Contaflex Super BC

Valbar ISO på småbildskamera redan på 60-talet

Jag har gjort ett fynd igen. Länge önskade jag få tag på en kamera för 35 mm film med utbytbart bakstycke. Ni vet ett sånt där som de flesta proffskamerorna i mellanformat har. Man stoppar i en svartslid för att skydda filmen och sen byter man bara till ett annat magasin/bakstycke med en annan film. Därmed kan man välja att byta mellan färg och svartvitt eller annat ISO på filmen så ofta man vill. Det är bara inte så vanligt med utbytbart magasin/bakstycke på småbildskameror. Annars är ju det klassiska knepet i småbild att ha två kameror med olika film. 

Min Contaflex Super BC är köpt ny i februari 1967 av den förre ägaren och i mycket gott och fullt fungerande skick. 

Jag har bara hittat två modeller med utbytbart backstycke i fotografins historia och båda tillverkades av Zeiss Ikon. Den ena heter Contaflex (med olika modellvarianter), den andra Contarex (mer känd som Bullseye eller Cyklop). Någon kunnig skulle säkert protestera och säga att det fanns på ADOX 300 också men så vitt jag kan förstå var detta mera av en filmkassett med färdigladdad film som man lade in i kameran innan man stängde bakstycket. Jag har inte lyckats utröna om denna hade en svartslid för att skydda filmen vid ev filmbyte eller ej. Så jag håller fast vid att endast Zeiss hade denna feature.

Det sorgliga är att Contaflex och Contarex utbytbara bakstycken inte är lika stora (långa). Men de har samma manual eftersom de fungerar exakt likadant. Eftersom kamerorna var ungefär samtida tycker jag att man kunde ha ansträngt sig lite och haft likadana bakstycken.  Man ville nog men kunde inte. Det är sånt som händer i produktutveckling. Nu har jag två bakstycken och det räcker för mig. Jag kommer nog att köra olika svartvita filmer hellre än färg i den ena.

Till min Contaflex kan jag skaffa ett flertal varianter av Zeiss objektiv Tessar. I original medföljde en Tessar 50/2,8 med centralslutare. När man byter till andra brännvidder (även dessa av Tessartyp) så byter man den delen av Tessaren som sitter framför bländare/slutare. Halva Tessaren är alltså fast i kameran. Till min Contaflex finns 35/3,2, 85/3,2 och 115/4 som alternativa Tessarer. Det finns även en enklare Tessar, Pantar 45/2,8. Tyska ingenjörer var (och är) uppfinningsrika. De skapade också ett stereoobjektiv, Steritar till Contaflexen. Nå, det får nog räcka för min del med Pro-Tessar 35/3,2 utöver den lilla Tessar 50/2,8. 

Objektivbyte från 50/2,8 till 35/3,2. En rejäl skillnad i storlek.

Med tanke på 35:ans storlek och vikt tror jag att jag kommer att använda normalen för det mesta. Den har ju också ett bedårande sött motljusskydd, eller vad säger ni?

I köpet ingick en sats Proxar närbildslinser för olika avstånd. De är av instickstyp, precis som motljusskyddet. Ett mjuktecknande filter har jag också lyckats skaffa. Det ska bli kul att testa. Jag har ett par till Rolleiflexen och de fungerar fint. Nackdelen är måhända att man måste köra med stor bländaröppning för att få full soft-effekt.

Närbildskit för 0,2 m, 0,3 m, 0,5 m och 1 m

Som grädde på moset fick jag också en beredskapsväska i ovanligt bra skick med plats för motljuskydd och ett par filter.

Tyska kameraväskor brukar ha ruttet läder och dåliga sömmar men inte den här.

Eders hängivne filmfotograf

PS
Bilder kommer så småningom. Stay tuned.

PPS
Det finns lite mer roliga grejer på den här kameran som jag kanske skriver om senare.

