Would you and your friend come around

Friends gathering from Thomas Meldert on Vimeo.

American car show, Norrtelje

Om att fotografera bilar - svart/vita versionen

Eller om konsten att undvika självporträtt

Det var bilshow i Socitetsparken i Norrtälje i lördags och jag åkte rätt tidigt för att slippa den värsta hettan. Entrén skulle öppna kl. 10. E18 stryker ju förbi Vällingby så det var bara att åka. Jag tog rygg på en gammal limegrön amerikanare. Jag tänkte att det kunde vara bra att ha en stämningssättare att titta på på vägen dit. Men han tog strax av åt ett annat håll och jag fick åka hela vägen i det vanliga moderna och trista sällskapet.

Med mig hade jag Nikon D80 med 18-200 mm och Rolleiflexen med två rullar Tri-X och två rullar Tmax100. Häpet hade jag konstaterat att Tri-X behövde beställas IGEN! Fyra rullar fick räcka. Men det gjorde det inte! Jag gick först en repa runt området och plåtade med D80:n, sen en repa till med Rolleiflexen och när alla rullar var slut avslutade jag med en repa D80 igen.

Det var MÅNGA bilar och att täcka in allt var inte att tänka på. Jag koncentrerade mig på retrobilar. D v s före 1960. Känns det igen? =) Ok, det blev några andra också. Det här var nu ingen vanlig veteranbilsutställning utan här fanns alla stilar och årsmodeller. Jag är mest intresserad av bilar som är original eller lätt custom så sorry grabbar i moderna amerikanare. Jag gick förbi.

Retrofrissa och tidsenliga kläder var ett vanligt inslag. Jag har sett det på annat håll också. Trevligt!

Att fotografera bilar med skinande lack och blänkande krom är ingen lek. Det är en studie i konsten att undvika självporträtt. Risken är större ju närmare man är och jag gillar ju närbilder där inte hela bilen syns. Jag blandade när- och långtifrånbilder och försökte undvika den där tjocka gubben från Lustiga huset som gärna syntes på fel ställen.

     
Ford Fairlane -56                 Cheva                                        Volvo Duett -60

En del hade kanske tänkt stanna ett tag. Ford Mustang med tidstypisk husvagn.

     
Badbrygga                               Ford coupé -34                     Chevrolet 2103 -53

     
Chevrolet Bel Air -55         Renoveringsobjekt              Ford Crown Victoria -56

På 50- och 60-talet började rymdåldern sitt intåg inom bildesign. Bilarna fick vingar och kunde nog nästan flyga. Raketliknande fenor och bakljus som liknade styrraketer applicerades helt okontrollerat. Det här var en tid med framtidstro. Ingenting kunde gå fel och livet var en enda lång picnic med rockmusiken på högsta volym. Några överlevde och håller bilarna vid liv...

Raketfenor och styrraketer. Chrysler Imperial -61

From back home. Lincoln Cosmopolitan -51

Den här stod där jag vill ha bilar: på gatan.

Bilarna stod annars trångt och speglade sig i varandra. Det var svårt att få bra vinklar och det var lite trist att plåta en Cheva och få med en Ford i lacken.

Den unge mannen med Rolleiflexen

PS
Alla dammprickar är nogsamt borttagna. Det som tycks finnas kvar är blänk i lacken från intillstående bilar.

PPS
Nästa gång: Färgversionen, rena fyrverkeriet.

Blues i Åmåls alla hörn

Jag spär på lite om Åmåls Bluesfest med bilder från en bluesentusiast (och medlem på FS), Torsten Ståhlberg, som varit i Åmål flera år och fotograferat artister live. Kolla, njut och minns.

Bilder från 2004, 2005, 2006, 2007, 2008 och 2009

Men egna bilder från Åmål kan jag också bjuda på. Jag var ju där...

Chevrolet Stepside Pickup -55. Vackert mörkgrön.

Butiken Livets Krydda har skaffat sig en firmabil som sticker ut.

Jag träffade min gamle klasskamrat Denny med fru Eva. Denny var en av två som fick bygga en elgitarr i slöjden i folkskolan. Han hade att brås på. Pappa spelade i ett band. Själv spelar han fortfarande. Han liksom jag uppskattar gatubluesen mer än tältkonserterna.

 Annars är det blåaste stället i Åmål alltid Åmål Östra. Här med Pelle Deutz i spetsen.

Men det gäller även den vanliga stationen. Konstigt att ingen satt och spelade där...

The blue medium format guy.

Lumpen - utan vapen

1976 gjorde jag lumpen. Den vapenfria varianten eftersom jag tyckte det var bättre att lära sig nåt nyttigt hellre än att döda människor. Samvetsöm kallades det förr. Vapenfri tjänstepliktig på byråkratspråk. Nu i dagarna avskaffar man värnplikten, tänka sig. Den 20 april 1976 ryckte jag in på Arlanda Flygplatsbrandkår för en sjuveckors kurs på brandskolan. Första samlingen inleddes av ett brandbefäl som var gammal reservofficer i det militära. Ett militäriskt tal som var menat att sätta skräck i de nya brandrekryterna. Jag hoppades innerligt att jag skulle slippa denne man som chef i min grupp. Naturligtvis gjorde jag inte det! Men när kursen var klar lyckönskade jag mig själv till att ha haft det bästa brandbefälet på hela brandskolan. Han var strikt och en ren pina i övningsmomenten men mycket rolig och trevlig däremellan. En bra ledare, helt enkelt. Efter kursen spriddes vi ut på Sveriges alla flygplatser. Karlstad som var närmast hemma behövde bara en och en familjefar från Kristinehamn fick den platsen. Kiruna och Visby ville många till (de fick flyga hem) och lotten föll inte på mig.  Så jag blev kvar på Arlanda. När jag senare fick reda på hur de andra hade det var jag lika glad för det. Det hände mer på Arlanda och på fritiden hade jag ju hela Stockholm att ströva omkring i.

