Retrokamerabekymmer

Det är sällan jag haft så roligt som när jag försöker ta bra bilder med mina veterankameror. Det är dock ett bekymmer – exponeringen. Med fast bländare och fast tid begränsar det tillfällena för fotograferingen. Båda mina Brownies är typiska ”vackert-väder”-kameror.  Filmerna som det hänvisas till har jag inte hittat information om. Här är ett utdrag ur den äldsta Browniens manual (översatt).

PLUS-X film PX620
En generell pankromatisk film med liknande ljuskänslighet som för dagsljus- eller konstljusanvändning. En favorit hos dem som föredrar bildkvalitén hos en film som svarar på alla färger.

En långsammare pankromatisk film som ger extra fint korn i negativen särskilt lämpad för förstoringar. Panatomic-X är för ljusa motiv och soliga dagar.

En pankromatisk film med högsta ljuskänslighet för inomhus- och konstljusbilder, för utomhusbilder i dåligt väder och för fotografering i svagt ljus.

Det vore intressant att veta vad dessa filmer hade för ISO-tal. Visserligen kunde jag ju stoppa i lite snabbare filmer och kompensera med ett handhållet gråfilter men det vore kul att testa med film som motsvarar den tidens filmurval. Ska det vara retro ska det vara ordentligt =) Så all kunskap om dessa historiska filmer är välkommet.

Pappas Zeiss är lite mer flexibel med både bländare och tider. f6,3 till 22 och 1/25 till 1/200s. Härtill har jag också införskaffat en Sekonic exponeringsmätare och behöver bara veta ISO på filmen för att ge mig de bästa förutsättningarna.

Just nu sitter det en Vericolor II Professional i både Zeissen och Brownie Flash IV:an och där har jag koll på ISO. Flash IV:ans blixt är det värre med. Batteriet till blixten är på 15 V och en udda storlek. Blixtlampor ska vara PF1 eller XM1. Jag hittade en sats PF1 på Tradera men de passar inte! Scandinavian Photo gav mig tipset att besöka LP Foto som lär veta en hel del om gamla fotogrejer. Om det finns mer kunskap om dessa ”antika” blixtutensilier bland FS medlemmar så kommentera gärna med tips.

En raggare på trehjuling

Månadens profilbild tar som vanligt ett år till. Den här månaden är från självaste födelsedagen 1956 då jag fick körkort för trehjuling. Fordonet är sprillans nytt och av årsmodell-56 och naturligtvis i 50-talsfärgerna ljusgult och klarrött. Rena lyxåket. Inte bara däcksidorna utan hela däcken var vita! I alla fall den dagen. Märkligt nog finns det bara den här bilden av mig och cykeln i mitt album. Den gick nog i arv till bröderna när de var mogna för körkortet och jag fick något större. Trehjulingar växer ju inte med barnet som Meccano gör. Fast Meccano bloggar jag om nån annan gång.

George Eastman och jag

Sommaren 1950 var mammas kusin med familj i Sverige och hälsade på i Åmål. Femtio år senare gjorde vi tvärsom. 1950 fanns varken pappa eller jag i mammas värld så för oss var det första gången vi träffade släkten där. För mamma var det ett kärt återseende. Medan vi var i Rochester passade vi på att hälsa på hemma hos George Eastman i hans grandiosa hem som numera är ett museum för fotografi och film men även över den moderna fotografins grundare och företaget Kodak. En spännande plats att besöka. Här bjussar jag på lite bilder från George Eastman House på 900 East Avenue. Ett vackert hem för en speciell man.

Inne i museet var det ganska mörkt. Mörkrumskänsla.

Middagsbordet är dukat.

Det exotiska frukostrummet. Lägg märke till orgeln. George hade en anställd organist som spelade på orgeln när han åt frukost. George var en kille med stil.

Finrummet där det ofta spelades musik av mindre grupper.

Elefanthuvudet i frukostrummet.

Huset och trädgården.

Jag kunde inte låta bli

Många har väl märkt att jag är lite nörd på historia. Ju äldre historia desto mer ödmjuk blir man över de ansträngningar folk gjorde förr för att skapa en bra historia. Idag åkte jag till Skokloster för att inspektera och kanske köpa ett tillbehör till mitt horn som gör att jag kan öva av hjärtats lust hemma i lägenheten helt ohämmat utan att grannarna blir störda. Men det är inte det det här handlar om. På vägen dit såg jag en runsten vid vägkanten och jag tänkte genast att den där ska jag ta kort på när jag åker hem igen fattigare och rikare på samma gång. Affären gick fort och lätt och sen åkte jag raskt hem igen. Med en fikapaus vid runstenen. Ja, jag hade inget fika med mig så den här gången blev det andlig spis med textläsning på en huggen sten.  Det bubblade i blodet av förtjusning över det högtidliga meddelandet som inte är längre än en notis på familjesidorna i DN. Inte är det mer innehållsrikt heller men gammalt är det! Långt före tidningstryckarkonsten uppfanns. Det ni, chefredaktörer. Lite bilder och uttydning bjussar jag på. Läs och njut.

Ett gossebarn är fött!

För att fira det nya gossebarnet på Kyrkogatan 23 upprättade Åmås stadsingenjörskontor en karta över Åmåls stad samma år men först 1999 fick han, jag, reda på det. Jag hittade kartan på Returen lyxigt inramad med glas och allt. Ramen dumpades i flytten men eftersom jag är en liten kartnörd sparade jag kartan med det mycket sköra papperet.

Jag såg dagens ljus i en gatukorsning. Korsningen mellan Kyrkogatan och Norra Långgatan i Åmål. Fast egentligen gjorde jag det på BB två långa stenkast därifrån på andra sidan Södra skolan. Det blev nu i alla fall mitt första hem på jorden. Lars Johansen har kallat sin bild på korsningen för Lyckliga gatan. Han anade nog hur rätt han hade. I det här inlägget har jag tänkt sätta stämningen för ett större projekt som jag gått och ruvat på länge: Att dokumentera den miljö jag växte upp i. Centrala Åmål. Nå, det är väl snart gjort =) Åmål är ju inte stort och den gamla stadskärnan ännu mindre. Men jag låter det ta sin tid. Och ibland spiller det nog över till bloggen också.

Här var mitt revir. Här var jag ”King of the road” på min röda cykel utan limpa och pakethållare.

Norra Långgatan

Här har jag ”kopierat” Elin Torgers bild. Hennes bild står upp (står ut gör de alla) men min ligger platt som en pannkaka. Hennes är tagen i snöväder. Min en ljummen septemberdag. Vänern ligger där borta vid änden av gatan. Min sjö. Huset nämast är mitt hus De andra två kom till långt senare. Där det blåa huset står var gaveln på vår faluröda uthuslänga med alla vedbodar och små kyffen till förråd. Pappa hyrde ett rum som han använde som verkstad. Bortom det fanns en liten villa och längst bort står fortfarande en tegelröd transformatorstation som jag inte är vän med. Men det är en annan historia. En vinterhistoria på plåttefat.

Kyrkogatan 23

Här är en bild från Kyrkogatan. Vi hade lägenheten i det närmaste hörnet, inte i korsningen. Tre fönster mot gatan och tre in mot gården. Tre? När HSB köpte fastigheten och byggde om rev de mitt rum! Men jag fick ett nytt i Vällingby 2008 så allt är förlåtet =) Ingången var i det inre hörnet av huset.

Bildbevis på att mitt rum har funnits. Ser du tillbyggnaden?