Bilder med berättelser

En berättelse ger liv åt bilden

Alla har väl hört uttrycket "En bild säger mer än tusen ord"? Jag tänkte väl det. Och jag vill hävda att "tusen ord" ger vilken bild som helst ett nytt liv, en djupare förståelse för betraktaren. Det är dags att återuppliva berättandet. Och låta bilderna vara medberättare. 

En av mina TV-favoriter, Hans Villius, har just dött. En enastående historieberättare har tystnat. Hans Villius och Olle Häger producerade ett av mina favoritprogram, Svart på vitt, under några år. Hans hade inget särskilt intresse för fotografiet egentligen men desto mer för historien bakom det. Han var en engagerad berättare och kunde ge liv i nästan vilken bild som helst. Programmen började ofta med en alldaglig bild som man inte utan hjälp reflekterade så mycket över. Hans Villius tog reda på väldigt mycket om personerna eller händelsen i bilden och berättade, gudabenådat och engagerat, så att personer och händelser var som en aktuell nyhetsrapport. Trots att bilden kanske var hundra år gammal. Olle Häger skrev en mycket fin nekrolog över vännen och kollegan i Dagens Nyheter tisdag den 3 juli 2012.

Nu ska jag visa en bild och berätta lite om den. Utan ambition att kopiera Hans Villius, måste sägas. Men den har en historia. Den är tagen 1963 med en Nettar 515/16. Mellanformat 6x6, alltså.

En ganska alldaglig sommarbild efter ett fiskafänge.

Det är min lillebror Stefan som varit ute och fiskat med pappa i kanoten. Hans båda större bröder hade fått kastspön på sina födelsedagar det här året och var onödigt malliga över sina fina utrustningar. De hade fått några abborrpinnar vid fiske vid sommarstugan men de var lätträknade. Stefan fick låna en pimpelsticka av pappa. En enkel sak som pappa fixat ihop själv i uthuset på Kyrkogatan. Pilken ser ut att vara av farbror Ebers konstruktion, kallad Idioten. Den kallades så för att den var en idiotsäker abborrfångare. Pappa har fortfarande kvar formen han gjuter sina Idioter i av smält bly så det är ingen katastrof om man tappar en. Det är bara att gjuta en ny.

Det här var en sommarkväll och pappa paddlade upp i Norra viken, ett känt tillhåll för fiskare. Det var här Stefan fick sin gös på 7 hekto. Överraskande både för far och son. Att han inte sprack av stolthet och glädje för sin fina fångst är inte lätt att förstå. Han var ivrig att komma hem och berätta och blev malligare än sina bröder, han hade ju fått den största fisken hittills det året och dessutom utan ett fint kastspö. Båda storebröderna var mörkgröna av avund och pockade båda på att få följa med pappa nästa gång. Fiskefebern i familjen var ett faktum. Och det fanns ingen bot. Sedan dess drömdes det om framtida storfångster i de nattliga timmarna på Kyrkogatan och fiskeintresset höll i sig i många år hos bröderna. Varje årgång av Napp och Nytt blev alltid snabbt sönderläst och låg alltid, speciellt på somrarna, nära till hands, aldrig i en bokhylla. Även om det fångades både fler och större fiskar ibland är det den  här gösen som har gått till familjehistorien. Och det behövdes ingen märkvärdig kamera för att bevara minnet...

Mellanformataren

En bra början på ett nytt Millennium

Om ett lyckat antiklimax och gulnade fotografier

Nyåret 1999/2000 skulle det hända en massa konstiga saker i världen. Företag spenderade miljarder på att förebygga skador och  eventuella konsekvenser av nyårsskiftet. Och så hände ingenting.

2000 blev ett av de händelserikaste åren i min historia men jag ska inte trötta ut er med för många av dem. Bara tre.

Jag träffade en ny kvinna i Cullera på spanska östkusten. Nu är hon min fru. Nog ordat om den saken.

Nataliya från Moskva

Profilbilden denna månad är från Spanien och tagen av Nataliya.

Efter 20 års drömmar skaffade jag min andra träbåt. Joker II. Namnet kan tyckas underligt på en båt. Den var första pris i ett lotteri 1956. Vinnaren var en Trollhättebo. Efter några fler ägare var den min. Och jag gjorde många härliga turer på Vänern med den.

Joker II. Mahognysnipa byggd på Kållandsö 1956. Bilden tagen vid Södra Kattholmen i Tösse skärgård. Sålde henne 2008 när vi flyttade till Stockholm. Nu har den hemmahamn i närheten av Karlstad.

På semestern tog jag mina föräldrar med mig till USA för att hälsa på släkten. Tanken på detta spirade redan vid de första mailkontakterna året innan och under våren tog de form. Äntligen skulle vi träffa ättlingarna till Gustaf och Adolf, mormors äldre bröder, som emigrerade till Amerika 1901 respektive 1904. De slog sig ner i Ridgway, Pennsylvania. En liten håla på ca 6000 invånare idag.

