Mina bokfynd - 7

Krigsfotografen, Robert Capa

Inte så sällan är fotografier med en bra story till bättre än bara bilder. Den här boken är ett sådant exempel. Robert Capa berättar själv historien bakom sina bilder på ett väldigt medryckande och levande  sätt även om man nog måste förstå att sanningen kanske är mindre än storyn. Man förstår att Capa är en makalös personlighet och berättare. Han dog samma år som jag föddes och han fotograferade medan han dog, till sista andetaget. Under sitt liv gav han mänskligheten bilder av krig som mycket väl åskådliggör denna hemska sysselsättning nationerna ibland utövar. Jag är egentligen en pacifist men krig och deras orsaker och historia har alltid fascinerat mig. Capa ger oss en ögonvittnesskildring av hög dignitet. Bildtrycket är bra dessutom. Mycket läsvärd bok där bilderna kompletterar och ger autenticitet till storyn även om den står ut bra alldeles av sig själv.

Boken har givits ut ganska nyligen i nyutgåva på Albert Bonniers förlag och kan säkert hittas både på nätet och välsorterade bokhandlare.

Robert Capa själv fotograferad i Paris två år före sin död.

En fascinerande sida av krig är det kamratskap det åstadkommer.

Mellanformataren

The decisive moment

Om att ta bilden eller släppa den

Det var Henri Cartier-Bresson  som myntade uttrycket "The decisive moment", det avgörande ögonblicket. Att trycka på knappen i rätt ögonblick, att äntligen besluta sig för att ta Bilden. Jag har sett flera bilder av den här typen och det mest framträdande med flera av dem är att de inte är skarpa då de är tagna i flykten, så att säga. Här länkar jag till ett par exempel där motivet inte är skarpt även om en del annat är det. Bilder som är legendariska och tagna av Cartier-Bresson.

Mannen som hoppar över en vattenpöl.

Den cyklande mannen som dyker upp mellan en öppning mellan väggar nedanför en trappa.

(Som grädde på moset finns just dessa två bilder i större storlek på papper i dagens annonsbilaga från Fotografiska i Dagens Nyheter. Det visste jag inte när jag skrev det här inlägget igår)

Inom gatufotogenren har man ofta inte mycket tid på sig att fixa allt, som skärpa t ex. Man kan förbereda sig till en viss grad förstås. Ställa in bländare, tid och grov fokusering (om man vet var motivet kommer att befinna sig när man trycker av). Nu pratar jag förstås om att gatufotografera på det klassiska sättet med en helmanuell kamera och på film. Med en digitalkamera med snabb autofokus och det mesta på automatik  tar man antagligen perfekta bilder "hver gang". Men jag trivs med att göra det på det gamla sättet.

Nu till ett eget exempel på det avgörande ögonblicket. Det är ögonblicket som står i centrum.

Hur bilden blev till:

Jag var på väg upp i den Gula trappan vid Slussen och mötte den vite mannen halvvägs. Någonstans i mitt fotografiska bakhuvud anade jag en bild i vardande. När mannen passerat mig vände jag mig om och genade tvärs över trappan, fann en bra utsiktspunkt, vred bländaren till full glugg 2.0 (förödande för skärpedjupet förstås), kollade hastigt tiden (jag tror det var 1/60 från en tidigare bild i mörkret vid Slussen). Sedan försökte jag snabbt fokusera (manuellt) men träffade inte riktigt rätt innan mannen var precis där jag ville ha honom. Jag tryckte av. Mannen var där i öppningen kanske en halv sekund. Inom denna korta tidsrymd skulle jag placera min 1/60 på "rätt ställe", d v s ta bilden. I sådana ögonblick tänker jag inte, jag trycker bara. Jag tar hellre bilden än släpper den. Lite som Cartier-Bresson. Med den skillnaden att jag inte blir berömd på kuppen.

Nyligen hade jag med den här bilden till min fotoklubbs fikabildstävling. En namnkunnig domare skulle utse en vinnare. Han gillade den här bilden men släppte den p g a oskärpan på den vite mannen. Då frågar jag mig: Vad är det som skiljer min bild från Cartier-Bressons omhuldade och älskade bilder tagna på samma sätt? Är det namnet på fotografen? Är det bildens ålder (min är ju inte ens ett år gammal)? Är det något fel på motivet? Varför är skärpa det avgörande beviset för en bilds kvaliteter? Ge mig gärna en ledtråd!

Jag är nöjd med bilden. Ok, jag hade varit ännu mer nöjd om skärpan suttit på rätt ställe men jag anser att skärpa inte är allt i den fotografiska världen. Jag kanske borde börja kalla mig för en fotografisk impressionist =)

För övrigt kan man associera till andra saker utifrån bilden men det kräver förstås lite fantasi av betraktaren.  Jag ska inte ens exemplifiera var mina egna tankar förde mig utan låta dig associera fritt, gärna i en kommentar.

