Betraktelser från Montreal -5

Om en modern helgedom och mirakler i vår tid

Återigen går vi till en kyrka. Den här gången till St Josefs katedral vid sidan om Mont Royale. Vi var här för sex år sedan också och ville bara komma tillbaka. Den här bloggposten börjar hos Fader André i det enkla kapellet vid sidan om den storslagna basilikan.

Fader Andrée (född Alfred Besette) föddes i Quebec 1845 och dog 1937, 91 år gammal. Under sin livstid har han tillskrivits tusentals rapporterade helbrägdagörelser. Fader André ägde nämligen Helandets gåva. Han kanoniserades och blev helgonförklarad av den nyss abdikerade påven 2010.

I det lilla kapellet finns många käppar och tavlor med tacksamma ord som tysta vittnesbörd om att mirakel kan hända i modern tid. Det jag alltid slås av är varför det inte fortsätter hända som ett vittnesbörd om den gode Guden som vill alla människor gott. Medan jag väntade utanför kom en äldre herre gående bilvägen upp, knäböjde med jämna mellanrum och kysste marken. Väl framme stod han en stund vid stayn av Fader André, vände sedan och gick hem igen samma väg som han kom. Utan käpp. Månne blev han helad genom Fader André i sin ungdom?

Fader André bodde under enkla förhållanden i ett rum ovanpå kapellet.

Här är den mäktiga basilikan. Till vänster bakom träden finns de långa trapporna från parkeringen upp till katedralen. Den här gången liksom den förra fick vi se pilgrimmer gå på knä uppför stentrapporna. När man väl kommit in finner man en mängd rulltrappor som forslar oss vidare upp mot härligheten. Det pågår en gudstänst i en "mindre" avdelning så dit går vi inte in och stör.

Här är det verkligen annorlunda än i Notre Dame som ju nästan är översmyckad. Här är allt mycket enklare men inte mindre vackert för det, i min enkla mening. Det här tycker jag bättre om än överdådet.

Lite närmare högaltaret från sittplats. Förra gången vi var här lyste lyste sidosträvorna vackert klarröda. Nu var de dämpat rödbruna och jag förstår inte varför.

I korsgången ser man in i det lika mäktiga tvärskeppet.

I små gångar mellan huvudskeppet och sidoskeppen finns reliefer med Jesu lidandes väg.

Högaltaret snett bakifrån. Bakom allt fanns också små rum och bänkar för enskild bön och meditation. Jag skulle tro att det fanns mycket mer än vad vi faktiskt såg.

Arkitekten har verkligen använt ljuset som en del i sin skapelse.

Efter basilikan gick vi korsets väg i kyrkans trädgård. Den slutar följdriktigt vid ett kanadensiskt Golgata. Sedan avslutade vi vår vandring på Kristi himmelsfärds dag vid himmelsfärdsstatyn.

Efter detta for flickorna till marknadsplatsen vid  station Jean-Talon medan jag bytte kamera till gatufotoekipaget och åkte till station Mont Royale för att se om det fanns nåt där att plåta, men nej, det var inte rätt plats. Även fast jag gick avenyn upp och ner blev det bara ett par bilder. Jag såg en annan uppenbar gatufotograf som dök upp i en korsning, kollade läget, och försvann lika fort som han dök upp.

Mellanformataren

PS
Jag ber om ursäkt för de nästan oredigerade bilderna. Den här mini-PC:n är verkligen en tålamodsprövande apparat. När jag kommer hem och ser vad ni sannolikt ser kanske jag byter ut några bilder.

Betraktelser från Montreal -4

Om att gå vilse i parken

Det där med vilse är väl en definitionsfråga. Vi visste var vi var, i stort sett, men vi hittade inte det vi letade efter. 

Idag har vi spenderat en massa timmar i Parc Jean Drapeau. Den här parken ligger på två öar i St Lawrencefloden. Den ena är naturlig, den andra konstgjord. Det går broar emellan dem. Montreals kortaste tunnelbanelinje går till ön. Gula linjen består av tre stationer, två ändstationer och en i mitten. Den i mitten är parken. Så vi visste i alla fall var i Montreal vi var. Men vi hittade inte det vi letade efter, de ställen vi var på förra gången, 2007. Inte ens dottern som bor här hittade. Den naturliga ön heter St Helen, den konstgjorda Notre Dame (men det  har inget med kyrkan vi besökte igår att göra).

