Leica IIIf - bildexempel

eller Varför det är kul att fota med retrokameror

Det här ekipaget har varit i farten förra veckan och i helgen.

Leica IIIf med Summaron 1:3,5/3,5 cm och sökaren SBLOO. Allt 57 år gammalt.

Det är några som har frågat efter bilder så därför tänkte jag presentera några exempel så att alla kan förstå varför det är så kul med att fota med gamla kameror. Inte nog med att det är kul och man får fina bilder. Man får en del trevliga samtal på köpet också.

Kollegan Anders skruvar ihop min konstruktion efter ritning.

Det var inget fel på bilen. Han verkade missnöjd. Men vi snackade om gamla kameror istället..

Årsmötet på Midsommargårdens Fotoklubb var ganska välbesökt.

Mitt konsultnätverk träffades på Pampas marina för att fila på våra CV.

Och det var min grupps tur att ha kyrkkaffet i Hässelby missionskyrka i söndags.

2-minutersmaskinen

Håll i schalen gumman. Här går det undan.

Instruktionsstudier

De sista bilderna från igår. Det fina med en rulle film är att man bara får 36 bilder att sortera istället för flera tusen som en del tror att de behöver.

Jag retas bara lite förstås.

Mellanformataren

Om 1984

Om att lägga krokben för läsarnas ögon.

Ja, jag har läst boken av Orson Welles men inte 1984. Långt senare, jag tror det var 2005. Men nu handlar det inte om boken utan om nästa profilbild. Och jag ska försöka hålla mig ifrån Nyspråket som introducerades i boken och istället pröva ett annat språkligt grepp. Att blanda ordens bokstäver men låta första och sista bokstäverna i varje ord vara korrekta. Forskare har nämligen funnit att det inte spelar någon roll var i ordet bokstäverna står. Det går ändå att läsa texten om bara första och sista bokstäverna är rätt. Det har nåt med hur ögat läser en text att göra. Vi läser inte bokstäver. Vi läser orden som bilder och däri har vi en tangeringspunkt med fotografin. Nu börjar jag.

Mras mnådas prfoillibd är hamätd fårn smomraen nottinhunrdatåtiofrya. Vi tlilrinbgade åsktligila hegler och samomrvceokr udner felra år i srävfärlödrranas somumarstrga i Llila Nonrae, Svnasokg, Vrälmand. Kpanpa tre mil fårn Ååml. Dåräfirn har vi mnåga fnia minnen, bdåe nratupupvelesler och branens olkia änevrytligteher i de dujpa sgoakrna. Lelamikga njuntnangir i from av spavmar och bär fnans ionm premdonavastnåd och om man var bjöd åt att stedura falgår (som min sfärvar) så fanns det mnåga atrer att hrämparta med, fogofratera osckå om man hade trillcäkligt mecykt gals mlelan kamrea och fegål. Nu hade jag aldirg tillrickälgt med lägnd på tuebn men det belv i alla flal nårga dumkenärota narutlibder av tpyen "been tehre, seen taht". Här är ngåra emexpel.

Narutsuppvellee

Boprygjgekt

Tllinvigar. Blidkiritk udanbneeds

Vid dagnes sult vroo vi ganska ttörta. I alla flal jag =)

Mallenfrometaran

VERNISSAGE

Om en ofärdig utställning

Den som kollar min profil då och då har sett att jag har lagt av med fotografiska nyårslöften och ersatt det med en inriktning. En av årets intriktningar är gatufoto. Jag började så smått redan våren 2009 då jag hade gott om tid att gå runt i stan och fotografera men kom av mig när jag började veckopendla till ett uppdrag i en öde liten håla i Södermanland på hösten. Det tog nästan ett år att bli färdig med ödemarken och jag kunde återvända till storstan igen och återuppta mina vandringar i jakten efter de flyktiga  små  ögonblicken i det allmänna rummet som är så svåra att se och fånga.

Fanfar

Härmed öppnas den levande utställningen STREET- private moments in public som är en bildblogg med gatufoton som kommer att fyllas på efterhand som nya bilder fångas. Till en början dyker det upp lite gamla bilder men när nu promenaderna (konståkning med oplanerade piruetter) återupptas efter långvarig förkylning kommer det att publiceras nya, aldrig tidigare skådade ögonblick från det gemensamma vardagsrummet. Inte ens jag har sett de nya bilderna ännu!

Min utrustning kommer främst att vara den lätta och smidiga Zeiss Ikon ZM med Biogon 2/35 men även andra lätta vapen för bildjakt såsom t ex Leica M3, Olympus 35 RD, Zorki 4 och Rolleiflex 3,5B. Alla gamla "hederliga" gatufotokameror. Ja, t o m Rolleiflexen. Betänk Vivian Maier! (Min hemliga idol) Till mätsökarna har jag ett koppel med lämpliga objektiv från 15 mm vidare till 28, 35, 50. För en del extrema tillfällen har jag också ett porträttele på 90 mm. Huvva! Det kommer mest att bli svart/vitt men M3:an kommer att ha en färgrulle tills de tar slut i frysen. Det blir analogt till en början men då även jag suktar efter en lättarbetad digital gatufotokamera till rimligt pris och med bra sökare dyker det nog förr eller senare upp digitala bilder också. Kanske dammar jag av Powershot A80 då och då...

