Handflatsstora bilder

Om storformatets roligheter

Förra veckan samlade jag ihop mina storformatsbilder och skickade till Crimson. Ett tiotal blad av positiv film och lika många negativ färg tagna under det senaste året. Om någon tycker att det är dyrt att fotografera med rullfilm så är inte storformat på handflatsstora blad bättre på den punkten. 65 kr per blad tar Crimson för framkallningen och bladen kostar ungefär lika mycket i inköp. Än värre blir det när jag startar min 8"x10"-kamera där 25 blad FP4+ går på en knapp tusing. Jag är svårt frestad att försöka. På en auktionssajt nyss erbjöds oexponerade torrglasplåtar i oöppnad förpackning i dennna storlek. Mer autentiskt kan det väl inte bli. Men resultatet torde vara katastrofalt med så gamla plåtar. Jag har annars egna glas liggande som jag plockat ur ramar. Dessa kan nog beläggas med emulsion och användas direkt i den stora kameran vars kassetter är gjorda för glasplåtar. Ja, ja, vad är väl en bal på slottet...

Så såg det ut för ett år sedan.

Det här tog jag kort på. Ekerö kyrka från landsvägen.

En stund senare landade jag vid Munsö kyrka och testade perspektivkontroll. Jag rätade upp kyrkan från att falla bakåt. Men för att det inte ska se onaturligt ut gjorde jag inte väggarna perfekt vertikala.

På hemvägen stannade jag till vid Drottningholm och avbildade det fina slottet från parken.

Och sista bilden den gången blev hemma på tomten. Till en del grannars undrande kommentarer. "Vad tar du kort på?" "Är det där inte onödigt krångligt?" Hobbylösa nutidsmänniskor!

Höstprakt i Vällingby.

Storformatsfotografi, har jag upptäckt, är rena medicinen för den stressade nutidsmänniskan. När man har hållit på en stund kan det nog jämföras med vara i trans. Det har jag mig veterligen aldrig varit i men jag kan gissa lika bra som vem som helst. Bara laddningen av bladen i kassetter, om än med helt mekanisk rörelsemönster, blir en akt av drömlik meditation i totalt mörker. Arbetarskyddsstyrelesen har säkert ett och annat att invända om monotona arbetsuppgifter men sånt bryr sig ingen entusiast om. En nyttig övning i blindhet. Att lära sig var grejerna finns och inte tappa något. Efter detta är det lätt att beundra dem som är blinda och klarar allt utan att någonsin tända ljuset.

Jag laddade kassetterna på fredag. På lördag var jag på fotomässan. På söndag fotograferade jag tv-eken och hemkommen kände jag mig uppiggad och gav mig i kast med att fota kamerastilleben i svartvitt på de nyladdade handflatsstora negativen. De bilderna ska ni inte få se här.

Bråttom är ett fult  ord i storformatsfotograferingens härad. Bråttom finns inte. Punkt. Bara att rigga kameran med rätt orientering av 4"x5"-tums kassetter är en akt med tungan i rätt mun. Skynke har jag inget men min kollega som långlånat ut utrustningen bilade en schaktsökare. För mig som är en erfaren Rolleiflexfotograf var det förstås förstavalet. Jag försökte använda en svart jacka vid ett tillfälle och det gick bra men var ganska bökigt. Ett riktigt skynke är nog bättre. Objektivvalet denna gång blev normalen på 135 mm. Storformatsobjektiven är t o m enklare än ett bajonettfattningsdito. Kontrollerna är desto fler och här gäller det att koordinera sina båda hjärnceller, både den vänstra och den högra måste prata med varandra. För att göra skärpeinställning och komposition måste slutaren vara öppen och innan man ska ta en bild måste man komma ihåg att stänga. Det gick bra för mig "hver gang". Däremot förlorade jag ett par blad på att exponeringsmätaren var inställd på ett skyhögt ISO-tal medan filmen nöjde sig med 100. En positiv (typ dia) bild kan inte bli mer ogenomskinlig än dessa två. Annars gick det bra. Förutom en detalj. Att fotografera i befintligt ljus när det är mörkt gör bilderna ofantligt blå även om man exponerar rätt. Jag måste ha kört med svartvitt för länge och glömt denna egenhet med färgfilm och kvällsljus. Provade också att få ett stort skärpedjup med swing på objektivet. Det ser onekligen lite makabert ut med ett snedställt objektiv men på mattskivan var det allt annat än makabert. Skitfränt!