För att retas lite med Sverige visar jag här lite sommarbilder. Det är svårt att tänka sig att de hade snö för tre veckor sedan. Hur är det i Kungsträdgården? Hinner vi hem innan träden exploderar?

Vy mot nordost. Det är hus som växer där på andra sidan.

Vi hittade ett klassisk schackbrädestorn på St Helen. Det var nog egentligen ett utsiktstorn för militären. Vi kunde dock inte använda det för att orientera oss.

Iron Man bor på ön St Helen

Vi åt vår fruktsallad vid en damm medan Näcken spelade fiol under ett träd. Han spelade efter noter och vi fick höra en och annan etyd samt delar av Våren av Vivaldi. Näcken var nog egentligen en musiker som förvisats av sina grannar att öva någon annanstans. Det passade ändå bra till vår enkla färdkost.

Alltså, naturfotografi är inte riktigt min grej men en del saker kan man ju inte låta bli att ta en bild på. Ett träd vars krona har rotat sig vid sidan av roten. Naturen är i alla fall fantastisk. I bakgrunden skymtar Montreals enda kasino. Sedesamt folk, de här fransoserna!

Väderprognosen för i morgon lovar regn och åska. Kanske. Dottern menar att väderprognosen kan ändra sig fortare än vädret. Nå, vi får se.

Mellanformataren

PS
Hela Montreal ligger förresten på en jätteö i St Lawrencefloden. I början bodde bara en större  irokesestam här i sin by.

PPS
Imorgon tar jag sovmorgon från bloggen. Den blev ju klar idag (mot alla odds). Det blir nog en runda med Zeissen och en titt in till bageriet på hemvägen. Färskt bröd på morgonen innan flickorna vaknat hör till livets guldstunder.

24 mm helmanuellt

Om ett gammalt objektivs välsignelser på en digitalkamera

Varje sommar åker vi runt på loppisar både  för nöjet och för att fynda om det går. Min fru fyndar oftare än jag men den gången jag ska skriva om nu var det min tur. Det var på bakluckeloppiset en söndag på Rosenhill som jag träffade på en amerikan som sålde lite Nikongrejer. Året är 2010 eftersom det här inlägget också blir historien om månadens profilbild.

Bakluckeloppis på Rosenhill. Den där Opeln var inte till salu.

Amerikanen. Han är gift med en svenska och bor i Sverige och var på tillfälligt besök hos bekanta i Hässelby. Han passade på att sälja lite Nikongrejer.

Eftersom jag sällan gör några inköp på loppisar hade jag inte några pengar med mig men vi löste det ändå. Jag hämtade objektivet senare hos hans bekanta.

Det objektiv jag köpte av honom var ett 2,8/24 mm för 200:-. Med det på min D80 med brännviddsförlängning på 1,5 ggr fick jag alltså ett 36 mm. Det var det jag var ute efter.

En av de första bilderna jag tog med objektivet blir nu månadens profilbild. Jag testade objektivet och det blev bra med en gång.

Profilbilden är beskuren till kvadratiskt format.

Lite senare satte jag på 24:an när vi gjorde en utflykt till Ulriksdals slott. Där pågick en trädgårdsutställning där olika trädgårdsdesigners hade gjort var sitt förslag på uteplats. Här kommer några bilder från den utställningen. Alla bilder är tagna med den gamla helmanuella 24:an.

Mellanformataren

PS
Numera kör jag 24:an på mina fullformatare istället. 

Äntligen!

