Bildmanipulation förr och nu

Om bildmanipulationens långa historia

DN:s kulturbilaga bjuder idag på en intressant artikel om bildmanipulation. Det här är ju inget nytt för oss på Fotosidan men att det första manipulerade fotografiet skulle ha gjort premiär redan 1846 var i alla fall nytt för mig. Jag trodde att de kom först i början på 1900-talet.

Nu visas en utställning på Metropolitan Museum of Art med namnet "Faking it: Manipulated photographs before photoshop"

Jag minns att jag någon gång på 70-talet läste i en tidning om bildmanipulation där man tog exempel från en bild tagen vid en flygplanskrasch på en flyguppvisning i Tyskland. Manipulationens syfte var förstås att göra händelsen mer dramatisk och kraschen hade lagts in mycket nära publiken. Jag har för mig att originalbilderna visades också. Rubriken var förstås något som "Kan vi lita på att bilderna säger sanningen".

Manipulation är ju ett ord med negativ klang och därmed ganska värdeladdat. De är redan en konstform inom fotografin som må ha sina utövare och publik liksom andra grenar. De tekniska landvinningarna ger oss fantastiska möjligheter men moral och etik hänger nog inte med riktigt. Artikelförfattaren menar att "Här har tekniken avancerat betydligt längre än våra själar." Han må ha rätt men med ett sansat samtal i ämnet kan vi nog få våra själar att komma ikapp i ämnet.

Mellanformataren

PS
Jag är inte emot bildmanipulation men är inte heller en aktiv "bildkonstnär".

Jag är en analogälskare

Om det nya ordet

Peter Ljungdahl myntade ordet i mitt förra inlägg. Ordet var för mig en förlösande bekräftelse på att min metod att fotografera är ok. Men fotografin ensam är inte föremål för analogälskare. Man ser och hör det överallt. På jobbet diskuteras vinylspelande grammofoner bland ingenjörerna. Unga musiker köper gamla gitarrer. Unga bilentusiaster renoverar gamla "analoga" bilar ( d v s utan digitalteknik i bilen) och låter oss sniffa orenade avgaser. Retro är modernt! Ett tag i alla fall =) Och så länge inte tillgången på det material som behövs försvinner kommer det nog att hålla i sig, tror jag.

Just nu håller jag på att skola in mig på en halvgammal klassiker. Men jag använder gärna ett nytt Zeissobjektiv på den. Och svartvit film.

Mellanformataren, en lycklig skit

Jag är ingen digitalhatare

Om digitalfotografins plats i mitt liv

Det framskymtar ibland i kommentarer på mina inlägg eller i kommentarer i andra inlägg att man har åsikten om mig att vara en digitalhatare. För det första är det inte sant och för det andra så hatar jag mycket sällan något eller någon. För att bevisa att jag är en lika god eller dålig digitalfotograf som alla andra ska jag här förete bevis i min bildstatistik för 2012.

Antalet digitala bilder tagna under året är 3081. Och då räknar jag bara de sparade bilderna!

Antalet bilder tagna på film under året är blott ca 1466. Och då räknar jag alla, även blindskotten och de odugliga. Jag klipper ju inte i negativremsorna för att slänga de dåliga eller blanka rutorna. För enkelhetens skull har jag räknat med att jag får 36 bilder per rulle 135-film. Jag brukar få fler men det förekommer tyvärr några misstagliga avfyringar  då och då så jag tillåter mig approximationen. 135-filmsbilderna är i klar majoritet med sina 1188 bilder. Resten är tagna med 120- eller 127-film.

Här kommer nu lite digitalbilder som aldrig visats på FS tidigare.

Långfredagsfika

Arlanda Departures

Sjösidan av Grönsiöö slott

Bergianska trädgården

Gitarrunderhållning i Parc Guel, Barcelona

Dressyr, Vällingby Ridsällskap

Mellansonen är scenchef på Kalle Moraeus show i Uppsala. Det är han som plockar bort ett par mikrofonstativ.

Den här gången visar jag inga bilder tagna på film. Det är liksom poängen =)

Mellanformataren

PS
Nu hoppas jag alla har förstått hur det ligger till. Det tar en väldig massa energi att hålla jämn takt med digitalfotograferandet, menar jag. Och det misslyckas jag med som ni förstår. Men det analoga fotograferandet är roligare. För mig alltså...