Förutom att släcka bränder och då förstås speciellt i flygplan, drillades vi i första hjälpen av en mysig dansk manlig sjuksköterska. Hans favoritreplik när vi svarade fel på frågorna han ställde var "Det är bra! Men det är fel." Tänk er det på rapp danska. Att lära sig rädda liv kändes förstås mer meningsfullt än att släcka dem. Bränder släckte vi däremot och det var ofta skarpt läge i flygtrafiken med varningslarm inför landningar. Medan jag var i tjänst störtade en Vickers i Bromma på en parkeringsplats och vi visste i detalj vad grabbarna på Bromma hade för sig.

På Arlanda hade vi en rad tillbud också. Bombhot, självmordsförsök, gräsbränder och ett par harmlösa haverier. Det haveri jag minns bäst var ett sjöflygplan med lärare och elev som hade doppat buken i ett antal sjöar runtomkring och skulle landa på Arlanda. Läraren skulle göra det. Men han glömde fälla ner landningsstället och landade på V-sömmen för att slutligen tippa över på ena vingen. Det var min lediga dag då så jag fick höra om det när jag kom tillbaka efter min sedvanliga tur in till stan. Värre var det när ett fullproppat charterplan fick en fågel i ena motorn vid start. De lyckades landa och stanna med noshjulet strax bortom landningsljusen. Max 30 sekunder hade vi på oss från larm till att bilen rullade ut och det klarade vi alltid, även om vi låg och sov.

Självporträtt i backspegeln på skumbilen. Den här dan var jag "slangtattare". Ett riktigt slitgöra. Pappas gamla Praktika IV hade jag redan använt flera år. Den fick hänga med lite överallt. Även på övningar och utryckningar.

De flesta dagar förflöt dock i sakta mak med mest underhåll av materiel och kroppsliga övningar. Varje dag började med en koll av utrustning och bilar. Checklistan verkade hämtad från flyget. Rigorös kontroll alltså. Andras liv kunde ju hänga på att grejerna var ok.

Så juli månads profilbild blir ett utsnitt av gruppbilden ovan på 3303 Norén  (jag bytte inte efternamn förrän två år senare).

Bluefire Police - filmen utan korn

"Bluefire Police är en pankromatisk svart/vit film med ultrahög upplösning som är okänslig för infrarött ljus. Dess korn är så fint att det inte påverkar bilddetaljer ens vid kraftig uppförstoring."

"Bluefire Police är en film vars egenskaper inte kan bestämmas med vanligt standard ISO-tal. Istället specifiseras ett exponeringsindex, EI. I praktiken är ett EI-tal detsamma som ett ISO-tal."

Det där sista är egendomligt. Kan inte bestämmas men är i praktiken detsamma!

I höstas köpte jag ett kit med två 135-24-rullar och en flaska koncentrerad framkallare. Nu i våras körde jag rullarna i min Zeiss Ikon ZM med ZM Biogon 2/35. Dogmakameran fast med fel film.

"Sätt din kamera manuellt på ISO 80 för bildframställning eller ISO 100 för högkontrastig teknisk fotografi"

Jag satte den på ISO 100 då de bildexempel jag sett har dålig kontrast, snarare jämngrått och jolmigt. Likväl var det meningen att man skulle framkalla den utan kompensation för pressningen. Jag framkallade filmen i Bluefire HR. Flera agiteringsmönster och tider kunde väljas. Då mängden framkallare är något mindre/rulle än min Paterson-dosa anger så valde jag metoden med kontinuerlig agitering i 12 minuter (framkallaren tempererad till ca 21°C). Annars kunde man köra med intermittent agitering i 14 minuter och istället för att vända dosan, skaka den vertikalt var 30:e sekund. Ytterligare en variant med kompenserande agitering i 16 minuter var en modifiering av den på 14 minuter. Suck! Varför göra det så krångligt? Vanligt stoppbad och sedan fix i bara 90 sekunder.

Nå, hur blev bilderna? Negativremsorna sa mig att något har gått fel. Glasklart med några mörka fläckar här och där! Borde vara omöjliga att skanna men det gick bra. Döm själv.

Läsaren. Ellens 9 juni 2010. Beskuren.

Vid Huvudstaleden. Observera att inget gulfilter är använt.

Pensionerad Skylarkraket på Rymdbolagets terass.

Detalj.

En negativ sak upptäckte jag dock. Massor med små ljusa prickar. Min teori är att det är mikroskopiska bubblor som bildats vid den kontinuerliga agiteringen. Damm brukar ha skarpa kanter. Dessa var mer diffusa. Vid granskning med lupp ser jag verkligen inte några korn. De tre sista bilderna är skannade på 4800 dpi och ändå är det till sist bara pixlar jag ser vid kraftig förstoring. Det går nog bra att printa bilder för husväggar med den här filmen.

Slutsatsen blir att det här är en intressant film att fortsätta ta bilder med MEN
1) Kör den på ISO 80
2) Fotografera inte kontrastrika motiv
3) Framkalla i rotationstank för att slippa bubblor.

Mellanformataren