Om en dröm som blev sann

Ja, det behövs väl i det här fallet bara pengar och tålamod. För ett tag sedan vann jag en auktion på en Contax IIa med en hel del tidsenliga tillbehör. Just en IIa har jag gått och suktat efter ett bra tag men inte hittat någon till ett vettigt pris. Samlarna nyper dem direkt till onödigt höga priser. Men här annonserade säljaren objektivet som defekt eftersom han inte kunde säga motsatsen (!). Det höll säkert samlarna borta, tror jag. Kameran trodde han dock var helt ok då slutaren fungerade (?!). Jag är ju särskilt förtjust i 50-talskameror och denna är sannolikt tillverkad 1951 efter att ha rådfrågat historikern och Zeiss-experten Peter Hennig om saken.  Och milde tid! Det LUKTADE 50-tal när jag öppnade kartongen.

Contax IIa med Sonnar 2/50

Ok, det var lite fungus (svamp) på linserna men första rullen får visa om det har någon betydelse. Annars blir det till att jaga upp ett objektiv från samma tid i bättre tillstånd. 

Barnsligt förtjust som jag är i att ta bilder med mesta möjliga manualitet, på sin höjd med hjälp av en separat handhållen manuell exponeringsmätare, ska jag nu ge mig i kast med att pröva denna legendariska fotoapparat. Den symboliserar det Zeiss som reste sig ur ruinerna efter andra världskriget. Ryssarna tog Contax-programmet med fabrik och allt som krigsbyte och Zeissingenjörerna som blev kvar i väst fick konstruera en likadan ur minnet. Naturligtvis gjorde de den lite bättre än Contax II när de ändå höll på. Ryssarna döpte sedermera om sin till Kiev.

Förutom de tidstypiska tillbehören kanske jag också skulle investera i en Borsalinohatt och trenchcoat som personliga assessoarer att fullständiga bilden av en 50-tals amatörfotograf. Det är ju synd att jag aldrig köpte den där bull-Mercedesen modell -54 när möjligheten fanns på 80-talet. Men då hade allt tid förmodligen gått åt till en helt annan hobby...

Mellanformataren

PS
Det sitter förstås redan en rulle i kameran.

Mina bokfynd - 9

In the picture. Self portraits 1958-2011. Lee Friedlander

Jag såg boken första gången för två veckor sedan på Ellens. Jag tror det var Alf Jagnell som hade den med sig. Jag blev såld direkt på den. Måste-ha-bok. Beställde den förra veckan från Adlibris och igår kom den. Som jag skrivit tidigare så tänker jag köra hårt med självporträtt ett tag för att samla på mig profilbilder att byta till när mina historiska profilbilder tar slut. Därför kom den här boken som på beställning! Jag kan bara tänka mig Vivian Maier som konkurrent till den här bokens fantasifulla självporträtt.

Två tegelstenar bred och en dito tjock. Kostar en del men är värd varje krona! Här kommer lite prover att reta nyfikenheten med.

Vid varje bild får man veta var den är tagen och vilket år. Friedlander använder bara Leica och en rolig sak man kan se är hur han byter modell under åren.

Vad bra att min Leica M3 har en självutlösare som fungerar. Men den var lite för lätt för att hålla kvar uppslagen...

Hans fantasifulla självporträtt är en dröm för alla självskjutare som en inspirationskälla åt de egna försöken. Personligen tänker jag nog inte så mycket på att kopiera utan snarare att på hur jag ska kunna ta mina egna på ett lika fantasifullt sätt.

Hmm, hur tog han den här då? Vad är det jag ser egentligen?

Här har han använt naturen för att ge sig själv en speciell karaktär.

Här också

Eftersom bilderna spänner över en ganska lång period får man som bonus se hur han, och hans fru som är med i en hel del bilder, åldras. Det kommer till barn som finns med i självporträtten och man ser hur de växer upp. Så småningom dyker det upp barnbarn som naturligtvis också får delta i självporträtten med farfar/morfar.

Han använder blixt ibland och ibland på ett okonventionellt sätt. Här finns många exempel på kreativa  uppslag för självporträtt.

Trycket i boken är alldeles utmärkt. Alla bilder är svartvita och med en rik gråskala att bara njuta av.

Mellanformataren

PS
Det här är förstås inget för den som inte gillar att ta bilder på sig själv. Om man inte gillar att kasta bort pengar, förstås =)