Nå, senaste sessionen med svartvitt har resulterat i 16 bilder på två timmar som ännu sitter kvar i kassetterna och väntar på framkallning. Måste öva lite blind laddning av bladfilmstanken först...

Inga misstag begågna som jag minns så yielden blir nog 100% och då ska det bli några maffiga kontaktkopior att dela med sig av i mörkrumsgruppen. Visserligen med nördigt innehåll men vaddå?

Mellanformataren.

3D med en bild

Om High structure

Ylva Houltz redovisade nyss ett experiment med 3D-fotografering medelst två bilder. Det slog mig då att jag lyckats med något liknande med en bild som konverterats till svartvitt i Silver Efex Pro. Där finns en preset som kallas High structure (harsch) som jag ofta använder för att få lite extra bett i bilderna. Den här gången blev det nästan overkligt bra.

High structure är en funktion som verkar skärpa konturer och på så sätt framhävs objektet. Ungefär som man gjorde förr i världen med kontrastlösa fotografier i instruktioner mm. Man förstärkte konturer med tusch och pensel för att bilden skulle bli tydlig.

Tyvärr blev effekten inte lika tydlig ens som förstorad här i bloggen. Men jag kan intyga att min skrivbordsbild är overkligt verklig.

Bilden är tagen med Finepix X100 i Tulpanläge och sedan konverterad i Silver Efex Pro. Originalbilden finns i mitt retrokameraalbum.

Mellanformataren

Nikon S

Om känslomässiga svagheter

Det är lika bra att erkänna det. Jag har en last som jag inte utan vidare befriar mig ifrån. Ty jag vill inte.

Kameror som är tillverkade samma år som jag såg dagens klara ljus är numera flera av mina vänner. Lika barn, leka bäst och det där, ni vet. Och ska man ha någon last så ska det i alla fall inte vara någon som är otrevlig mot min omgivning. Här är underbarnet, född i Japan. Kopieringens föregångsland. Nu för tiden verkar det vara tvärsom.

Nikon S. Tillverkad mellan 1951-1955. Här med Nikkor-S 1,4/5 cm. Bildformat 24x34 mm

Serienumret är bland de senare så jag känner mig hyfsat säker på tillverkningsåret.

Ett Traderafynd med dålig slutare. Direkt efter hemkomsten lämnades den in till Schönherrs Foto för vidare befordran till Nikonreparatören. Idag hämtade jag den och blev genast erbjuden att sälja den. Inte så konstigt. Efter hjärttransplantationen är den som ny. Jag nekade förstås. Jag är inte i juvelerarbranchen. Den här ska användas till det den är avsedd för.

Nikons mätsökarkameror är kopior av Zeiss Ikons berömda Contax. Ryssarna tog Zeiss i Jena som krigsbyte och startade kameratillverkning med Contaxprylar men döpte sedermera om sina kameror till Kiev med Contax-kopierade detaljer. Nikon gjorde det troligtvis mer korrekt. Skaffade en kamera, dissikerade den och kopierade konceptet men ändrade säkert en del. Ingenjörer vill gärna bidra med nåt eget i konstruktionerna.  Jag gissar naturligtvis då jag just för tillfället är för lat för att kolla upp fakta i ämnet. Känner mig bara lycklig över att ha en Nikon-klassiker i min ägo.

Mellanformataren

PS
Den var hungrig på att få jobba lite så nu sitter det en Tri-X i buken. 

