Det japanska vidundret

Om sumobrottning med en fotoapparat

Det hela började med att den helt digitale Fotosidanmedlemmen Ernst Göran Westlund fick en japansk TLR av en fotograferande vän på Saltspring Island förra sommaren. Han bloggade om den förstås och jag nämnde då i ett meddelande att om han någonsin tröttnade på att köra film så var jag intresserad av den. Han tröttnade, märkligt nog. Och i april i år damp det ner ett meddelande i mailboxen med en förfrågan om jag fortfarande var intresserad. Jag skulle få den om jag betalade frakten. Det fanns ingen tvekan från min sida. Den där tingesten måste undersökas, kännas på, examineras och köras några rullar i. Och frakten var ytterst rimlig. Mindre än vad somliga spenderar på lördagsgodis under en månad. Eftersom jag inte äter godis, av medicinska skäl, så fick denna frakt  bli mitt "lördagsgodis". Njutningen varar dock längre =)

Häromdagen kom den och jag är svårt frestad att sätta i en rulle omedelbart. Dock har jag redan ett tiotal kameror med film i så jag vill nog försöka reducera antalet innan jag laddar den här.

Kameran är en Mamiyaflex C2 Professional som tillverkades mellan 1958 och 1962. Det finns visserligen serienummer på både hus och objektiv men det finns ingen tillförlitlig förteckning över vilka år serienumren representerar. Inte ens hos Mamiya. Den har utbytbara objektiv, 55, 65, 80, 105, 135, 180 och 250 mm. Alla Mamiya-Sekor-objektiv passar generellt till alla modeller med några undantag. Mitt exemplar har ett 65 mm objektiv  och jag är starkt frestad att skaffa åtminstone ett till. 65 mm motsvarar ungerfär 40 mm i småbild så en 105:a eller 135:a skulle kunna vara kul som porträttoptik. En snabb koll på auktionssajterna ger vid handen att det för tillfället är ont om objektiv till dessa kameror, såvida man inte köper en kamera också.

Den bästa informationen om Mamiyaflex finns förstås på internet där någon entusiast lagt ner möda på att specifisera alla modeller och objektiv.

Här är några bilder till.

Första bilden visar det maffiga motljusskyddet. Andra bilden den vackra objektivsläden och bälgen. Tredje bilden demonstrerar sportsökaren som fungerar identiskt med Rolleiflex. På fjärde bilden har jag satt på prismasökaren Porroflex som är så sinnrikt konstruerad att man har plats för näsan (om man är högerögd). Nu föredrar jag schaktsökaren  men prismat följde med hela kitet.

Ett annat tillbehör som följde med i leveransen var en Paramender. Ett fantasifullt namn på en anordning för stativ som fixar (mend = laga) parallaxfelet vid närbildsfotografering med stativ. Låt mig illustrera med ett fejkat fall av närbildsfotografering. Observera att Paramendern sitter mellan stativ och kamera och fungerar som en handvevad hiss med slaglängd lika som avståndet mellan sökarobjektiv och objektiv.

Siktet inställt på den lilla prästkragen med sökarobjektivet och skärpan sätts. Sedan hissas kameran upp och man tar bilden med det bildtagande objektivet i samma läge som sökarobjektivet befann sig. Fiffigt men bara tillämpligt vid fotografering på stativ.

Kameran tar endast 120-film. En sån här best sätter man bara inte in småbildsfilm i som Franke & Heidecke gjorde i sina Rolleikameror.

Den här fotoapparaten väger ca 1,6 kg och det är i alla fall mindre än min Bronica vars tjänstevikt ligger på 2 kg. Ändå ingen kamera för de klent byggda. En viss fingerfärdighet är ett nödvändigt tillbehör när man opererar denna kamera. Slutaren spänns till vänster om objektivet och utlöses på höger sida om detsamma. Fokuseringen har inställningsratt på båda sidor. Men man ska ju hålla kameran också, herrar japaner! En murken kamerarem följde som tur är med kameran. Den håller nog för en hel rulle...

Mellanformataren

Min farfar var spion

En familjeanekdot

Det har sina poänger att vara uppvuxen i en fotograferande familj. Farfar fotograferade redan från unga år  och på 30-talet skaffade han en Balda Rollbox.

Det faktiska exemplaret. Kameran fungerar fortfarande.

