Kamerastafetten 9

En klassiker som håller måttet

Min kamerastafett har blott ett mål; att hålla igång de gamla klenoderna och utgöra en slags koll på deras hälsa. En del av dem sitter det alltid film i så stafetten inriktar sig på de som jag inte använder så ofta.

Stafettkamera 9 var min fina Contax IIa från ca 1952 köpt på ebay och på den satte jag en Jupiter 3 från 1957 köpt på det första kameraloppiset av Bengt Björkbom. Ni vet, en sån där kopia av den mytomspunna Sonnaren, f1,5/50. Nog snackat. Här kommer några bilder från den rullen, en Acros 100 exponerad på 400 ISO från en lunchpromenad på jobbet.

Marabouparken är ett populärt ställe att äta lunch på.

Eders hängivne

PS
Nästa stafettkamera blir min ryska Zorki 3  från 1954 med ett likaledes ryskt objektiv, Industar 69, f2,8/28. Objektivet lär vara för halvformatskameror så här lär det bli ordentligt med vinjettering om det stämmer. Det sitter en kort hemrullad HP5+ i den och det är faktiskt den första rullen som går i den kameran sedan jag köpte den. Rapport om ett tag.

Det kostar på att hålla igång en massa kameror

Om att koncentrera sig

Jag har haft ganska många kameror med film i igång samtidigt. Det är både bra och dåligt. Bra är det att alltid kunna välja en som passar för tillfället. Mindre bra är det att komma ihåg hur man gjorde med just den kameran. Inte för att de jag använder är särskilt komplicerade, de har ofta basfunktionalitetet. Det man behöver och inget mer. Men att hålla igång ett femtontal kameror samtidigt känns för mycket och varje film sitter i för länge. Det är ingen risk för två jular på samma rulle i mitt fall men att somliga rullar sitter i sex till nio månader är inget ovanligt. Jag har bestämt mig för att koncentrera mig på fyra kameror som har film hela tiden. Två småbild, en mellanformat och en storformat. Så här kommer det att bli:

Småformat: Zeiss ZM (mätsökare) med svartvit film. Nikon F6 (spegelreflex) med färgfilm.

Mellanformat: Rolleiflexen med svartvit film.

Storformat: Toyo 45CF med svartvit film och en del positiv färgfilm.

För att, trots allt, hålla mina gamla klenoder vid god vigör ska jag fortsätta kamerastafetten. Bara en i taget, alltså.
Projektet med utvärdering av 400 ISO-filmer ska avslutas den närmaste tiden så den binder upp OM-2N ett litet tag till. Men sen så...

Och så en bild. Alltid en bild.

Toyo 45 CF med 210 mm. Väl lagrad och utgången Fuji Astia 100.

Eders hängivne

PS
Nu går jag strax på föreläsning med Sanna Sjöswärd på Åmåls Fotofest 

En kväll i Kronobergsparken

Och en kväll med en 85:a

Analogfotografernas Stockholm vistas ute och fotograferar flera gånger per termin. Den här gången skulle vi ha porträttfotografering i Kronobergsparken som ligger ett stenkast från klubblokalen. Det är sensommar och hyfsat varmt. Jag använde min Nikon S från -54 med ett Nikkor f2/8,5 cm från samma årtionde men med en färsk HP5+ i kamerahuset. Filmen har suttit i hela vintern men jag tog slut på den härom dan. Här kommer lite av de bilder jag tog. De finns också i mitt album Projekt 85 mm.

Jesper Hasselblad

Hanna Horizon

Johan Yashica

Martin Fujica

Mikael Canon

Johan Nikon

Eders hängivne

PS
Nu när den kameran är tömd har jag satt på en f1,4/5 cm istället men den får vila lite nu. Nästa kamera att tömma blir Contax IIa med Jupiter 3 (f1,5/50). Eller Canon Dial, men där tar ju filmen aldrig slut...

Graderade filter och tömda magasin

Bronican på utflykt

Annandag Påsk bjöd på fint väder för svartvitfotografering. Mycket sol och kontraster. Dessutom var det varmt och skönt ute på Mälaröarna. Frun vill aldrig hänga med på dessa exkursioner.