Färdigstajlat

Det är minsann inte nog med att köpa en kamera. Man behöver en del tillbehör också. Redan då jag beställde X100:an beställde jag ett extra batteri och motljusskydd. Kameraväska ingick i köpet på Wibergs Foto. Den senare använder jag bara till hälften. Överdelen har den egenskapen att kameran inte är redo om den sitter på så jag har skippat den. Never-readyväska som det kallas bland nördarna. Den kanske inte behövs men det är skönare att hålla i läder än kamerans egen beklädnad.

Däråt ligger Wibergs Foto

Dessutom har jag kompletterat med ett tredje batteri, tumgrepp, softrelease, UV-filter och en handlovsrem för Leica X1. Nu är det digitala hopkoket färdigt och för första gången känns den riktigt bekväm och som en förlängning av handen. Och ögonen. Akta er vad det kommer att produceras analoga digitalbilder* i fortsättningen.

Det var lite skakigt att fota med D80:n i vänsterhanden. Den är ju gjord för högerhänta!

Färdigstylad

På bästa ingenjörsmanér ska ni nu få en stycklista med inköpsställen

1)  1 st  Fujifilm Finepix X100 från Wibergs Foto

2)  1 st   Fujifilm X100 originalväska från  Wibergs Foto

3)  2 st  Batteri Np-95 från  Wibergs Foto (1 st) och Cyberphoto (1 st)

4)  1 st  Minneskort SanDisk Extreme Pro 16 GB från Cyberphoto

5)  1 st  Finepix X100 motljusskydd inkl. adapterring från Wibergs Foto

6)  1 st  UV-filter Hoya 49 mm från   Wibergs Foto

7)  1 st  Tumgrepp ThumbsUp EP-5S från MatchTechnical

8)  1 st  Softrelease Boop från MatchTechnical

9)  1 st  Handlovsrem för Leica X1 från  Wibergs Foto

*Analoga digitalbilder är digitala bilder som fotograferats med en utpräglad analogfotografs arbetssätt. En bild i taget. Rätt exponerad i första bilden. Och är den inte det så gör det inget.

Mellanformataren

X100-blogg

För knappt en månad sedan startade jag en bildblogg BARA för min X100. Tanken med det var att jag skulle få lite snurr och tryck i min digitala fotografering genom att ladda upp nya bilder varje dag. Ja, redan i förra veckan hade jag flera bilder på samma händelse i ett enda inlägg. Det blir nog inte  lika regelbundet där med bildkollektioner som jag har planerat i STREET-bloggen men det dyker nog upp någon gång då och då. En del bilder finns i mitt X100-album (som jag slutat fylla på) men det är också många nya. En annan grej med X100-bloggen är att jag bara kör i färg. Behöver träna på färg, tycker jag.

Så här långt är jag mycket nöjd med X100:an även om den inte är riktigt lika enkel och rolig som Zeissen (ZM). Det jobbigaste är det där med batterier som tar slut efter några timmar. Jag har batteri i Zeissen också men det har jag inte bytt  än efter 1,5 år. Det är nästan som att vara batterilös. Härlig känsla, det där. När batterierna inte är det första man tänker på. Men ok, nu behöver jag inte tänka på film istället. Minneskortet räcker ganska länge om man knäpper på samma sätt som med en analog kamera. Tar bra bilder med en gång, menar jag. Utan sprut. Minneskortet rymmer mer än 2 limpor 36-bilders Tmax 400. För att rymma en film behövs ett minneskort på knappt 700 Mb. Det kunde vara kul för att simulera filmkänslan och behöva byta minneskort då och då. Men så små minneskort finns inte. Tror jag.

Den här bilden kommer imorgon

På blogspot är det nästan omöjligt att ta sig igenom kommentarsfunktionen har jag märkt så därför har jag stängt av den i båda bloggarna. Men det finns en knapp som det står +1 på som fungerar ungefär som gilla-knappen på facebook. Det här fattade jag först när jag började med Google+ igår. Så om du gillar en bild, tryck på +1:an. I rutan bredvid till höger syns sedan hur många som gillar en bild. Om du ångrar dig så tryck en gång till. Skitenkelt!

Välkommen in och titta!

Mellanformataren