Bildkris!

Det är lika bra att erkänna det som alla märker: Jag laddar upp väldigt lite bilder nu och kommentarlustan har sinat. Kan fotografer ha en identitetskris? Jag undrar ibland vad jag är för en fotograf egentligen. Naturfotografi har jag lämnat bakom mig för länge sedan. Det lockar inte alls. Vad gör man när stadslandskapsfotografering har gått i stå och gatufotograferandet aldrig riktigt tar fart. Jag vägrar ställa mig vid diskhon och fotografera vatten! Vad är min gren, egentligen?  Det är roligt att fotografera människor men när man gör det hellre än bra, ska man då låta bli?

Jag har varit bortskämd länge nu med gott om tid och rika tillfällen till fotografering. Kanske har jag förfotograferat mig? Kommer lusten tillbaka om jag håller upp ett tag? Eller ska jag bara stöna på och ta bilder tills det går över?

Jag har skaffat mig lite fotoböcker under året och på köpet har jag blivit kräsen med bilder och har börjat slänga en massa av mina bilder i datorns papperskorg och sen tömt den ordentligt. Negativen slänger jag dock inte. Det blir så pilligt att bara ladda enstaka bilder i skannern så jag sparar alla remsor som en slags dokumentation över en ivrig amatörfotograf. Eftersom jag gillar historia vill jag ju att framtida forskare ska finna arbete genom att försöka reda ut vem som tagit de där bilderna. Jag undrar också vilka slutsatser ännu mer framtida arkeologer kommer att dra när de ser de remsorna. Kodade svart/vita bildmeddelanden från antiken. Förunderligt nedtecknade på transparenta band. Synbarligen utan mening och budskap.

Jag famlar i mörkrummet efter ljus att göra bilder av. Men allting tycks ha slocknat eller hittat ett svart hål. Mörkret är kompakt, typ bländare 704. Det finns inga lysdioder i mina gamla kameror som kan lysa upp tillvaron lite. Framkallningen står i sin dunk och oxiderar och är snart mogen att hällas ut. Årgångsframkallare har väl ingen någonsin hört talas om?

På't igen. Papparazzi och 800 mm

De som känner mig vet att jag inte ger mig så lätt när jag väl fått en idé i skallen. Båten som välte i Tappströmskanalen ska jag ju bara ta bild på, så det så. Lyckligtvis har jag en farbror som tröttnat på sina analoga kameror så i veckan har jag begåvats med ett par Pentax-hus , fyra objektiv, mellanringar och telekonverter. T ex 400 mm och 2x telekonverter. Jag kände det som om jag var en astronom =) Jag såg genast tillämpningen och for iväg igår med detta imponerande ekipage till Ekerö. Seaside here I come. Nu var det inte så bra ljus. Solen rakt in i kameran och Seaside låg i skugga så jag vände hem utan en bild. I morse var jag där igen och intog kullen vid Wallenbergs begravningsplats med en Pentax K1000, telekonverter och 400 mm Vivitar. Papparazzi Meldert var ute på jakt.  Till min stora häpnad var 800 mm för mycket men jag tog ett par bilder i alla fall, tog sedan bort konvertern och körde ”bara” 400 mm. Fortfarande astronomiska siffror för en som annars sällan ens använder 90 mm. Nåväl, Jag fick Seaside till slut, polistejpen till trots.

PS
Ovan som jag är vid dessa monsterbrännvidder glömde jag att ta med en trådutlösare. Jag kunde nästan se med blotta ögat hur objektivet svajade ute i spetsen. Undrar hur proffsen gör?

