Ta' med kameran idag!

Och det spelar ingen roll vad den heter.

Mellanformataren

Min kamerakrönika - del 9

Canon Powershot A80

Den digitala eran träder in i mitt liv med denna lilla trevliga kamera. Ärligt talat var jag lite tveksam till denna tingest i början och det tog ett tag innan jag tog den till mig på allvar. Jag fick den när jag fyllde femtio 2004 och den fick hänga med som alla andra kameror gjort tills jag blev sugen på en större och duktigare 2007. Efter en tids tillvänjning använde jag den ganska flitigt men den blev snabbt för liten. Långsam i starten, slutartidsfördröjningen och fokuseringen var det största abret. Därvidlag var den likadan som den förra (Olympusen).

Två företräden har den dock. Den tar vanliga AA-batterier och den har sökare. Den senare får jag lov att använda flitigare nu då displayen har fått någon sjukdom och visar allt i violett om den alls visar något. För det mesta visar den bara ränder åt det blå-röda hållet.

Nu blir det enklare att hålla reda på vilken kamera en bild är tagen med. Det inbakade EXIF-datat är när allt kommer omkring det viktigaste digitaltekniken har erbjudit i mitt tycke. Det är ingen diskussion längre om när en bild är tagen. Så här kommer en odyssé i bilder från 2004 och framåt.

 
Södra Kattholmen, Tösse skärgård, Vänern. 2004

Vi vragade och byggde oss en båt. Blåvand, Danmark. 2004

Gammal kvarn någonstans i Danmark. 2004

Kopplingsvajerhaveri ute på Rømø , Danmark. Jag använder naturligtvis kameran i alla skeden av livet. Även de mindre trevliga. Det här hade jag nog glömt utan en bild. 2004

Grundstötning och här får vi draghjälp av den sten vi satt på. Min gast var inte så uppmärksam. 2004

Dotter Anna på Floghall utanför Säffle. 2004

Konsultnätverket Berotec på konferens på Rånö i Stockholms skärgård. 2004

Trötta matroser på en tur från Åmål till sommarstugan vid Sundhult. Vi rundade Värmlandsnäs, övernattade på Aspholmen och kom fram dagen efter. 2005

Nyrenoverat badrum dokumenterat 2006

Nataliya blir svensk medborgare 2006

Kvällsol vid Björkön i Tösse skärgård, Vänern. 2006

Nätverket åkte på konferens till Tallinn. 2007

2007 åkte vi till Kanada och hälsade på fruns dotter och bror i Montreal. Det var på denna resa frun köpte sin Nikon D200 och hon menade att det var onödigt att ta med Powershoten. Jag packade ner den ändå som tur var. Annars hade vi inte fått med oss så mycket vardagliga bilder därifrån.

Kanonkillar. Slaget vid Chrysler's farm utspelas varje år i Upper Canadian Village

Lantligt stilleben. Upper Canadian Village

Skvallerkärringar står staty i Montreal.

Botanisk trädgård i Montreal

St Jameskatedralen i Montreal. En av de vackraste betongbyggnader jag sett.

Vattenfallen vid St Ursule en bra bit utanför Montreal. Ett av de bästa misstagen jag gjort. Utan att ha koll blev den här bilden tagen i svartvitt. Det var ett ögonblicks verk att ställa om kameran omärkligt. Det var inte första gången det hände.

Montreal från Mont Real, berget som gett staden dess namn.

Bästa vännen. Den har varit med på alla mina resor de senaste tjugo åren. Så även till Montreal.

Kameran hängde med till jobbet. Här är min konstruktion dokumenterad på bild. Novator 2008

Studenten i Åmål 2009

Världarnas krig i Åmål 2009

Skilda världar. På tåget mellan Stockholm och Åmål 2009

Tänkaren och Tittaren, Waldemarsudde. 2009. Jag testade att ha denna kamera som Dogma-kamera. Det var inget kul.

Midsommarlunch 2009

 Den väldiga tallen på italienska terassen i Bergianska trädgården. 2011. Konverterad i SEP

Det viktiga är inte vilken kamera man har  utan att man tar bilder i livets alla skeden. Det blir till en skatt för framtiden.

Mellanformataren

PS
Efter augusti 2007 blev det väldigt lite bilder tagna med den här kameran och det beror på nästa kamera i krönikan.