Main Street, Ridgway

Gustaf och Adolf. Årtal okänt. De amerikaniserade sitt efternamn Johansson  till Johnson.

Båda försörjde sig som snickare. Adolf dog 1940 efter att ha druckit vatten i Rådhuset som var kontaminerat med tyfusbakterier. Gustaf dog av ålder på en parkbänk 1956. Båda fann svenskättade makor och bildade familj och bodde bara ett stenkast från varandra. Gustafs fru hade emigrerat från Oslo tillsammans med sin mamma. Emma hade arbetat i Oslo en tid dessförinnan. Arbetsvandring mellan Norge och Sverige var vanligt vid den här tiden. Hennes hemsocken låg inte långt från Gustafs men de hade inte träffats tidigare. Adolfs fru var född i Amerika av föräldrar som emigrerat från Småland. Både Dalsland och Småland förlorade en stor del av sina invånare under emigrationsvågen.

Gustaf och Emma Johnson gifte sig 1909 och fick fyra barn. Den enda sonen dog i späd ålder.

Adolf och Ester Johnson gifte sig några år senare. Gustaf och Emmas förstfödda dotter Evelyn är den lilla flickan till höger. Adolf och Ester fick två döttrar, den ena var Dorothy som hälsade på oss 1967.

Mycket finns att berätta om deras öden och familjer. Vi träffade många av dem vid en Reunion i Ridgway.

En stor del av den amerikanska grenen av familjen, mina föräldrar och jag.

Hur var den nu med Kodak då? Den kusin (tremänning) jag först fick kontakt med bor i Rochester, NY. Hemstad för den excentriske George Eastman, grundaren av företaget Kodak. Hans hem är numera ett fotografiskt museum, främst över Kodak förstås. Vi besökte hans imponerande hem och hörde många historier förknippade med honom och företaget. Ett av de intressantaste besöken vi gjorde i Amerika.

George Eastmans hem

Frukostrummet. George Eastman hade en anställd organist som spelade orgel medan han åt frukost. Orgeln syns rakt fram bakom buskarna.

Till sist en bild självaste herr Kodak. Amatörfotografins fader.

Namnet Kodak kom sig av att han gillade bokstaven K.
Källa: Kodak museum 

Jag använde den enda kamera jag hade vid den här tiden, en Olympus µ:zoom115.

Mellanformataren

PS
Nästa månad rider jag åt andra hållet och intager Moskva - till häst.

Min farfar var spion

En familjeanekdot

Det har sina poänger att vara uppvuxen i en fotograferande familj. Farfar fotograferade redan från unga år  och på 30-talet skaffade han en Balda Rollbox.

Det faktiska exemplaret. Kameran fungerar fortfarande.

När denna händelse utspelades bodde familjen i Bohus. En söndag 1944 tänkte de fara ut till Hönö för att bada. Farfar inhandlade en rulle film till kameran under veckan innan och laddade den. Farmor fixade matsäck med surrogatkaffe kokat på rostad havre, saft och tillräckligt med bullar. De åkte tåg från Bohus till Göteborg. Där gick de till Lilla Bommen där fiskebåten låg som skulle ta dem till Hönö.

Efter lång väntan brakade dieselmotorerna igång och spottade ut svarta rökringar ur skortstenen. Resan tog en bra stund och under tiden undersökte de fyra sönerna båten från för till akter till farmors oförställda förfäran. Väl framme gick de av båten och farfar hade, förstås, kameran i handen redo för att ta bilder. Där mötte en polis upp tillsammans med en soldat som var fullt stridsutrustad och hade patronbälten hängande över magen. Polismannen gjorde honnör och bad farfar följa med in i vaktkuren. Min pappa följde med. Polismannen berättade för honom att det var fotoförbud på ön så han ville ta hand om kameran tills de skulle åka hem. Farfars namn och adress antecknades och han fick finna sig i att få kameran beslagtagen.

Sedan blev det bad i havet och dagen gick fort till ända. På tillbakavägen gick farfar för att hämta kameran. Då sa polismannen att de av säkerhetsskäl hade tagit hand om filmen. Farfar blev förstås sur på att bli av med filmen men han fick i alla fall tillbaka kameran.

Efter en tid fick han en kallelse till tinget i Göteborg där han skulle stå till svars för trotsande av fotoförbud, trots att han inte tagit en enda bild. Han blev dömd till 150 kr i böter vilket var ganska mycket pengar för en byggnadssnickare 1944.

Farfar vid sitt skrivbord 1970

Foto: Sonen Leiler Norén med Rolleicord IV

Mellanformataren

PS
Det finns förstås inga bilder från händelsen. Men det är en trevlig anekdot.