Digitalkamouflage för analogfotografer

Om att smälta in bland andra i den nya tekniken

Sedan några få år fotograferar jag till 99% med film. Och naturligtvis blir man lite spefullt mobbad för att man inte tar till sig den nya tekniken. "Det är ju så mycket enklare". När Kennedy berättade att man skulle flyga till månen sa han: "Vi ska inte göra det för att det är lätt utan för att det är svårt" Och för att bevisa nationens storhet när det gäller, förstås. Men det sa han inte. Likadant tänker jag om att fotografera med film. Det är svårare, speciellt med gamla kameror, i betydelsen att man måste kunna mer själv. Det gillar jag. Hantverk hela vägen.

Jag tröttnade rätt fort på "enkelheten" med det digitala och på de oändliga möjligheterna i Photoshop. (Jag avskyr att läsa manualer eller titta på övertydliga och långtråkiga videolektioner).

För att i någon mån smälta in och inte se så gammalmodig ut har jag ett par moderna filmkameror som lätt kan tas för att vara digitala. Det lurar förstås inte det fåtal som känner mig väl. Men ute på äventyr i staden så känner jag inte så många.

Nikon F6

Nikon F6 ser verkligen ut som vilken digital SLR som helst. Det är inte många detaljer som avslöjar att den har en film som sensor. Man måste veta. F:et står numera för film men egentligen för släktskapet med de klassiska Nikon F-modellerna. Filmen dras fram med motor så det finns ingen frammatningsarm. På baksidan finns visserligen ett fönster men det innehåller bara information och är av LCD-typ. Man avslöjas direkt när någon ber att få titta på bilden. Det skulle förresten vara kul med en digitalkamera som inte har en skärm. Då måste fotografen vara duktigare.

Zeiss Ikon ZM

Zeiss Ikon ZM är den andra av mina kameror som är en modern kamera för film. Den avslöjas dock av filmframmatningsarmen och på baksidan finns bara ett ynkligt litet fönster som avslöjar texten på filmkassetten. En tredje sak som är avslöjande är att det inte finns autofokus men kör man med vidvinkel och zonfokusering behöver  det inte avslöja vilken sensor man har eller avsaknaden av autofokus. Leica har också en modern variant av M-serien för film. Mätsökarkameror i gemen är ju lite diskretare än en stor SLR så där smälter man lätt in bland digitalfotograferna ändå. Det är värre med chimpingen. Men man kan ju fejka...

Eders Hängivne

PS
Analog fotografi upplever en renässans. Jag ser det på nära håll i fotoklubben som fortfarande växer (vi passerade 100 medlemmar för ett tag sedan), men också i olika kanaler på webben. Det är glädjande.

PPS
Omvänt gäller med min gamla digitala X100. "Va, är den digital? Den ser så gammal ut!" Ingen chans att smälta in, där inte.

Olympus 35 SP - Stafettkamera 11

Om en kompetent kompaktkamera för film

Olympus 35SP tillverkades mellan 1969-1976 och trots sina gedigna prestanda hamnade den i skuggan av de alltmer populära spegelreflexkamerorna (SLR). Tack vare sin storlek och låga vikt blev den ändå en framgång. Det fasta objektivet 42 mm/1,7 med sina 7 linser i 5 grupper får nog sägas vara top-of-the line för kompaktkameror från den här tiden. SP står för spotmätning och detta är den enda mätsökarkompakten någonsin med både automatisk exponering och spotmätning. Det där med spotmätning ska man nog ta med en nypa salt. Det enda som händer när man trycker in knappen är att EV-värdet sjunker 2 steg (oavsett vad man siktar på). Motljuskompensationsknapp skulle man nog hellre kalla det, men det säljer bättre om man kallar det spotmätning. När man fotograferar manuellt använder man EV-läsningen för att ställa in objektivet för EV-talet som man läser i sökaren. Nog om detta. Det här är en utmärkt kamera både för den som kör Auto och den som hellre kör manuellt och är en utmärkt resekamrat. Objektivet är det bästa på kameran, förutom att den är kompakt och lätt. Idealisk för gatufoto med objektivet ställt på 3 m. Då är det bara att gå runt och knäppa och dra fram film.