Mellanformataren

PS
Jag kommer att länka upp detta blogginlägg på sidan Ellens Fotografiska på Facebook där vi uppmanas att föra ett bildsamtal. Eftersom bilder som förstoras i Facebook knappast gör skäl för epitetet förstoring tyckte jag att det är bättre att se på bilden här där den blir något större.

GÅRDAGENS NYHETER

Världens första tvåögda kamera

En kamera med två objektiv användes redan på 1870-talet. Det var en storformatskamera där man använde ett objektiv för att fokusera och det andra för att ta bilden. På så sätt behövde man inte avlägsna mattskivan och sätta in film/glaskassetten utan kunde ta bilden omedelbart efter att ha fokuserat färdigt.

Den första tvåögda spegelreflexkameran som kunde köpas "från hyllan" var dock en Carlton från 1885 som tillverkades av The London Stereoscopic Co. Dessa tillverkade annars stereokameror för den tidens stora bildfluga, stereofotografier. 

Firma Franke & Heidecke startade sin verksamhet 1920 med att just producera och sälja stereokameror. Först 1929 introducerades en massproducerad tvåögd kamera (TLR). Man lanserade modellen Rolleiflex (Original). Kameramodellen blev så populär och efterfrågad att Paul Franke fick göra uppehåll i sina försäljningsresor. Produktionen hann inte med! Efterfrågan var för stor!

Trots vad som står i Wikipedia kom Rolleicorden först i slutet av 1933.

Mellanformataren

Källa: Wikipedia, Rollei 75 år samt Rolleiclub.com

Åmål - Stockholm enkel resa med bopålar och allt

Om att upptäcka en ny hemstad

Efter fem års veckopendlande till Stockholm för att arbeta tröttnade jag till sist och valde att flytta hit. En annan orsak var att min fru fått en livshotande sjukdom och jag ville helt enkelt träffa henne varje dag medan hon fick behandling. Storstadsbarn som hon är hade hon inga problem med att flytta till en småstad som Stockholm. Hennes hemstad har lika många invånare som hela Sverige.

Den här ingressen till mars månads profibild kommer att handla om hur vi bekantade oss med vår nya hemstad Stockholm och stadsdelen Vällingby där vi slog ner bopålarna 2008. Det blir en bildkavalkad från vårt första år med sporadiska kommentarer om våra fynd och andra händelser.

Det här flyttade vi ifrån. Fryxellsgatan 81, Åmål. Granne med Rösparksskogen. Blåbär på tomten.

Det här flyttade vi till. Grimsta, Vällingby, Stockholm. Granne med Grimstafältet

Vi bor nästgårds med med Sveriges majestäter.

Vi hittade Bergianska trädgården.

Och den italienska terassen.

En begravningsplats för rikemän

Vi hittade en omtalad förhandlingsplats men hittade inte andan.

Gott om runor. Den här i Bromsten. I Dalsland kallar vi det här hällristningar.

Vårt närmaste centrum. Vällingby.

Jordgubbar smakar precis lika bra i Stockholm.

Vi fann att det är gott om slott i närheten av Stockholm. Både små och stora.

Vi promenerade i Drottningholmsparken.

Mitt emellan Åmål och Moskva i tid räknat. Arlanda bara en halvtimme bort.

Jag blev medlem i Midsommargårdens Fotoklubb.

Tyvärr blir det vinter i Stockholm också.

Jag återvände till att fotografera på film med en likadan kamera som jag började min fotografiska karriär med.

Och så här såg jag ut efter nästan ett år i Stockholm. Jag trivs fortfarande utmärkt här.
Som ni förstår blir detta mars månads profilbild. 

Mellanformataren

Mina bokfynd - 6

Paris mon amour

Förlaget Taschen ger ut väldigt fina fotoböcker för lite pengar. Den här boken kostar bara runt hundralappen så den kan ju räknas som lördagsgodis. Om man låter bli att köpa lördagsgodis, vill säga.

Boken innehåller bilder av alla världens berömda fotografer som plåtat i Paris. En del fotografier är välkända men många ses inte så ofta. De äldsta bilderna är från 1840-talet och de färskaste från 1990-talet. Men de flesta är nog från 40- till 70-tal. Alla är svartvita och i hyfsat tryck.

En del undrar nog varför jag slänger in en kamera i bilden. En del uppslag ligger inte uppslagna av sig själv så jag använder en tyngd, lämpligtvis något fotorelaterat. Och en Leica från 50-talet stämmer ganska bra med Paris, tycker jag.

Många bilder med hångel finns det...

Mode också... förstås

Mest handlar bilderna om livet och människorna i denna vidunderliga stad. Både charmerande och chockande. Jag måste utfärda några varningar.

Många bilder har inte perfekt skärpa men innehållet uppväger. Det finns en del naket men en del av dem med humor. Det finns inga sport-, arkitektur eller macrobilder. Bara bilder ur levande livet som det levs i Paris.

Mellanformataren

PS
Den här boken har en väldigt bra storlek. Den passar utmärkt till att lägga mina 24x30 cm mörkrumskopior i press =)