Min kamerakrönika - del 1

Zeiss Ikon Nettar 515/16

Här kommer första delen i  serien om kamerorna i mitt liv i kronologisk ordning.

Jag började fotografera 1964 med denna kamera. Lånad av pappa visserligen. Men jag fotade utan någon som kollade att jag gjorde rätt. OK, pappa ställde in den på den tidens autoläge, två röda punkter och sannolikt 1/100 s. Det enda jag behövde göra var att spänna hanen, sikta och trycka av. Efter varje skott måste jag vrida fram nästa ruta. Annars blev det flera bilder på samma ruta. Första rullen var en svartvit och motiven togs på en skolresa i bästa Jules Verne-stil, Dalsland runt på en dag. Det var på våren i tredje klass. Se bildbevis nedan.

Håverud 1964

Söndagar var ofta tråkiga så en gång sa pappa att jag kunde ta kameran och ta en promenad och ta lite bilder. Här är en av dem.

Åmåls äldsta hus 1966

Hösten 2008 provade jag att köra ett par rullar i pappas Nettar igen men den ville inte riktigt och jag hittade en likadan på Tradera som jag bjöd på och vann. Den funkar finfint och har kört ganska många rullar. Här är några exempel som visar att en gammal enkel kamera fortfarande kan ge fina bilder.

Paviljong vid Kina slott i oktober 2008. Agfaortho 25 ISO så det blev lite lång tid.

Det går utmärkt med färg också. 2009

De flesta Nettar kostar runt hundralappen på Tradera. Vilket betyder att alla har råd att ha en Nettar. Att fotografera helmanuellt är en rolig utmaning för alla fotografer.

Mellanformataren

Pro Memoria

Om att bilder är ett bra stöd för minnet

Känner ni igen de här? Det är den där lilla spexargruppen jag och några kompisar fördrev tiden med 1969-70 ungefär.

Nu träffas vi då och då för att umgås. Oftast på somrarna då det är lätt att umgås ute och för att vår gemensamma punkt Åmål drar som en magnet vid denna årstid. De flesta söker sig dit någon tid på semestern till sin sommarstuga i närheten och då är det liksom enklare att bara råkas nästan apropå.

1993 träffades vi alla familjerna med barn fruar och husdjur i Ånimskog. Det är från detta tillfälle december månads profilbild kommer. En härlig sommardag med lek och bad, mat och fika och mycket gemyt och olika upptåg. En av oss fyllde dessutom 40 år så det blev lite extra kul av allt. Här kommer nu lite bilder från tillfället.

Årfyllaren gratuleras

Tillökning i en av familjerna

Bad före maten

Sport efter maten

Mellanformataren

PS
Det var lika idylliskt som det ser ut.

Högtider och konsekvenser

Om det mångkulturella samhällets helgdagar

Det är som vanligt inte allvarligt menat det jag skriver här. Jag luftar bara en gnagande tanke i min hjärna. Julen pockar just på uppmärksamhet och jag har slutat gilla julen såsom den firas nu för tiden. Julen borde byta namn till Konsumptionens Högtid. Den har ju bevisligen sina egna tempel som är långt fler än alla andra religioners tempel tillsammans.

Eftersom jag är en bekännande kristen och medlem i Svenska Missionskyrkan firar jag alla de kyrkliga högtiderna då det är min mänskliga rättighet att göra så. Men eftersom jag bor i ett sekulariserat och mångkulturellt land med en mängd människor som bekänner sig till något annat, eller rent av till inget alls kan jag inte låta bli att fundera på om vi inte borde avskaffa en del företeelser i almanackan. Helt enkelt ta konsekvensen av det samhälle vi har skapat och lever i. Låt alla trosriktningar ha sina högtider. Men inte i almanackan! Annars skulle den ju bli ovanligt röd. Jag måste nog belysa det med några exempel.

Tyska kyrkan en vardag. Alltid öppen för alla.

Söndagar. Det finns inte den minsta anledning att dessa ska vara röda. De kyrkliga stora högtidernas röda dagar likaså såsom Påsk, Pingst och Jul. Kristna ska förstås tillåtas fira kyrkliga högtider men icke andra. Ingen borde få åka snålskjuts på andra religioners helgdagar och orättmätigt tillskansa sig lediga dagar. Mentalt tycks de flesta akta söndagarna lika som vanliga dagar. Jobbar gör man hela veckan och ledigt tar  man när man vill så länge man har semester eller komptid att ta av. Femdagarsveckan är förlegad. Eller har flyttat sig.

En del religioner har sin "röda" dag på lördag. Må de få ha det. Ateister har inga röda dagar. Kul för dem! Måndag hela veckan, liksom =)

Röd byggnad för röda dagar.