När denna händelse utspelades bodde familjen i Bohus. En söndag 1944 tänkte de fara ut till Hönö för att bada. Farfar inhandlade en rulle film till kameran under veckan innan och laddade den. Farmor fixade matsäck med surrogatkaffe kokat på rostad havre, saft och tillräckligt med bullar. De åkte tåg från Bohus till Göteborg. Där gick de till Lilla Bommen där fiskebåten låg som skulle ta dem till Hönö.

Efter lång väntan brakade dieselmotorerna igång och spottade ut svarta rökringar ur skortstenen. Resan tog en bra stund och under tiden undersökte de fyra sönerna båten från för till akter till farmors oförställda förfäran. Väl framme gick de av båten och farfar hade, förstås, kameran i handen redo för att ta bilder. Där mötte en polis upp tillsammans med en soldat som var fullt stridsutrustad och hade patronbälten hängande över magen. Polismannen gjorde honnör och bad farfar följa med in i vaktkuren. Min pappa följde med. Polismannen berättade för honom att det var fotoförbud på ön så han ville ta hand om kameran tills de skulle åka hem. Farfars namn och adress antecknades och han fick finna sig i att få kameran beslagtagen.

Sedan blev det bad i havet och dagen gick fort till ända. På tillbakavägen gick farfar för att hämta kameran. Då sa polismannen att de av säkerhetsskäl hade tagit hand om filmen. Farfar blev förstås sur på att bli av med filmen men han fick i alla fall tillbaka kameran.

Efter en tid fick han en kallelse till tinget i Göteborg där han skulle stå till svars för trotsande av fotoförbud, trots att han inte tagit en enda bild. Han blev dömd till 150 kr i böter vilket var ganska mycket pengar för en byggnadssnickare 1944.

Farfar vid sitt skrivbord 1970

Foto: Sonen Leiler Norén med Rolleicord IV

Mellanformataren

PS
Det finns förstås inga bilder från händelsen. Men det är en trevlig anekdot.

PPS
En annan anekdot i familjen är farfars tideräkning. Han hade varit i Säffle och varit hos en frisör där och klippt sig. Likaväl som Jesu födelse är en utgångspunkt i världshistorien blev farfars besök hos frisören i Säffle år 0 i familjens tideräkning som allt relaterades till. "Det var året efter Gösta var till Säffle och klippte sig" och liknande tidsbestämningar höll reda på händelser i Slottsbron med omnejd. 

Nostalgia

Om kärleken till ånglok

När pappa flyttade till Åmål tidigt på 50-talet började han jobba i lokstallet vid Åmål Östra. Därefter började han på bangården och växlade vagnar för de olika tågsätten med gods till andra delar av världen. På den tiden företogs många transporter via järnväg från många fabriker i Åmål. När jag var hemma förra helgen för Åmåls Fotofest tog vi oss ner och fotade den rivningshotade vagnexpeditionen som också hyste bangårdspersonalens omklädningsutrymmen samt besökte lokstallet som händelsevis var öppet. Arbete pågick och vi pratade en stund med den enda kille som var där. Nu blir det bilder från "Lämmås", rivningsobjektet kallades så för att det var byggt av lämmar säger pappa. Och några bilder från lokstallet.

"Lämmås" 4 maj 2012. Södra gaveln.

Norra gaveln.

Västra långsidan

Första trappan till vagnexpeditionen. Andra trappan till personalutrymmen. Medan vi bodde på Kyrkogatan där vi inte hade något annat badrum än en zinkbalja på golvet i köket gick vi ofta hit för en dusch. Vare sig det behövdes eller inte =) Zinkbaljan användes för övrigt som lastfartyg i en av mina sämre bedrifter.

Pappa i lunchrummet på Lämmås ca 1955. Vem som tog bilden är oklart men pappa har i alla fall negativet.

Södra gaveln igen. Titta noga. Endera dan är det rivet.

Så till lokstallet på Åmål Östra. När jag gick i skolan fick vi lära oss i geografin att Åmål var en betydande järnvägsknut. Nu när jag vet bättre betvivlar jag att det någonsin har varit det men låt gå för Åmåls skull.

Inte den senaste sorten men utrangerad likafullt. Jag vet inte varför, men varje gång jag ser den tänker jag på Dire Straits låt "Calling Elvis, anybody home..."

Lokstallet med ett par dieselartefakter. (artefakt= konstgjort föremål. Används företrädesvis inom arkeologin och detta snuddar väl lite vid ämnet)

Ensamarbetaren till vänster, pappa till höger. Pappa berättade om händelser i lokstallet i början på 50-talet.

Mekanisk skönhet no 1.

