Tröttnat på solens upp- och nergångar

Om leda vid bilder

Jag är hjärtligt trött på bilder av solens upp- och nedgångar. Det är precis som med all annan naturfotografi. Jag kan bara inte njuta av dem. Bäst att låta kameran vila och bara njuta av skådespelet på plats. Svårigheten är, tror jag (efter otaliga försök) att jag är fullständigt inkompetent att ta en bild som står ut över alla andra. Skillnaden mellan bilden jag tog och vad jag upplevde har för dålig överensstämmelse. Därför tröttnar jag. Det handlar kanske om att skaffa sig ett varumärke inom genren som t ex Brutus Östling med hans fina fågelbilder. Han drivs förstås av en passion. Jag gör det inte. Inte vad beträffar solens upp- och nergångar i alla fall. Inte av naturfotografi heller. Däremot har jag ett litet uns av passion för staden och allt som händer i den. Solen går upp och ner där också men den blir aldrig huvudmotivet för mig. Det är svårt att få bilder att stå ut där också. Precis som en älg är en älg eller en bofink är en bofink vart än du ser den i naturen så är ju stadshuset också alltid stadshuset. Men det rivs och byggs nytt här och där. Årstiderna växlar i staden också, ljuset förändras med solens gång. Det händer alltid något unikt. Det intresserar mig. Människor intresserar mig. Här är inte en kaukasisk homo sapiens omöjlig att skilja från en annan. Variationsrikedomen i karaktär och utseende tar aldrig slut. Det är likadant med "röda, gula och svarta" homo sapiens. En del invänder att det finns utseendeskillnader bland djur också. Jag anser att de är mindre utmärkande än människans.

Tillfällig arkitektur i Tantolunden

Sitt inte här

Eders lede hängivne

PS
Bilderna tagna med Leica M4-P och Zeiss Biogon f2/35 på Portra 400

Det är viktigt att ha ett bra RAW-material

Om att "förädla" redan perfekta bilder

Genom fotografins hela historia, liksom i alla andra områden av livet, har det funnits en strävan att göra allting lättare och enklare för människan. Nya tekniska hjälpmedel utvecklas ständigt och förfinas i all oändlighet till en sådan perfektion att man häpnar över att det ens går att komma längre. Det finns inga dåliga kameror nu för tiden. Alla tar tillräckligt perfekta bilder (om fotografen lyckats hitta nålen i höstacken av alla möjliga inställningar i kameramenyns djungel).

Nu uppstår istället en mottrend. Man vill "förädla" redan perfekta bilder till något annat. Den redan perfekta bilden får bli råmaterial till vidare förfining. Dessa konstnärliga ambitioner kan ofta tyckas enbart vara en bakåtsträvan till vad äldre teknik kunde åstadkomma som bäst. I några fall är det fråga om bildmanipulation i en mer avancerad form gränsande till det surrealistiskt måleriska. Något att hänga upp på väggen som prydnad (i bästa fall) eller att slå fotovänner med häpnad över på internet (kolla vad jag kan göra i Photoshop). Jag säger inte att det är fel. Bara att vi människor är skapade till Guds avbild (skaparen) och har skapandet i oss från början. En ständig otillfredsställelse med vad som är just nu. Vi vill alltid göra något "bättre" eller ge något redan skapat en personlig touch. Lämna en signatur till omvärlden. N Thomas was here, liksom.

Jag tror det handlar om behovet av att känna tillfredsställelse över något man åstadkommit själv. Med sina egna händer och fantasi. Ungefär som när man kom hem med något man hade gjort i slöjden och visade upp för mor och far. Bekräftelse och beröm. En del vill bada i det från andra medan andra nöjer sig med att själva vara nöjda med resultatet.