Mellanformataren

PS
Gratis inträde för fotografer!

Den ultimata kameran

Om Edseleffekten i kameravärlden

Bakgrund

För längesedan såg jag en TV-dokumentär om bilen Edsel. Den skulle bli den ultimata bilen. En bil som skulle ha allt som en bilförare någonsin kunde önska sig. Man anlitade en poet för att hitta på ett vackert namn till den. Till sist ratade man dock poetens namnförslag och gav bilen namn efter Henry Fords avlidne son Edsel. Det går ju bara inte att kalla den slutgiltiga bilen för  "Intelligent Whale", "Utopian Turtletop", "Pastelogram" eller "Mongoose Civique." Det förstår ju både du och jag. Och det gjorde Fords ledning också.

Utvecklingen gick fort och redan efter 8 månader lanserades bilen med buller och bång på "E-day"den 5  september 1957  i en "Edsel show" med Bing Crosby som  programledare och kända gäster som Frank Sinatra, Bob Hope och Louis Armstrong bland andra. Programmet fick det årets högsta tittarsiffror. Bilen såldes i tre år men lades sedan ner (den höll på att ruinera Ford). Senare har den fått en framstående placering på listan över de 50 värsta bilarna i alla tider. Hittills borde man kanske tillägga ty jag är viss om att vi inte har sett alla  liknande försök ännu.

Edsel Pacer 1958. Bild från Wikipedia

Historien upprepar sig

Inom kameraindustrin pågår nu en implicit tävling om att konstruera den ultimata kameran. Den som har allt. Så mycket att ingenting mer behövs. Den nya tekniken medger att kreativa hjärnor stoppar in så många fler funktioner än tidigare utan att skalet förstoras nämnvärt. Det finns dock fortfarande saker som fattas; telefon, öltapp och mikrovågsugn för att nämna några. Ett inbyggt stativ vore fint också, herrar konstruktörer! Och ett fack för snabbkaffe för de som inte, som filmfotograferna plägar använda, äger några filmburkar att ta med sig diverse tillbehör i.

Allt det här kräver förstås sin tribut i form av manual. Det är kanske dags också att skapa ett interface till användarnas hjärnor som fungerar. Typ, tänk på hur du vill ha bilden så rasslar det till i inställningarna och sen är det klart att trycka av. Det går ju inte att vänta på att människan utvecklas i den riktningen. Det lär ju ta några miljoner år med evolutionisternas tidshorisont. Och när vi väl är där behövs det nog inga kameror längre, ty då lever vi redan i all evighet och har ett fotografiskt minne att titta i när vi har lust.

Under tiden upptäcker allt fler att den ultimata kameran har tre saker att hålla reda på. Bländare, slutartid och fokusering. Och så ett minnesmedia av något slag att spara bilderna på. Varför är det så svårt att förstå att det räcker?

Bländare, slutartid och fokusering

Men hoppsan! Den ultimata kameran har redan existerat i mer än ett sekel!

 Mellanformataren

Pappa igen!

När man väl har börjat är det väl lika bra att hålla på tills man är färdig. 1983 kom Ljudteknikern in i familjen. Han som ser till så att folk hörs, att banden fastnar på skivan när de sjunger sina låtar och att allt som inte ska höras inte hörs =) Ibland sitter han på Konserthuset i Göteborg och rattar ljudet. Ibland är han på turné med något band. Ibland producerar han en CD med något annat band. Och dessemellan gör ha ingenting. Frilansarens värld delar vi erfarenhet av numera. Fast i olika yrken. Jag pratade nyligen med Philip via Skype. Han är på turne med några band i Europa. En inställd spelning gav honom lite tid att ringa farsan.

Philip Meldert, ljudtekniker
Motljus och blixt

Philip är extremt extrovert. När vi åkte på semester och kom till en ny camping hann vi nätt och jämt ställa upp husvagnen förrän han hade cyklat runt och bekantat sig med alla. Vart vi än kom, kom han strax i slang med någon på kompisnivå =) En sällsam gåva. Och trots att crosscarten på Öland egentligen var för stor så tog han sig runt banan snabbare än storebror. Låt vara att han kraschade bland däcken vid sidan av banan då och då. Pappa brandmannen ryckte ut och lyfte ekipaget på rätt köl. Rädsla tycktes vara ett obekant begrepp tills han blev vuxen.

Månadens profilbild är från BB i Vänersborg. Om några år, när trean kom, skulle det ske på NÄL

Meteorologen till höger spanar in blixten.

Här kommer några få highlights från Philips uppväxt

Mellanformataren