PPS
En annan anekdot i familjen är farfars tideräkning. Han hade varit i Säffle och varit hos en frisör där och klippt sig. Likaväl som Jesu födelse är en utgångspunkt i världshistorien blev farfars besök hos frisören i Säffle år 0 i familjens tideräkning som allt relaterades till. "Det var året efter Gösta var till Säffle och klippte sig" och liknande tidsbestämningar höll reda på händelser i Slottsbron med omnejd. 

Min nya hobby - Träd

Om att koppla av från de vanliga motiven

Jag gillar egentligen mest att fota människor i den urbana miljön eller vilken annan miljö som helst, utom i en studio. Men ibland kan det vara skönt att "porträttera" något annat. Därför har jag dammat av ett gammalt intresse för träd. Inte vilka träd som helst. Träd med en egen karaktär som i det sammanhang de står utmärker sig, står ut och säger "Här är jag". Igår gjorde jag en runda till några favoriter och en nyupptäckt goding. Det fina med träd är att de står kvar, det är bara att lägga märke till adressen så kan man komma tillbaka. Om ingen sågat ner dem förstås.

Vid Brostugan på Kärsön finns en enorm ek som jag tror måste vara äldre än den berömda TV-eken. Jag lade märke till den för några veckor sedan när yngste sonen och jag dinerade vid Brostugan.

Maffig stam. Därborta till vänster står avkomman, några hundra år yngre.

Den gamla eken i all sin prakt och härlighet

En vacker allé har jag också sett otaliga gånger men har inte funnit något lämpligt ställe att parkera på. 261:an är ganska hårt trafikerad för det mesta så man stannar bara inte var som helst. Nu parkerade jag på en sidoväg och gick cykelbanan tillbaka för att hitta lämpliga positioner mellan vägens belysningsstolpar och sedan vänta på en lucka i trafiken. Nästa gång prövar jag nog den andra sidan.

Den vackra allén som för mina tankar till sydligare breddgrader medan jag passerar. Det här är entrén till Wallenbergfamiljens begravningsplats som ligger i lummig grönska på kullen till vänster. Det här ligger på Lindö, strax innan man svänger mot antingen Ekerö eller Färingsö. You can't miss it.

Trappan till himlen

Mellanformataren

PS
All bilder är digitala och konverterade  i Silver Efex Pro och tonade i cyanotype. Lite mer hokus pokus med spakarna förstås men det håller jag för mig själv. (Ärligt talat kommer jag inte ihåg allt) Alla bilder först preppade i Lightroom.

Nostalgia

Om kärleken till ånglok

När pappa flyttade till Åmål tidigt på 50-talet började han jobba i lokstallet vid Åmål Östra. Därefter började han på bangården och växlade vagnar för de olika tågsätten med gods till andra delar av världen. På den tiden företogs många transporter via järnväg från många fabriker i Åmål. När jag var hemma förra helgen för Åmåls Fotofest tog vi oss ner och fotade den rivningshotade vagnexpeditionen som också hyste bangårdspersonalens omklädningsutrymmen samt besökte lokstallet som händelsevis var öppet. Arbete pågick och vi pratade en stund med den enda kille som var där. Nu blir det bilder från "Lämmås", rivningsobjektet kallades så för att det var byggt av lämmar säger pappa. Och några bilder från lokstallet.

"Lämmås" 4 maj 2012. Södra gaveln.

Norra gaveln.

Västra långsidan

Första trappan till vagnexpeditionen. Andra trappan till personalutrymmen. Medan vi bodde på Kyrkogatan där vi inte hade något annat badrum än en zinkbalja på golvet i köket gick vi ofta hit för en dusch. Vare sig det behövdes eller inte =) Zinkbaljan användes för övrigt som lastfartyg i en av mina sämre bedrifter.

Pappa i lunchrummet på Lämmås ca 1955. Vem som tog bilden är oklart men pappa har i alla fall negativet.

Södra gaveln igen. Titta noga. Endera dan är det rivet.

Så till lokstallet på Åmål Östra. När jag gick i skolan fick vi lära oss i geografin att Åmål var en betydande järnvägsknut. Nu när jag vet bättre betvivlar jag att det någonsin har varit det men låt gå för Åmåls skull.

Inte den senaste sorten men utrangerad likafullt. Jag vet inte varför, men varje gång jag ser den tänker jag på Dire Straits låt "Calling Elvis, anybody home..."

Lokstallet med ett par dieselartefakter. (artefakt= konstgjort föremål. Används företrädesvis inom arkeologin och detta snuddar väl lite vid ämnet)

Ensamarbetaren till vänster, pappa till höger. Pappa berättade om händelser i lokstallet i början på 50-talet.

Mekanisk skönhet no 1.

Ånglok eller Jules Verneliknande jordborr? Mekanisk skönhet no 2.

Mellanformataren

PS
Alla mina bilder är tagna med Rolleiflex 3,5B Automat med ljusgult filter och Tmax400