Det finns inte bara bildbearbetning som mottrend. Några tar t o m några steg tillbaka i utvecklingen och börjar om vid det senaste vägskälet. Den analoga fotografin röner framgångar världen över. De som är födda i den digitala världen "upptäcker" den gamla tekniken och fascineras av att göra bilder direkt på det gamla sättet och få det "gamla" resultatet. En del ger sig hängivet in i fotografins ädelprocesser och roar sig kungligt över att det faktiskt går att lära sig även det.

Det måste vara något visst med den kemibaserade fotografin när vår klubb, som började med fem medlemmar, efter drygt två år har mer än sextio medlemmar och till råga på allt ställer till med att ställa ut sina verk. Redan perfekta negativ kan också förädlas i mörkrummets röda ljus så inte ens där finns det några gränser för fantasin. Experimentera och se vad det blir, är nog fotografins nutida paroll oavsett vilken teknik man använder. Huvudsaken är att utövaren har roligt och är nöjd med sitt resultat. Vi förgyller alla världen med våra vackra bilder. Men vi behöver alla ett bra utgångsmaterial.

Eders Hängivne

PS
En del kör omkring i gamla bilar för att det är kul, andra spelar vinylskivor för att man gillar soundet. Det finns alla sorters icke-perfekta tekniker att gotta sig åt. Hitta din egen och ha roligt med den. Livet är för långt för att ha tråkigt hela tiden.

PPS
Bilderna är bara dekorationer och varken manipulerade eller förädlade. Jag vill ju gärna visa vad jag gjort i mörkrummet.

Veteranbilsfolket

Om trevliga samtal

Folk som har gamla grejer som hobby har en vänlig inställning till omgivningen. Och visar man intresse för just deras specialintresse så är det bara att prata på. Fotograferar man med en klassisk kamera och film är det ingen som rynkar på näsan utan man får svara på frågor i stället. Det ena ger det andra. Vi är alla med i samma familj på nåt sätt. Här är till sist några bilder på veteranbilsfolket på Classic Car Week i Rättvik.

Det går åt mycket tugg och dricka på en cruising. Inte bara bilen behöver tankas.

Fast ibland är man inte på prathumör

Gemenskap är ett passande ord i detta sammanhang

Och det kan rent av vara en familjeangelägenhet.

Första parkett till cruisingen. Landsvägens båda sidor var fyllda av "bänkade" åskådare.

Eders Hängivne

PS
Ja, ni ser själva att jag tog lite svartvitt också. Men bara två halva rullar i min moderna Zeiss ZM med Sonnar f1,5/50.

Bulliga bilar

Om den gamla stilen

Mina tidigaste minnen av bilar är att de var bulliga saker med fyra hjul. Ett i varje hörn. När man gick in i dem verkade de stora som hus och det fanns gott om plats att leka i dem under färden. Utom i farfars Austin. Den som kallades "ryggsäcken". I Rättvik såg jag några bulliga rariteter. De är inte så vanliga på träffarna då de är lite äldre än de populäraste modellerna från raggaråldern. Några fick jag bilder på.

BMW 502 från 1958. Tyskarna höll kvar bulligheten längre än jänkarna.

Cadillac -53

Dodge -49

Pontiac Streamliner -48

DeSoto -47

För att bevisa mina bulliga barndomsminnen visar jag här en bild från en resa mellan Åmål och Klässbol. Det är ju inte långt men en fikapaus kan alltid behövas. Jag står framför morbror Nils som dricker kaffe framför deras bulliga bil. Året är 1961.

Fabror Berndt hade en bullig Merca men den har jag ingen bild på. Bara roliga minnen.

Eders hängivne

Chevrolet BelAir

Kärt barn har bara ett namn

Det här är en av mina favoriter. Populär som veteranbil är den också. Det finns många på alla träffar. Här är några varianter.

Gul

Dansk och lite äldre

Slemgrön

Ljusgul

 Orange

Den närmaste bilen är en -55a, tror jag. Killen är av yngre årgång.

Eders Hängivne

PS
Ja, det kommer ännu mer... 

PPS
Alla bilder i mina inlägg från Rättvik är tagna på film med en gammal Olympus OM-2N