Handflatsstora bilder

Om storformatets roligheter

Förra veckan samlade jag ihop mina storformatsbilder och skickade till Crimson. Ett tiotal blad av positiv film och lika många negativ färg tagna under det senaste året. Om någon tycker att det är dyrt att fotografera med rullfilm så är inte storformat på handflatsstora blad bättre på den punkten. 65 kr per blad tar Crimson för framkallningen och bladen kostar ungefär lika mycket i inköp. Än värre blir det när jag startar min 8"x10"-kamera där 25 blad FP4+ går på en knapp tusing. Jag är svårt frestad att försöka. På en auktionssajt nyss erbjöds oexponerade torrglasplåtar i oöppnad förpackning i dennna storlek. Mer autentiskt kan det väl inte bli. Men resultatet torde vara katastrofalt med så gamla plåtar. Jag har annars egna glas liggande som jag plockat ur ramar. Dessa kan nog beläggas med emulsion och användas direkt i den stora kameran vars kassetter är gjorda för glasplåtar. Ja, ja, vad är väl en bal på slottet...

Så såg det ut för ett år sedan.

Det här tog jag kort på. Ekerö kyrka från landsvägen.

En stund senare landade jag vid Munsö kyrka och testade perspektivkontroll. Jag rätade upp kyrkan från att falla bakåt. Men för att det inte ska se onaturligt ut gjorde jag inte väggarna perfekt vertikala.

På hemvägen stannade jag till vid Drottningholm och avbildade det fina slottet från parken.

Och sista bilden den gången blev hemma på tomten. Till en del grannars undrande kommentarer. "Vad tar du kort på?" "Är det där inte onödigt krångligt?" Hobbylösa nutidsmänniskor!

Höstprakt i Vällingby.

Storformatsfotografi, har jag upptäckt, är rena medicinen för den stressade nutidsmänniskan. När man har hållit på en stund kan det nog jämföras med vara i trans. Det har jag mig veterligen aldrig varit i men jag kan gissa lika bra som vem som helst. Bara laddningen av bladen i kassetter, om än med helt mekanisk rörelsemönster, blir en akt av drömlik meditation i totalt mörker. Arbetarskyddsstyrelesen har säkert ett och annat att invända om monotona arbetsuppgifter men sånt bryr sig ingen entusiast om. En nyttig övning i blindhet. Att lära sig var grejerna finns och inte tappa något. Efter detta är det lätt att beundra dem som är blinda och klarar allt utan att någonsin tända ljuset.

Jag laddade kassetterna på fredag. På lördag var jag på fotomässan. På söndag fotograferade jag tv-eken och hemkommen kände jag mig uppiggad och gav mig i kast med att fota kamerastilleben i svartvitt på de nyladdade handflatsstora negativen. De bilderna ska ni inte få se här.

Bråttom är ett fult  ord i storformatsfotograferingens härad. Bråttom finns inte. Punkt. Bara att rigga kameran med rätt orientering av 4"x5"-tums kassetter är en akt med tungan i rätt mun. Skynke har jag inget men min kollega som långlånat ut utrustningen bilade en schaktsökare. För mig som är en erfaren Rolleiflexfotograf var det förstås förstavalet. Jag försökte använda en svart jacka vid ett tillfälle och det gick bra men var ganska bökigt. Ett riktigt skynke är nog bättre. Objektivvalet denna gång blev normalen på 135 mm. Storformatsobjektiven är t o m enklare än ett bajonettfattningsdito. Kontrollerna är desto fler och här gäller det att koordinera sina båda hjärnceller, både den vänstra och den högra måste prata med varandra. För att göra skärpeinställning och komposition måste slutaren vara öppen och innan man ska ta en bild måste man komma ihåg att stänga. Det gick bra för mig "hver gang". Däremot förlorade jag ett par blad på att exponeringsmätaren var inställd på ett skyhögt ISO-tal medan filmen nöjde sig med 100. En positiv (typ dia) bild kan inte bli mer ogenomskinlig än dessa två. Annars gick det bra. Förutom en detalj. Att fotografera i befintligt ljus när det är mörkt gör bilderna ofantligt blå även om man exponerar rätt. Jag måste ha kört med svartvitt för länge och glömt denna egenhet med färgfilm och kvällsljus. Provade också att få ett stort skärpedjup med swing på objektivet. Det ser onekligen lite makabert ut med ett snedställt objektiv men på mattskivan var det allt annat än makabert. Skitfränt!

Nå, senaste sessionen med svartvitt har resulterat i 16 bilder på två timmar som ännu sitter kvar i kassetterna och väntar på framkallning. Måste öva lite blind laddning av bladfilmstanken först...

Inga misstag begågna som jag minns så yielden blir nog 100% och då ska det bli några maffiga kontaktkopior att dela med sig av i mörkrumsgruppen. Visserligen med nördigt innehåll men vaddå?

Mellanformataren.