Avskaffa Lucia som offentligt firande! Katolska helgon har inget med Sverige att göra. Lucia må för all del firas i den katolska kyrkan eftersom den existerar i Sverige. För alla Sveriges invånare borde Ljusets högtid firas på Midsommar och kombineras med Nationaldagen. Ty det är den enda dag på året som alla rikets invånare samfällt tycks fira på riktigt. På det ena eller andra sättet. Troende som ateister, kapitalister som kommunister, hederliga som kriminella, nykterister som alkoholister. Ja, Midsommar borde vara den enda Högtiden i Sverige! Jag kan för all del tänka mig att fira motpolen Midvinter också. Den tid då mörkret är som djupast och stearinljusen brinner flitigast. Mysighetens tid. Ett slags Advent för Midsommar. En Hoppets högtid.

I ett mångkulturellt samhälle som vårt borde det finnas rum för varje trosriktning och ideologi att få rum för sina speciella högtider utan att för den skull få med det i almanackan. I Sverige råder minsann religions- och åsiktsfrihet. Mardrömmen att hålla reda på allt drabbar visserligen arbetsgivarna som måste hålla reda på vilka kulturer de har anställt att utföra arbete åt sig men det torde vara en ringa extra börda i jämförelse med all annan administration de åläggs. Jag vet, ty jag är själv företagare med en anställd. Jag själv. Och han får fira sina högtider bäst han behagar. t ex den 12 juli. 127-filmsdagen.

Högtidsklädda Stockholmare vid ingången till sin helgedom. 127-filmsdagen.

Skolavslutningar borde firas på neutral plats med neutrala "psalmer" såsom "Du ska inte tro det blir sommar..." och den fattige bonddrängen och kon som sket på broa. Härlig är jorden och Den blomstertid nu kommer borde förbjudas enär de lär vara kränkande för en del kulturer.

Politiskas högtider må firas av dem som har den rätta läran i politiska frågor men ska dagarna vara röda? Icke!

1 maj borde vara en svart dag. I alla fall för majoriteten.

Mellanformataren

PS
Även Hallowween kan därmed firas. Men bara för dem som har det med sig i sin kultur! Liksom häxorna kan ha sina Blåkullafester. Utan att för den skull bloda ner almanackan med röda dagar.

PPS
Nu när jag gjort hela almanackan svart känns det plötsligt som jag har uträttat något värdefullt för Sverige. Almanackan har blivit fullt demokratisk!

Sommarparadis, myggmörderi och fiskafängen

Den fotografiska leken fortsätter ett tjugotal månader till. November månads profilbild är tagen på en tjänsteresa. Om en annan sådan berättade jag redan förra månaden så nu får det bli en annan historia.

Bilden är antagligen tagen med Chinon Genesis II som var den kamera vi använde mest vid denna tid (1992). Någon kollega på Autorotor på Wärmdövägen 120 i Nacka tog högst sannolikt bilden.

                                                                                         ~~oOo~~

Den här gången tänkte jag annars berätta om ett av sommarparadisen vi haft tillgång till genom åren. Vi hade inget eget men använde våra respektive föräldrars sommarställen. Nu är båda utom räckhåll och det saknar jag.

Min farfar byggde en sommarstuga i början av 60-talet vid Sundhult i Grums kommun (ni vet, det där stället som luktar illa när vinden ligger på åt fel håll). Han byggde den av gamla utrangerade godsfinkor som sonen Eber, som jobbade vid järnvägen, hade ordnat så att han fick ta brädor från. Andra vagnar fick ge ifrån sig svängdörrar som användes mellan rummen. Svängdörrarna var av det gamla tjusiga slaget av blanklackerat trä med kromade böjda handtag, kromade sparkplåtar och dämpande plysch på dörrbladets kant. Jag tror t o m att de fasta englasfönstren var från gamla passagerarvagnar också men helt säker är jag inte. På toaletten fanns i alla fall ett uppfällbart handfat från en järnvägsvagnstoalett som förpassade tvättvattnet ner i avloppet när man fällde upp det f v b via en slang ner till sjön. Vid sin normala användning rann det förstås ut på banvallen medan tåget körde men i farfars tappning gick det ner i Vänern. Allt i denna stuga var gjort med små medel och nästan gratis resurser. Primitivt men funktionsdugligt. Vedspisen och vardagsrummets öppna spis producerade rök som svepte in stugan i rök som jag minns resorna till Slottsbron bakom ett ånglok. För det mesta utvändigt men ack, ibland även invändigt. Krösusarna hade sommarstuga längre in i sundet men solen sken lika bra hos farfar och vattnet var lika varmt. Abborren smakade dock troligtvis bättre hos farmor än någon annanstans. På Midsomrarna passerade massor med båtar på väg till eller från Midsommarfirandet på Liljedal. Somrarna i Sundhult är fina minnen. Nu är den i norsk ägo och säkerligen renoverad till oigenkännlighet. Och väg ända fram har det nog blivit medan vi fick gå genom skogen med allt bagage.

Den här synen mötte oss när vi efter mödosamt bagagebärande kom fram. Här är hela härligheten i renoverat skick som utfördes av mina farbröder några år efter farfars bortgång. Ny panel och nya fönster förvisso men svängdörrarna och tvättfatet fanns kvar till slutet.

Vy från den flera decimeter breda badstranden

Utsikten över Vänerhavet. Där bortom horisonten ligger nog Östergötland. Kanske.  Och sött, drickbart vatten hela vägen.

