En tredagars expedition på Vänern

Om en resa till barndomsminnen

Min tidsresa genom livet med profilbilder är inne på sista varvet. Vi har nu kommit till 2005 och en liten digitalkompakt har blivit instrumentet för att bevara minnesbilder. Emellertid fick digitaltekniken en trög start. 2005 var nog ett lågvattenmärke beträffande fotografering. Året efter var inte mycket bättre, det heller. Inte förrän 2007 tog det fart ordentligt. Trots den magra produktionen av blott femtiofyra digitala bilder detta år så finns det ändock en historia att berätta.

  Canon Powershot A80

Det här året gör jag en efterlängtad resa båtvägen från Åmål till Sundhult i Grums kommun där farfar hade byggt sin sommarstuga i början av 60-talet. Den som är bevandrad i Sveriges geografi inser att detta inte är gjort i en hast. Det tar en timme med bil men båtvägen är mycket längre, både i sträcka och tid. Och dessutom i makligare takt. Fem knop ger långa tillfällen till meditation och andra nyttiga aktiviteter.

Fortskaffningsmedlet var denna mahognysnipa byggd på Kållandsö 1956. Den här gången, liksom många andra gånger, skulle den stryka förbi sin födelseort. Bilden är från ett tidigare datum.

Resvägen. Ut ur gattet vid Åmåls A-hamn (marinan), förbi Fogdens fyr, därifrån åt babord med sikte på Millesviks skärgård. Efter att ha passerat Busen och viken in till Säffle kan man i kikaren sikta Hjellesgate gård som en vit prick i grönskan på Värmlandsnäs. Det är bara att köra på, det är gott om vatten under kölen. Mellan 25 och 70 meter närmare bestämt.

Matroserna Viktor med kusin Hampus hade inte så mycket att göra på det första benet.

Det här är en omöjlig ubåt. Vi högvatten syns bara pinnen med pilen. Den talar om att du ska svänga babord. Annars blir DU en ubåt. Nu är vi redan inne en bit i Millesviks skärgård med sin spännande farled av grynnor och stenar.

St Körtungsskär. Vi närmar oss dagsmålet som heter Aspholmen där vi övernattar. På Aspholmen tar vi inga bilder. Detta mysiga tillhåll mitt i Vänern får förbli en hemlighet tills vi besöker det en annan gång i en annan båt.

Nästa dag vaknar vi till sämre väder men det är inte sämre än att vi kan fortsätta.

Pappa Leiler är styrman ibland.

Vi för nationsflagg förstås. Det gör alla på sjön som en slags markering av sjöns internationella brödraskap. På sjön är vi alla lika, om än inte i samma båt. Man hjälps åt på ett sätt man sällan får erfara på land. Jag har undrat mycket vad det där beror på.

Matroserna tar sig en extra lur.

Östra sidan av Värmlandsnäs är ofantligt ointressant. Inga öar, nästan inga intressanta landmärken och öppet "hav"med den oftast befintliga sydosten in från styrbord gör att inga landstigningar är att rekommendera. Gapershults hamn,  Lindränkans hamn,  Ekorns hamn, Önö hamn och Hästholms hamn. Hamnar som knappt gör skäl för namnet hamn passeras även om de är utmärkta platser för lä och fikapaus.

Staviks fyr. Vädret har blivit bättre under resans gång.

Stavikens mynning passeras liksom Mässviken och sedan närmar vi oss resans mål, mina farföräldrars sommarstuga byggd av gamla järnvägsvagnar, återvunnen spik och mycket kärlek.

Den här bilden är tagen åtskilliga år tidigare. Stugan har tilläggsisolerats, fått en altan och ett nytt förråd. Men svängdörrarna av teak med rostfritt sparkbeslag och det uppfällbara  tvättfatet på toaletten fanns kvar i alla år.  Lillstugan som farfar byggde för att bo i medan han byggde Storstugan på bilden ligger skymd bakom det nya förrådet.

En överraskning väntade här. Innan vi nådde fram till bryggan strandade båten i sanden några meter före bryggan. Vi fick låna den nya grannens brygga att förtöja båten vid.

Den nya grannens sommarstuga.

Vi sov över i stugan och dagen efter mönstrade matros Hampus av och blev hämtad av föräldrarna för att åka på något annat nöje. Och vi som var kvar anträdde hemfärden.

