Matt och lomhörd

Helgen bjöd på härlig musik och svåra fotograferingsomständigheter. Provade allt möjligt men fastnade till slut för att köra mycket ISO utan blixt. Tele var givet med de avstånd som bjöds. Jag ville egentligen ta närbilder men det fick duga med att sitta på första bänk med telet och förflytta sig mellan musikstyckena. Jag blev både nöjd och onöjd med helgen. Musiken var förstås lika härlig som vanligt men inga bilder blev riktigt bra. Det dröjer nog innan jag fixat till några tillräckligt för uppladdning men här i bloggen är jag inte lika nogräknad. Vill bara dela med mig lite av det vackra blänket och putande kinder.

Mor och son spelar duett. Wenern Brass (mitt gamla band)

Andäktig och kunnig publik i alla åldrar. Alla spelar i egna band.

Mycket trycksvärta signalerar svårigheter.

Eufonisten är bandets smäktande tenor med otroligt vacker ton. Kvinnor smälter.

Mr Bram Gay. Den här killen plågade mig en hel vecka på en sommarmusikskola i Jönköping 1974. En underbart härlig kille. På den tiden var han dirigent för kungliga operan i London. Här dirigerar han Solna Brass.

Ljuddämpare. Dom här är mer än lovligt komiska.

Soprankornetten. Tillsammans med tuborna det mest krävande instrumentet i ett brass band. Det är min åsikt och jag anser mig kunnig eftersom jag tafsat på alla instrument i ett brassband utom slagverk i olika perioder av mitt musikerliv. Det här instrumentet kräver starka läppar. Det enda som överglänser i svårighet är nog piccolatrumpeten men såna förekommer inte i ett brassband om inte musikstycket är speciellt komponerat med det. Alla bandens soprankornettister är riktiga värstingar på höga toner.

Galakonserten med Black Dyke var något alldeles särskilt. Att försöka beskriva den ger jag mig inte på. Om du får möjlighet någon gång i livet att lyssna på dom så... Jag säger bara. Ta tillfället. Carpe Diem. Antingen blir du förälskad i klangerna eller så vill du aldrig mer höra dom =) Om du har förmånen att kunna resa till England då och då har du chans att höra brassmusik i snart sagt varenda håla.

Matt och lomhörd går jag nu och knyter mig. Godnatt.

Musikalisk högtidsstund - utan YouTube =)

Imorgon direkt efter jobbet drar jag till Värnamo för årets musikhändelse. Svenska Barssbandsfestivalen. Vi som spelar i Brassband är så nördiga att vi tävlar om vem som är bäst på bästa fotbollsmanér. Hela tävlingen är indelad i divisioner med Elitserien överst. Mitt band spelar i division 2. Eller lirar snarare. Vi tar inte tävlandet så blodigt utan åker mest dit för att lyssna på den musik vi älskar. Och världens bästa brassband, Black Dyke Mills Band. Från England förstås. Brassbandets födelseland. Där tävlar man varje helg hela året i sin ”liga”. Jag hörde dom (och kände det i hela kroppen) för tio år sedan i Jönköping och har t o m suttit med vid en av deras övningar (med publik). Någon undrade om inte familjelivet tar mycket stryk av det myckna tävlandet. Frågan möttes med oförstånd. Hela familjen spelar i olika band och åker runt och tävlar dom också! Här en bild från pressmaterialet på deras hemsida.

Kameran åker med förstås men jag är tveksam till att jag får fotografera något enda brassband ”in action”. Det är nog störande med blixtar. Det vore himla kul med lite närbilder på musikanter som blåser sköna toner. Men nåt ska det väl bli =)

Knäppgök! tycker nog många men har man levt med den musiken ända sen tonåren är det en del av livet som gjort det rikt på upplevelser och gemenskap. Jag började på tuba när jag var femton. En sån där som man klär på sig. Jag cyklade till övningarna med den på mig och någon tjoade att jag hade ett rejält signalhorn =)

Igenkommer om det blir nåt bra kort. Jag sitter i mitten och spelar horn. Thomas mitt i smeten skulle man kunna säga för att travestera en annan kär bloggare här på FS.

Någon fattas mig

Upptäckte så småningom att någon fattas mig. De dagliga korthuggna och illustrerade inläggen från två trappor Enköping som roat mig ända sen jag upptäckte dom.

Jag hoppas du mår bra Ronny och att din frånvaro är tillfällig och förklarlig. Återser dig gärna i bloggen.

Hjärtliga hälsningar

Thomas Meldert

Tänk vad lite kommentarer kan göra...

Min erfarenhet har sagt mig att kritikpoolen är ett svart hål som det aldrig kommer något tillbaka från. Det suger bara in mina bilder i cyberspace där de irrar omkring som föräldralösa barn. Det trodde jag om bilden nedan också.

Förtjust fick jag snabba reaktioner och konstruktiva förslag. Härligt! Det finns liv i det svarta hålet!

Här är bilden jag först släppte in i poolen.

Här är originalbilden.

Här är den slutliga som jag fastnade för efter en stunds PS:ande. Tack vare konstruktiv kommentar från Dan Ekström. De andra två blev nog nöjda också när vinjetteringen försvann. 

Mitt ursprungliga syfte var att få betraktaren att fokusera på skulpturen i den annars ganska röriga bilden. Kommentera gärna här vilken du tycker är bäst.

En raggare på trehjuling

Månadens profilbild tar som vanligt ett år till. Den här månaden är från självaste födelsedagen 1956 då jag fick körkort för trehjuling. Fordonet är sprillans nytt och av årsmodell-56 och naturligtvis i 50-talsfärgerna ljusgult och klarrött. Rena lyxåket. Inte bara däcksidorna utan hela däcken var vita! I alla fall den dagen. Märkligt nog finns det bara den här bilden av mig och cykeln i mitt album. Den gick nog i arv till bröderna när de var mogna för körkortet och jag fick något större. Trehjulingar växer ju inte med barnet som Meccano gör. Fast Meccano bloggar jag om nån annan gång.