Ånglok eller Jules Verneliknande jordborr? Mekanisk skönhet no 2.

Mellanformataren

PS
Alla mina bilder är tagna med Rolleiflex 3,5B Automat med ljusgult filter och Tmax400 

8,5 cm glas och mässing

Om nöjet med manuell fotografi

För första gången i verkliga livet var jag på LP Fotos auktion den 28 april. En mindre samling gubbar (varav ett flertal verkade särskilt kufiga och nördiga, ni vet såna där som kan allt om objekten), några yngre män och ett fåtal kvinnor. Uppköpare från nära och fjärran var på plats och bjöd på allt möjligt skumt. Det här var intressant. Förmodligen var skaran av onlineköpare mycket större. Men det kunde man förstås inte veta. Själv var jag intresserad av ett fåtal objekt och redan innan auktionen hade jag bjudit online på en del. Mitt första köp denna dag blev tre riktigt fina magasin till min Bronica S2A. Visserligen av den äldre sorten för S2 där man "bara" kan köra 120-film. De nyare tar också 220-film men det använder jag så sällan och jag har redan några magasin som tar den filmtypen.

Huvudintresset för mig denna dag var dock några objektiv till min Nikon S. Speciellt ett 3,5 cm/1,8. Jag tvekade dock för länge på detta objektiv och klubban hann före. Det gick för 4.400 (+avgifterna). Jag revancherade mig dock på ett 8,5 cm/2,o som jag vann efter en kort budgivning för blygsamma 2.300 (+avgifterna). Objektivet hade jag tittat på i affären strax före auktionen och sett att det var i utomordentligt gott skick. En kvinnlig uppköpare tittade nyfiket på mig. Nöjd över kapet lämnade jag auktionen utan att tänka mig för. Några objekt senare gick ett par originalsökare  för 8,5 cm under klubban. Ja, ja, en annan gång.

Objektivet sitter nu på kameran och första rullen med detta objektiv är under tagande. Och det är riktigt kul, det här. Jag har "upptäckt" att det är riktigt trevligt med det här korta telet. Man kommer nära utan att vara närgången, om man säger så. Perfekt för min inriktning på porträtt de närmaste åren.

Det här ekipaget är inte för veklingar. Det väger 1200 nakna gram. Inte ett gram elektronik eller batteri. Det lockar fram den riktiga fotografen, han som vet hur allt fungerar men kanske inte är någon expert på datoriserade kameror. Man behöver inte vara en nostalgiker eller retronörd för att hantera det här ekipaget, alltså. Bara nyfiken och tillräckligt kunnig. 

Det är ju några manuella operationer fram till bilden.

1) Mät ljuset och bestäm bländare och tid

2) Ställ in önskad bländare och tid

3) Fokusera i mätsökaren och avläs avståndet

4) Ställ in avståndet på universalsökarens parallaxjustering

5) Titta och komponera i universalsökaren

6) Ta bilden

7) Dra fram film för nästa bild

Lätt som en plätt!

Hela ekipaget är från 50-talet utom softreleasen på slutaren som är en nytillverkad kopia på Nikons original. Sökaren är en universalsökare för Leica, för tillfället inställd på 8,5 cm. Huset är från 1954. Jag har inte kollat upp serienumret på objektivet men att brännvidden anges i cm borgar för att det är från 50-talet. Kameratillverkarsamfälligheten övergick unisont till mm på senare halvan av 50-talet.

Bilder dyker förstås upp i retrokamerapoolen vad det lider. Håll utkik.

Mellanformataren

PS
Jag retas ohejdat med särskrivare och skriver som jag lärde mig att svenska ska skrivas. Den som stakar sig på fler än två stavelser borde läsa gamla böcker på svenska =)

Åmåls Fotofest - preview

Hängning eller ställning, det är frågan

Åkte ner till Åmål idag för att gå på Fotofesten. Oanmälda fotografer kunde få ställa ut på ett plank, typ "först till kvarn"... Jag tog med ett tiotal bilder och följde med pappa ner för hans hängning, det var gott om plats så det räckte till mig också och jag hängde (nålade fast) åtta svartvita på ena väggen. Anmälda fotografer "hängde" sina bilder på ställningar som tycktes fungera jättebra. Lättvindigt att flytta bilderna för att få ett bra helhetsintryck. En bra idé att ta med till klubben hemma.

Ställning pågår...

Pappas bilder. Flera prisbelönta.

Mina bilder

Mellanformataren