Som omväxling till Aspholmen tänkte vi övernatta i Ekenäs hamn på Värmlandsnäs sydspets på hemvägen. Men se, det var fullt. Båtfolk är visserligen generösa och hjälpsamma men det fanns bara ingen möjlighet. Glada tillrop och lystna blickar fick vi dock. En skinande mahognysnipa bland plastbaljorna är alltid Kung, liksom. För stunden i alla fall. Det blev Aspholmen igen för övernattning men den ligger ju bara en distansminut söder om Ekenäs hamn, tvärs över farleden.

Bäring hemåt.

Sällskap i farleden

Avlösning vid styrpulpeten. Vi närmar oss hemmhamnen.

Månadens profilbild är croppad ur bilden nedan. Den är från ett besök på Hantverksmagasinet i Upperud. För den med ringa kunskap i den Dalsländska geografin ligger Upperud rakt söderut över sjön från Håverud med sin berömda akvedukt. En annan berömdhet i Håverud är den gamla musikkåren som är/var(?)  obetydligt äldre än sina medlemmar. Hantverksmagasinet var ett trevligt utflyktsmål med många spännande saker att titta på eller köpa. Bara att traska omkring i en fyravånings träkåk med med murad suteräng och bevarade originaldetaljer som skvallrar om tidigare användning är i sig ett äventyr. Därifrån kunde man också åka en liten ångbåt över sjön till Håverud. Nu är Hantverksmagasinet stängt och det känns lite sorgligt.

Originalet till månadens profilbild.

Mellanformataren

Min Fotomässa

Om inspiration och möten

Jo, även jag har varit på Fotomässan. Fast jag fokuserade inte på prylarna (den här gången heller). Jag skummade lite bland dem för att sen ägna den mesta tiden åt utställningarna. Lite bilder tog jag också. X100 handhållen utan blixt gick hyfsat bra.

Det fanns väldigt många leksaker i många montrar. Den här fastnade jag för men kommer inte ihåg vilken monter den fanns i =)

Rörmokarna var där också. Flera stycken.

Jag träffade äntligen Stig-Ove Larsson från Vimmerby. Vi har snackat foto åtskilliga timmar under två och ett halvt år men aldrig träffats. Nu blev det av.

Utställningarna då. Överlag mycket bra men jag fastnade särskilt för två. Elisabet Tolls måleriska porträtt och stilleben samt Jan Grarups svartvita mästerverk från krigszoner. Här är några exempel.

Tuppfötter kan man också göra något av.

Barn med fantasi kan leka var som helst.

Jag köpte två böcker, Älskade Stockholm och Way Beyond Monochrome. Mycket spännande!

På vägen hem förevigade jag den svenska verkligheten.

Jag har ingen aning vad de gröna stapeldiagrammen säger oss. Men eftersom vi är i Sverige är det väl någon statistisk undersökning som ingen vare sig behöver eller vill känna till.

Mellanformataren

PS
Det tog lika lång tid att åka hem. Och jag var nöjd med dagen.

PPS
Jag höll i en Leica S2. Digitalkamerornas mellanformatare. Många gram och mycket glas, om man säger så.

Blixtar utan dunder

Om funktionskontroll av 50-talskameror

Jag har varit sjuk ett tag nu men förkylningen börjar släppa sitt grepp. Det värsta med förkylningar är att de verkar bli segare att bli av med ju äldre man blir. Tråkigt är det också! Idag känns det bättre och jag satte mig i sinnet att funktionskontrollera blixtbeståndet tillsammans med ett par retrokameror. Inte för att jag älskar blixtfotografi. Ni som känner mig vet att jag gillar det naturliga ljuset. Men man vill ju ha lite koll på utrustningen och veta att den funkar om man i ett sinnesförvirrat tillstånd får för sig att använda konstljuset.

Häromveckan prövade jag en multiblixtuppsättning med D600 och lyckades fyra av tre blixtar  samtidigt. Hade det inte fattats en kabel så hade det blivit fyra. Och med en optisk trigger till hade det kunnat bli fem. Och ändå skulle jag ha haft blixtaggregat över! Nå, det räcker nog med ett par ett bra tag om andan faller på. Men det är bra att veta att det funkar.