Som jag sa i mitt förra inlägg så har jag två st 35SP. Här presenterar jag bilder från den första (f ö den med lägst serienummer). Filmen jag använt är den numera utdöda Fuji Neopan 400.

Lekpark i Linköping

Födelsedagskalas i Björkvik (söder om Katrineholm)

Efter festen. Äldste sonen med fru och barn tar igen sig i soffan och farfar fotografen förevigar med hjälp av blixt.

Eders hängivne

PS
Olympus 35SP är eftertraktad på auktionssajterna och inte så "billig" som man kan tro för en gammal kompaktkamera. Mina två köpte jag av en gammal klasskamrat i Säffle.

Försök med färg - igen

Om att inte ge sig

Förr tyckte jag färg var enkelt och svartvitt riktigt svårt. Men så började jag fotografera svartvitt på allvar och så småningom kändes det som den naturligaste saken i världen. Och då kändes det plötsligt svårt med färg! Jag har, i omgångar, försökt komma igång med färg på allvar igen men inte riktigt hittat hem med en film jag gillar. Eller, javisst finns det ett par filmer jag gillar men de har blivit onödigt dyra så jag letar alternativ. Just nu kör jag igenom en 10-pack Agfa Vista 400 och kommer nog att prova någon annan efter den. Jag är inte helt nöjd och det vill jag vara. Här kommer några bildexempel.

Alla bilder tagna med Nikon F6, Nikkor AF-S 24-85 mm och Agfa Vista 400.

Eders Hängivne

PS
Alla bilder tagna i Mariefred på Ångans Dag. Min fotoklubb anordnade en utflykt dit den 5 juni.

Graderade filter och tömda magasin

Bronican på utflykt

Annandag Påsk bjöd på fint väder för svartvitfotografering. Mycket sol och kontraster. Dessutom var det varmt och skönt ute på Mälaröarna. Frun vill aldrig hänga med på dessa exkursioner.

Jag hade två magasin laddade med film och tanken var att köra slut på rullarna. Eller ja, slut och slut, båda var fullständigt oexponerade så det blev att bränna 24 rutor. Som extra drivkraft hade jag satt på ett graderat ND2 gråfilter. I lördags provade jag detsamma på OM-2N med  varierande framgång. Graderingen, som inte syns i sökaren, visade sig svårbemästrad. Det blev gärna för mycket om man säger så. Nya försök med Bronican så kanske jag kan få kläm på det där med graderade filter.

Lika brutal som den ser ut. Här dock utan Cokin P och filter. 2 kg fotoapparat.

Förra veckan fick jag hem ett set Cokin P filterset med hållare och ND 2,4,8 och 16 både graderade och ograderade gråfilter. Tillika adapterringar från 49 till 82 mm. Nu kan jag köra dessa och andra filter på snart sagt vartenda ekipage jag har. Här kommer nu ett axplock ur 24-bildershögen från en rulle Tmax 400 och en rulle FP4+, den senare exponerad  som 500 ISO.

Tmax 400, hyfsat bra placering av det graderade filtret

Tmax 400,  hyfsad placering även här

FP4+ @500 ISO (+2), för hög placering av filtret tycker jag

FP4+ @500 ISO (+2), aningens hög placering

FP4+ @500 ISO (+2), aningens högt även här. Avsikten var att göra alla moln tydliga.

Konklusion. Graderade filter passar nog bäst till färgfotografering. Jag hade nog nått bättre resultat med ett vanligt gulfilter på denna utflykt. Det var en stor svårighet att placera filtret på "rätt höjd" i motivet. En tätare gradering, typ ND4 eller ND8, hade nog varit enklare.

Eders Hängivne

PS
Ja, jag vet. Det här är fjärran från mina ambitioner vad gäller bildval men jag ursäktar mig med att det här var fråga om ett test av graderade filter.