Jag hade två magasin laddade med film och tanken var att köra slut på rullarna. Eller ja, slut och slut, båda var fullständigt oexponerade så det blev att bränna 24 rutor. Som extra drivkraft hade jag satt på ett graderat ND2 gråfilter. I lördags provade jag detsamma på OM-2N med  varierande framgång. Graderingen, som inte syns i sökaren, visade sig svårbemästrad. Det blev gärna för mycket om man säger så. Nya försök med Bronican så kanske jag kan få kläm på det där med graderade filter.

Lika brutal som den ser ut. Här dock utan Cokin P och filter. 2 kg fotoapparat.

Förra veckan fick jag hem ett set Cokin P filterset med hållare och ND 2,4,8 och 16 både graderade och ograderade gråfilter. Tillika adapterringar från 49 till 82 mm. Nu kan jag köra dessa och andra filter på snart sagt vartenda ekipage jag har. Här kommer nu ett axplock ur 24-bildershögen från en rulle Tmax 400 och en rulle FP4+, den senare exponerad  som 500 ISO.

Tmax 400, hyfsat bra placering av det graderade filtret

Tmax 400,  hyfsad placering även här

FP4+ @500 ISO (+2), för hög placering av filtret tycker jag

FP4+ @500 ISO (+2), aningens hög placering

FP4+ @500 ISO (+2), aningens högt även här. Avsikten var att göra alla moln tydliga.

Konklusion. Graderade filter passar nog bäst till färgfotografering. Jag hade nog nått bättre resultat med ett vanligt gulfilter på denna utflykt. Det var en stor svårighet att placera filtret på "rätt höjd" i motivet. En tätare gradering, typ ND4 eller ND8, hade nog varit enklare.

Eders Hängivne

PS
Ja, jag vet. Det här är fjärran från mina ambitioner vad gäller bildval men jag ursäktar mig med att det här var fråga om ett test av graderade filter.

Den nya osakligheten

Eller tillbaka till framtiden.

Den nya sakligheten  var en protest mot den experimentella tidsepoken inom olika konstarter, såsom piktorialism, impressionism, futurism m fl ismer. Här ska målas och fotograferas "sakligt", verklighetstroget och oförställt, realism och sanning var ledord. Skarpt och tydligt skulle det vara. Den nya sakligheten fick fäste i samhället och inspirerade bl a funktionalismen på 30-talet. Och det fastnade obönhörligt hos amatörfotografer i Sveriges fotoklubbar. Möjligen kan Photoshops inträde i världen ha börjat rucka på denna maxim av skärpa och tydlighet. Några amatörer har i alla fall hängivit sig åt makalöst fantastiska bildkreationer där gränsen mellan fotografi och konst inte är så tydlig. Det är uppfriskande men samtidigt skrämmande. Emellertid är de flesta av oss fast i den nya sakligheten som såg dagens ljus 1923. Och den har ett djupt rotat fäste i svenska fotoklubbar och hos amatörer i alla åldrar. Kanske särskilt i den äldre generationen (där jag befinner mig). Skärpa och tydlighet. Realism och sanningstrohet.

Jag tänker ofta på det här när jag klentroget ser på mina egna bildresultat. Vad är det jag håller på med? Men det är lika svårt för en gammal fotograf (jag har hållit på i över 50 år) att lära sig ta nya bilder som det är för en gammal hund att lära sig sitta snyggt. Likväl måste jag försöka bryta mig loss från mitt vanliga dokumentärfotograferande till något annat, nytt och fräschare. Jag har sedan länge slutat att tävla med bilder då jag funnit att bildbedömare har för dålig förmåga att motivera sina bedömningar. (Och då lär man sig ju ingenting). Likaså är jakten på plaketter och hedersomnämnanden en fåfäng jakt på erkännande och en stund i rampljuset. Det tar bara värdefull tid från bildskapandet.

Nej, nu måste det bli andra bullar på nytt recept.

Det här är ju inget nytt för någon utom mig själv. Jag har aldrig gjort det förut. Och det är bara första steget.

Jag kommer förstås att dagligen återfalla i dokumentären om mitt liv. Men jag ska verkligen försöka mig på lite mer experimentell fotografi för mina mörkrumssessioner.

Eders ödmjukt hängivne

PS
Helt avsiktligt avstår jag från tekniska detaljer om bilden. Ni som känner mig kan nog räkna ut en del. Det är bilden som är det intressanta, inte hur den har kommit till. Vad ger den för intryck? Hur tolkar du den?

PPS
Jag har varit medlem i fotoklubbar sedan 1985 men deltagit i deras aktiviteter långt innan dess.