Faraled

Om en mer spännande båttur

Trots att jag tog ett tiotal fler bilder det här året blev det färre bilder till denna bloggpost. 2006 gjorde vi som vanligt en längre resa på Vänern. Den här gången söderut mot Yttre Bodane naturreservat. Här finns inga officielt prickade leder. Bara handritade kartor med symboler som går från kopieringsmaskin till kopieringsmaskin mellan intresserade skeppare. Symbolerna motsvaras i verkligheten av målade märken på klippor och stenar som bildar ensmärken att hålla kursen efter. Inte helt lätt när man ska lägga kursen efter märken bakom sig ibland. En del symboler betyder att man ska gå nära symbolen. Men hur nära?

Första kvällen. Övernattning på Björkön mitt i Tösse skärgård.

Inloppet till Vingens hamn där Yttre Bodane skärgård börjar och därmed också den spännande delen av turen. Gaveln är vitmålad för att...

... bilda ensmärke med gaveln på Vingens fyr. När gavlarna står mitt för varandra så går man säker in mot hamninloppet när man kommer långt utifrån öppet vatten.

Här har vi passerat Vingens hamn och är en bit söderut i ett sund. Gasten står i fören och håller utkik efter undervattensstenar och grunda partier. Där bortom gattet väntar de riktigt farliga passagerna  där det är pepprat med undervattensstenar, grynnor och bränningar. Ingen tid att ta bilder här. Största koncentration och ögon 360° runt horisonten för att se de målade fläckarna.

Det gick bra den här turen. Ett annat år var det så högt vatten i Vänern att en del målade märken låg under vattenytan. Det året gick jag på grund här. Inte värre än att jag kunde backa mig loss med lite sårad självkänsla.

Månadens profilbild kommer däremot från en biltur till Varbergs kurhotell. Min fru och jag fyller år med en veckas mellanrum och då brukar vi ge oss själva en gemensam födelsedagspresent. Det blev några dagar på kurorten med diverse hälsokurer och det är väl därför jag ser så oförskämt pigg ut på hemresedagen

Eders Mellanformatare.

PS
Bara ett halvår kvar bland profilbilderna.

Min kamerakrönika - 21

Nikon D600

Det var ofrånkomligt. Efter drygt fem år pensionerade jag min D80. Utvecklingen hade sprungit ifrån den med stora tekniska kliv. Egentligen skulle det ha blivit en D800 men precis när jag var redo att trycka på köpknappen dök den här upp från ingenstans. En snabb koll i specarna övertygade mig om att det här var ett bättre val. För mig, alltså. Jag köpte kitet med 24-85 mm. Inte världens bästa glugg måhända men brännviddsområdet ligger precis rätt för mig. Det är där jag håller mig till nästan 100% så egentligen behöver jag ingen annan. Nu har jag redan flera andra fasta fullformatsgluggar och favvon bland dem är Zeiss Planar 1,4/85 mm som inköptes en tid innan D600 och som används flitigt på mina analoga Nikonhus.

Nikon D600 med 24-85 mm

Redan under den korta tid jag haft den har det runnit igenom ett par tusen bilder. Mycket mer än vad det skulle ha gjort i en kamera med film under samma tid. Det må vara ett tecken för en del som retar mig för min analogfotografering men jag rycker på axlarna åt sådant. Film är ännu nummer ett i mitt fotografiska liv. Nu blir det en bildkavalkad.

Pappa tagen med Planar 1,4/85

Barnbarn

Scoutinvigning i Hässelby missionskyrka. Den här kyrkan är nästan hopplös att fotografera i med film utan blixt. Men D600 och en massa ISO går bra.

På ryttartävling hos Vällingby ridsällskap.

Kalle Moraeus i Uppsala. Flera tiotusentals  ISO

JÅÅJ museum

Sammanfattning: Det finns lite good shit bland de digitala fotoapparaterna trots allt. Häpp!

Mellanformataren

PS
Det finns en kandidat för krönika 22 också. En spännande klassiker som jag håller på att skjuta in mig på. Det dröjer nog ett bra tag innan jag skriver om den.