Nyårslöftet: Kvartalsrapport

Dags för lite rapportering om hur nyårslöftets uppfyllande fortskrider. Vid halvåret fanns tjugoåtta fungerande kameror för film och vid kvartalets slut hade de ökats med ”bara” två. Flera av dessa kameror har blivit favoriter och har alltid film. Digitalkamerorna står  mest och samlar damm numera. På min profilsida kan man se hur den aktuella statusen är på de kameror som ännu inte är färdiga och i mitt album Nyårslöftet finns två bilder från varje kamera som bevismaterial. Jag har slagit stopp i inköpen för i år för att hinna med de som ännu inte är färdiga. Trots köpstoppet ramlar det in kameror i alla fall =) Det är just nu mest kameror med färgfilm som har film kvar och det passar bra så här på hösten med alla dess färger. Jag hyser tillförsikt när det gäller att uppfylla mitt nyårslöfte och det blir i så fall första gången någonsin! Slå det den som kan =)

Och så en bild på favoriternas favorit. Det här är ju en fotoblogg.

Rolleiflex Automat från 1952. Går som ett urverk med omväxlande Tri-X och Portra

Uppbrott från barndomen

1967 var ett omvälvningarnas år. Nu flyttar vi från Kyrkogatan 23 till ett eget stort hus på Åsgatan 17 som mina föräldrar köpt av en rar gammal tant, Lydia. Det hör väl till saken att farfar var byggnadssnickare och i den egenskapen ville förstås pappa att han besiktigade objektet. Farfar Gösta blev ivrig när pappa ringde och sa att de skulle på visning. Han gick i hast till garaget för att köra ut bilen medan farmor gjorde sig iordning för färden. Så ivrig var han att när farmor kom ut på trappan med kappan och handväskan på så var det enda hon såg att farfar och bilen försvann runt kröken vid Skogsstigen. Det här har det skrattats åt i årtionden, om hur farfar glömde farmor. Nå, farfar godkände huset och vi flyttade in den 30 juni, ca en månad innan jag blev tonåring. 

På hösten kom nästa steg i livet då jag inträdde i den treåriga Realskolan på anrika Norrtullskolan med den skräckinjagande Ove Moberg som rektor.

En av våra nya grannar var tryckeriägaren Melker Bohlin som också var en av grundarna till Åmåls fotoklubb. Han blev den direkta orsaken till att pappas fotointresse tog fart genom att pappa köpte sin Rolleicord av honom och senare inbjöds att bli medlem i fotoklubben, vilket han blev året efter.

Mer omvälvande var nog högertrafikomläggningen som inträffade detta år med en del komplikationer och svårigheter att hålla sig till höger. Det här var på många sätt en gyllene tid då allt var spännande och inget ont kunde hända. Detta år började jag också i SMU:s juniorer och fann där en gemenskap och tro som varat ända tills nu och fortfarande pågår.

Arrangerade bilder finns det gott om i mitt album och pappa tog regelbundet bilder på hela familjen och dess medlemmar. Här är bilden som jag klippt ut månadens profilbild från. Den är påpassligt från oktober 1967, alltså 42 år sedan och jag är tretton år.

Bilden tagen med pappas nyförvärvade Rolleicord IV

Seaside har kapsejsat

Igår när vi gjorde utflykt till Drottningholm och Färingsö lade vi märkte till en nyhet i landskapsbilden. Personfärjan Seaside som legat strandad, men förtöjd, i Tappströmskanalen har kapsejsat. Idag tänkte vi åka dit för att ta lite bilder men där fick vi tji. Det var avspärrat med ståltrådsstängsel och polistejp. En ung kvinna som satt i en byggbod ganska nära avvisade oss vänligt men bestämt. Det är ju ingenting att bråka om så vi åkte hem igen. Vakten sa att det pågår en polisutredning om varför den har kapsejsat och jag frågar mig om det hade samband med helikopterrånet nyligen eller om det har naturliga orsaker, typ ett mindre landförflyttning på botten av kanalen som sopade undan ”fötterna” för båten. Nåväl, det kommer nog inte ens i tidningen. Vi har dock noterat en anmärkningsvärt hög polisaktivitet i Vällingby och på Ekerö/Färingsö. Det är polisbilar och polismotorcyklar överallt och de letar knappast efter mina stulna nummerplåtar =) Nu några bilder från i våras när Seaside stod upp med lätt slagsida åt babord. Nu ligger hon på styrbords sida i dyn.









Det enda man ser nu är det korrugerade taket  som ligger vänt mot stranden samt en bit av fördäck.