Idag blev det ett mindre test med gamla blixtar och ett par Rolleiflexar, en 3,5B och en Baby. Jag har varit lite skeptisk till det där med blixtar på Rolleisarna. Kontakterna ser inte ut som vanligt. Men för att göra historien kort. Det funkade alldeles utmärkt (om man bara vänder batterierna rätt i blixten).

Det skönaste beskedet var dock att äntligen få prova den av mina Rolleiflashar som jag hade hopp om att den skulle fungera. Tidigare i år fick jag tag på det 22,5V-batteri som behövdes. Jag försökte direkt då att få igång ett par gamla Ikoblitz men de ville inte. Sannolikt på grund av dålig kontakt inne i blixtens kropp. Den öppnar man nu inte utan att ha sönder den så det fick vara.

Lampan har brunnit och får svalna innan jag tar ut den.

Blixtlampor har jag köpt på mig genom åren så där föreligger ingen brist på ett tag. Det var bara att stoppa in den och rikta kameran mot något motiv i vår mörka lägenhet som skulle må bra av att bli upplyst, om än för bråkdelen av en sekund. Den bilden får ni dock inte se. Den sitter kvar på minnesremsan i kameran.

Mellanformataren

Sånga kvarn

Om en lyckad restaurering som släckte charmen

I helgen åkte vi ut på Färingsö för att beskåda höstens framfart. På impuls svängde jag in till Sånga kvarn som varit ett renoveringsobjekt en längre tid. Jag kunde konstatera att Riksantikvarieämbetet var färdiga med restaureringen. Men jag tyckte den hade förlorat all sin charm. Döm själv.

Så här såg den ut våren 2009. Mjölnarens barnbarn äger den men den är K-märkt och Riksantikvarieämbetet ansvarar för den. Den var i dåligt skick och ägaren ville bränna upp den innan den föll ihop och orsakade någon olycka.

Så här såg det ut hösten 2010. Restaureringsarbetena är påbörjade. Kvarnen hålls uppe av stålbalkar medan fundamentet förnyas.

Så här såg den ut i söndags, två år senare än den förra bilden. Återställd i sin forna glans. Mjölnaren ler nog i sin grav men själv tycker jag att charmen försvann. Jag gillade Sånga kvarn som den var. Som väl är har jag tagit minnesbilder...

Det är så här jag minns den...

Hösten då? Jodå, karotenoiderna har tagit över efter klorofyllet på ett tjusigt sätt. Här vid Sånga kyrka.

Mellanformataren

Try before you buy

Om andra försöket och ett tätt avlopp

Mina profilbilder gör nya landvinningar. 2003 är nästa år och endast tvenne händelser kommer att rapporteras. Jag börjar med ett tätt avlopp.

Redan året innan köpte vi "ett hus vid skogens slut" men fortfarande inom tätorten Åmål. Huset var byggt 1963 och det mesta var original förutom en del tapeter som bytts senare men ändå inte de senaste tjugo åren, kan jag tro. Emellertid hände det sig ganska ofta att badkarsavloppet blev tätt och i det här huset var det ett bekymmer. Badkaret var inkaklat och det fanns en liten lucka i golvhöjd där man kunde sticka in handen och med lite tur och några verktyg rensa avloppet hjälpligt för ett tag. Men till slut blev det tvärstopp och inget tycktes hjälpa. Visserligen var badrummet i behov av en total makeover men det var inte påtänkt förrän senare. Så det blev till att göra en temporär lösning.

Före

Efter

Några år senare gjorde vi färdigt och då blev det så här.

Nå, det andra försöket är något helt annat. Efter att ha bott ihop ett par år fann min kvinna och jag det för gott att gifta oss. Det blev i Borgviks kyrka med middag på Kvarnen. Sällskapet bestod av tio personer. Nataliya och jag förstås, hennes dotter och mina tre söner, mina föräldrar, pastorn och en god vän som spelade trumpet till ingångsmarschen.

Rödögda barn. Att ta bort röda ögon direkt i kameran var inte uppfunnet vid denna tid, vilket härmed bevisas. Och fortfarande är det Olympus µZOOM:115 som används till att dokumentera vardag och fest.

Det nygifta paret. Det är han till vänster som är profilinnehavaren.

Mellanformataren

PS
Och vi hänger fortfarande fast vid varandra.