Retrokameratips - 59

En lite ovanligare boxkamera finns nu till salu på Tradera. Det är en engelsktillverkad Coronet 0.20 med menisklins, rotationsslutare och, som vanligt, dubbla sökare. En för liggande och en för stående bilder. Sannolikt bara en slutartid samt B och fast bländare så det är läge att bevisa att man kan fotografera =) Kameran laddas med 120-film och ger åtta bilder med format 6x9 cm. Den är tillverkad någon gång på 30- eller 40-talet. Det är inte mycket som kan gå sönder på en sån här kamera så ett köp får anses som nästan riskfritt. Och 120-film har alla seriösa fotohandlare hemma i kylen. Köp en med runt 100 ISO och ta en runda på stan. Åtta bilder tar man i ett nafs.

Gatufotografisk premiär - och flopp

Egentligen är det ingen premiär. Fotograferat på gator har jag gjort sedan jag började fotografera men för att högtidlighålla mitt inträde i Gatufotopoolen gav jag mig ut att gatufotografera med föresatsen att nu ska det vara människor i bilderna. I varenda bild! Till saken hör att jag nu läser Kurt Bergengrens bok ”Fotografera är nödvändigt” och har tagit intryck av en del av de fotografer han skriver om. Nåväl, ut i vimlet och ta bilder på folk. Dagens utrustning var en Olympus 35RD mätsökarkamera med Tmax 400 i buken. Jag fick den av mor i maj. Hon använder den inte längre. Och jag har ett nyårslöfte att uppfylla.

Lite närmare Södra station gjorde jag mitt första övertramp. Stockholms stads allmänna cykelpool utan en levande människa i närheten! Jag var medveten om brottet och gick vidare bannande mig själv. Jag hade behövt den Alvedon som cyklarna gör reklam för.

Mariatorget. Folkvimmel och fina möjligheter till bilder. Tog flera skott här och hoppades mycket på en del. Gick Hornsgatan ner mot Slussen och trampade sånär på en skateboard vid trappan ner till Södermalmstorg men klarade mig från en klassisk cartoonvurpa. Såg att Stadsmuseet var öppet så jag passade på att titta på SvD:s reportagebildutställning. Till min förvåning kände jag igen en del bilder. Och ändå läste vi aldrig Svenska Dagbladet i de västra provinserna där jag kommer ifrån. Kanske NWT köpte några? Nu letade jag mig ner i katakomberna vid Slussen för att hitta Affes hörna och denna gång lyckades jag. Inte en kotte där! Gick gången bort och där! Nere vid en busshållplats satt en ensam resenär och väntade. Jag tog i lugn och ro två skott. Gick vidare in i mörkret och kände mig som en upptäcktsresande som trampade ny mark. Så småningom uppdagades en väbekant syn; Gamla stan. Så jag gick dit där Djurgårdsfärjorna anlöper ty där var mycket folk. Tog många bilder här och filmen närmade sig sitt slut. Bestämde mig för att spara några rutor till hemfärden även om jag inte gillar att fotografera i tunnelbanan. Gick längs kajen till Gamla stans tunnelbanestation och tog tåget hem. Rullen tog slut innan jag klev av.

Framkallning. Jag gillar det ordet. Att kalla fram något (ur mörkret). Men min fru gillar inte lukten. Kemikalierna ligger på 24°C och jag kör fem minuter, stoppbad 30 s, fix 7 min drygt, skölj 30 min. Sanningens minut är slagen. Har jag lyckats i föresatsen att ha människor i alla bilder? (förutom Alvedoncyklarna förstås) De första åtta bilderna ser ut som bilder sedan är allting svart som i graven! D v s överexponerat som om slutaren ville gömma sig för solen i objektivets periferi. Jag sneglar misstänksamt mot kameran, tar den och testar medan jag stirrar rakt in i objektivet (som står på full glugg) och ser till min förfäran att slutaren öppnas mycket långsamt och stannar i öppet läge och stängs inte förrän jag ”drar fram” mera film. Och jag som hade hoppats på en del fina bilder... men efter ruta åtta gick den sönder. Jag fick i alla fall bilder till nyårslöftet. Och en ordentlig promenad.

Ruta åtta. Motorcyklar på Swedenborgsgatan. Sista normala rutan.

PS addendum

Nu har jag gjort några fina bokmärken av den svarta negativremsan =)

En 80-årings sista suck

Eller hur, Rolle? Upp med hakan! Inte hänga läpp sådär när alla ser!

Exponeringsmätare - helt ovetenskapligt

Ingen av mina retrokameror har har en inbyggd exponeringsmätare så jag har samlat på mig några stycken under våren och idag fick jag för mig att jämföra dom. Skulle de visa samma resultat? Samtliga ställdes in på 100 ISO och testades. Ljusförhållandena var bra. Ljust och med ett jämt molntäcke. Jag ställde in alla snabbt för att läsa av dom senare.

Dessa ingick i testet.

 

Bewi Automat C

 

Rolleilux

 

Sekonic model 38

 

Leicameter M

 

Ikophot

 

Exposure Mat sticka

Samtliga avlästes för bländare 8 och här är resultatet.

Nu vet jag varför Rolleiflexen underexponerar när jag använder Rolleiluxen och att stickan kommer att överexponera. Men med vetskapen om deras felvisning kan jag ju enkelt kompensera de uppmätta värdena i alla situationer.

Fältprotokollet

Corrigendum:
Jag kom på att mätningen med Rolleiluxen gordes på fel sätt så jag gjorde om den och jämförde igen med ett par andra. Då visade den samma värde.

Roligt ska det va’. Annars får det va’.

Jag försökte men det var aldrig roligt. Att ha en digitalkompakt till Dogmakamera var ett missgrepp som jag redan ångrar. Det är egentligen inget fel på kameran. Den är kompetent och har många möjligheter. Men är fy så tråkig!

Roligt ska det vara annars får det vara. Jag har bestämt mig för ett nytt Dogmalöfte (redan) och för att kompensera så byter jag till det roligaste jag vet just nu. Modet har också fyllts på ordentligt så jag ger mig i kast med utmaningen att komponera bilder i kvadratiskt format. Och Affes bifall i mitt våndande blogginlägg för ett par månader sedan har hjälpt till. Här är mitt nya Dogmalöfte:

Kamera: Rolleiflex Automat

Objektiv: 75 mm

Film: Tri-X 400

Med det här löftet blir det ändå lite flyt i bildströmmen in till poolen. Tolv bilder per film sörjer för den saken.

 

Mitt nya Dogmalöfte fotograferad med Nikon D80, konverterad i SEP på Tri-X.