Ur minnet skulle jag kunna vaska fram en del äventyr och expeditioner, mestadels till sjöss, men av hänsyn till mina föräldrar, som läser bloggen, ska jag nog dra en förbarmande täcke över alla stunder av renaste skräck eller  barnaglädje. Här fick jag min första abborre på första kastet från bryggan med mitt första kastspö. Och pappa trodde på fullt allvar att jag kastade in spinnaren i munnen på den när den gäspade. Spelar ingen roll. Den högg. Och jag åt den till middag.

Sonen Viktor har just kommit upp ur badet

Som i alla sommarstugor fanns gammal klassisk sommarstugelitteratur i form av för länge sedan utgivna nummer av diverse tidskrifter, kolorerade veckotidningar (Årets strunt), Kalle Anka, Såningsmannen, kvällstidningar från sedan länge svunna år, det bästa av Det Bästa, allehanda vetenskapliga tidskrifter om raketer och astronomi. (Jag har väl inte ännu berättat om farfars stora intresse för astronomi som fick honom att bygga ett observatorium på berget där han bodde i Slottsbron) På somrarna stod farfars stjärnkikare i sommarstugan och var ett utmärkt redskap för att se vad som hände lite längre bort än vanliga kikare når. Grannarna på andra sidan viken, Som man normalt bara kunde höra, kom plötsligt närmare. Likaså var det lätt att se om en avlägsen fiskare hade onödig fiskelycka. Våra egna spön stod alltid redo och det var ett ögonblicks verk att plötsligt befinna sig på fiskafänge.

Utöver litterär stimulans fanns förstås alla andra sommarstugebekvämligheter såsom myggdödare av olika modeller, grillspett av ett flertal modeller, spiskrok, ett välfyllt fotogenkylskåp. Innan stugan blev elektrifierad hade vi fotogenlampor som ljuskälla när det spelades sällskapsspel eller när vi försökte röra oss i rummen utan att kollidera med varandra. Kort sagt: livet var hur enkelt och mysigt som helst. Och utan TV. Ibland hade vi det lyxigt med en transistorradio och lyssnade på popmusik. Mamma abonnerade förstås på Svensktoppen så där har mina öron bekantat sig med hela den svenska artisteliten. Hela min uppväxt präglades av Monika Zetterlund, Cornelis Wreswijk, Lyckliga gatan och Ta av dig skorna mfl mm. Ja, du som är minst lika gammal som jag vet precis vad jag svamlar om.

Till sist en bild på favoritsysselsättningen. En av de bilder jag ratade som profilbild för 1977. Vad gör man helst i en sommarstuga vid Sveriges vidunderligaste insjö?

Hinken är till abborren. När den är full åker man hem. De flesta tar man på pimpelsticka och "idioten". Farbror Ebers specialmodell av balanspirk. Oslagbar abborretare.

Mellanformataren

PS
Jag har lagt av med fisket av helt naturliga orsaker. Allt blev stulet. T o m lusten.

PPS
Om vi hade haft väg fram till stugan hade den nog garanterat hetat Lyckliga gatan. 

Nikon S

Om känslomässiga svagheter

Det är lika bra att erkänna det. Jag har en last som jag inte utan vidare befriar mig ifrån. Ty jag vill inte.

Kameror som är tillverkade samma år som jag såg dagens klara ljus är numera flera av mina vänner. Lika barn, leka bäst och det där, ni vet. Och ska man ha någon last så ska det i alla fall inte vara någon som är otrevlig mot min omgivning. Här är underbarnet, född i Japan. Kopieringens föregångsland. Nu för tiden verkar det vara tvärsom.

Nikon S. Tillverkad mellan 1951-1955. Här med Nikkor-S 1,4/5 cm. Bildformat 24x34 mm

Serienumret är bland de senare så jag känner mig hyfsat säker på tillverkningsåret.

Ett Traderafynd med dålig slutare. Direkt efter hemkomsten lämnades den in till Schönherrs Foto för vidare befordran till Nikonreparatören. Idag hämtade jag den och blev genast erbjuden att sälja den. Inte så konstigt. Efter hjärttransplantationen är den som ny. Jag nekade förstås. Jag är inte i juvelerarbranchen. Den här ska användas till det den är avsedd för.

Nikons mätsökarkameror är kopior av Zeiss Ikons berömda Contax. Ryssarna tog Zeiss i Jena som krigsbyte och startade kameratillverkning med Contaxprylar men döpte sedermera om sina kameror till Kiev med Contax-kopierade detaljer. Nikon gjorde det troligtvis mer korrekt. Skaffade en kamera, dissikerade den och kopierade konceptet men ändrade säkert en del. Ingenjörer vill gärna bidra med nåt eget i konstruktionerna.  Jag gissar naturligtvis då jag just för tillfället är för lat för att kolla upp fakta i ämnet. Känner mig bara lycklig över att ha en Nikon-klassiker i min ägo.

Mellanformataren

PS
Den var hungrig på att få jobba lite så nu sitter det en Tri-X i buken.