3D med en bild

Om High structure

Ylva Houltz redovisade nyss ett experiment med 3D-fotografering medelst två bilder. Det slog mig då att jag lyckats med något liknande med en bild som konverterats till svartvitt i Silver Efex Pro. Där finns en preset som kallas High structure (harsch) som jag ofta använder för att få lite extra bett i bilderna. Den här gången blev det nästan overkligt bra.

High structure är en funktion som verkar skärpa konturer och på så sätt framhävs objektet. Ungefär som man gjorde förr i världen med kontrastlösa fotografier i instruktioner mm. Man förstärkte konturer med tusch och pensel för att bilden skulle bli tydlig.

Tyvärr blev effekten inte lika tydlig ens som förstorad här i bloggen. Men jag kan intyga att min skrivbordsbild är overkligt verklig.

Bilden är tagen med Finepix X100 i Tulpanläge och sedan konverterad i Silver Efex Pro. Originalbilden finns i mitt retrokameraalbum.

Mellanformataren

Kan, behöver eller måste gatufoto utvecklas?

Eller är det för evigt oföränderligt?

Det är lika bra att säga det genast: Jag gillar gatufoto. Jag gillar det ständigt pågående skådespelet i staden, att fånga ögonblick i dess liv. Sporten är att hålla på och aldrig ge sig. Ibland lyckas man få till en bra bild, ibland inte. Zlatan gör inte mål på alla passningar han får heller. Men han slutar aldrig att försöka. Det gör inte en gatufotograf heller.

Jag har avsiktligt hållit mig borta ifrån gatufototyckandet här på FS ett tag då jag insett att alla har rätt i vad de tycker att gatufoto är i någon mån. Alla har funnit sitt lilla korn av ämnet, så att säga. Inte heller nu ska jag säga vad gatufoto är eller inte är. Men jag tänkte bara dela med mig av en reflektion.

Reflektion

I grund och botten betraktar jag, som de flesta, gatufotografi som en slags dokumentär fotografi. Allt sedan gatufotografin etablerade sig för grovt 100 år sedan har den dokumentära aspekten inte lämnat genren. Annat är det med det samhälle som dokumenterats. Det har förändrats ordentligt genom åren. Utvecklats, för att använda ett ord som låter mer positivt. Inte bara samhället har utvecklats. Människorna har också utvecklats på många olika sätt.  Mode, umgänge, värderingar mm. Vi har upplevt många krig och en teknisk utveckling som överskuggar all tidigare utveckling i mänsklighetens historia. Allt inom ramen för ett århundrade. Världen såg helt annorlunda ut i början av det än den gör idag. De klassiska mästarna i genren levde och verkade under "sin" era av händelseförloppet och vi har "vår" era att dokumentera under andra villkor än de hade. Det är bara att gilla läget. Även om jag kanske är väldigt förtjust i 50-talet kan jag inte ta bilder på det idag. I varje fall inte utan en ordentlig ansträngning från mig själv och omgivningen =)

Hästdragen kärra 2011

Jag är förstås fascinerad av de gamlas bilder, inget behöver väl sägas mer om den saken. De inspirerar men jag inser att jag inte kan ta samma typ av bilder som de. "Deras" samhälle existerar inte idag. Jag måste ta bilder på ett annat sätt, hitta en annan stil. Att kopiera dem är dödfött. Alla dagens gatufotografer måste hitta sitt eget nya, färska grepp som kan bli klassiskt om ett halvsekel eller så. Därför är det också omöjligt att säga vad som är bra eller dåligt gatufoto idag. En varudeklaration för gatufotografi ter sig lite löjlig att försöka sätta på pränt. Det enda jag kan erkänna är att en del av dagens "gatufoto" begriper jag mig inte på medan annat är mer lätttillgängligt som gatufoto betraktat. Bildspråket har ändrats och det är kanske nödvändigt att utövarna i varje tid presentrar sin egen stil och talar sitt eget språk.

Jag tvingas nog till slut att vidga begreppet gatufoto till en tätortsdokumentär som är evigt pågående. Så länge det finns, av människor bebodda, tätorter att beskriva livet i. Och att den förändras i samma takt som samhället och dess fotograferande innevånare. Inte håller konstnärerna fast vid en gammal stil. De vill sätta sin egen signatur på sina verk. Utveckla konsten. Det borde vara lika fritt för gatufotografen att bygga sitt eget varumärke. Att utveckla gatufotografin. Och liksom konstnärerna som ville utveckla konsten, utsättas för spott och spe från förstå-sig-påiga äldre kollegor.

Så nu gör jag min grej och struntar i vad andra tycker =)

Väntrummen har blivit flera.

Landsvägsfoto lämnar jag sorglöst över till landskapsfotograferna =)

Mellanformataren