Babyn är laddad

Och det var längesen sist...

Det är något visst med att sätta in en rulle i en kamera.  Jag har flera som står tomma och det är frestande att bara sätta i en rulle för den där trevliga känslan av förväntan som uppenbarar sig när man förseglat bakstycket. Vårluft, på nåt sätt. Aaah.

Rolleiflex Baby från 1958 med efke R100 bakom objektivet. 100 ISO svartvitt.

Mellanformataren

Mina bokfynd - 8

Hallarna i Paris, Sven Aurén. Fotografier av Tore Johnson

Jag fick först låna boken av fotovännen Anders Berlin. Sen hittade jag den på Tradera och köpte den. Det är en sån där bok som man kan läsa flera gånger och ändå ha behållning av den. Såvitt jag vet kan man bara få tag på den på bokantikvariat eller Bokbörsen. Den är tryckt 1967 och berättelsen har ingen aktualitet idag så nytryck är osannolikt.

Det här är ännu en bok där berättelsen står i centrum. Den är lättläst och medryckande. Jag är lättlurad. Jag gillade boken och fick snart en känsla av att jag måste åka dit och fotografera härligheten. Det dröjde en bit in i boken innan jag insåg att de månghundraåriga Hallarna i Paris inte finns längre. De har blivit ett stort köpcentrum utanför staden. Snopet.

Boken inleds med en karta över Hallarna och var de olika varorna finns.

Hallarnas verksamhet börjar på natten. Arbetarna samlas och väntar på de första tecknen på varornas ankomst. Lastbilsmullret. Alla lyssnar spänt efter det första avlägsna dova ljudet.

Tore Johnsons bilder ackompanjerar väl berättelsen även om jag inte tycker att Tores bilder håller riktigt samma klass som annars. Tore Johnson är född och uppvuxen i Paris och kan säkert konsten att smälta in som fotograf i det här sammanhanget. Bilderna är av dokumentär karaktär. Trycket är inte så bra som man kunde önska men de rimmar ändå bra med atmosfären i berättelsen. Han har förmågan att se under ytan med sina bilder.

Sven Aurén är en begåvad berättare och som utbildad journalist väl förfaren med berättande reportage. Han var korrespondent för Svenska Dagbladet under en period i Paris och vid skrivandet av denna bok bodde han en period i närheten av Hallarna.

Kraftkarlarna är ett högt respekterat skrå i Hallarna. Det är de som hjälper till vid de tunga lyft, drag eller skjut som kan behövas lite varstans. Inträdesprovet är att, utan verktyg, bryta av hörnen på en tjock kopparplåt. Därefter bär de stolt tecknet på sitt yrke.

Vad kommer att hända med alla matställen när Hallarna flyttar?

Jag har aldrig varit i Paris men efter den här boken hade jag en obeskrivlig lust att åka dit. Men inte för att åka till de nya Hallarna i Rungis och La Vilette. Utan just för att besöka kvarteren där de gamla Hallarna låg.

Mellanformataren

PS
Det finns några exemplar på bokbörsen.

The decisive moment

Om att ta bilden eller släppa den

Det var Henri Cartier-Bresson  som myntade uttrycket "The decisive moment", det avgörande ögonblicket. Att trycka på knappen i rätt ögonblick, att äntligen besluta sig för att ta Bilden. Jag har sett flera bilder av den här typen och det mest framträdande med flera av dem är att de inte är skarpa då de är tagna i flykten, så att säga. Här länkar jag till ett par exempel där motivet inte är skarpt även om en del annat är det. Bilder som är legendariska och tagna av Cartier-Bresson.

Mannen som hoppar över en vattenpöl.

Den cyklande mannen som dyker upp mellan en öppning mellan väggar nedanför en trappa.

(Som grädde på moset finns just dessa två bilder i större storlek på papper i dagens annonsbilaga från Fotografiska i Dagens Nyheter. Det visste jag inte när jag skrev det här inlägget igår)

Inom gatufotogenren har man ofta inte mycket tid på sig att fixa allt, som skärpa t ex. Man kan förbereda sig till en viss grad förstås. Ställa in bländare, tid och grov fokusering (om man vet var motivet kommer att befinna sig när man trycker av). Nu pratar jag förstås om att gatufotografera på det klassiska sättet med en helmanuell kamera och på film. Med en digitalkamera med snabb autofokus och det mesta på automatik  tar man antagligen perfekta bilder "hver gang". Men jag trivs med att göra det på det gamla sättet.

Nu till ett eget exempel på det avgörande ögonblicket. Det är ögonblicket som står i centrum.

Hur bilden blev till:

Jag var på väg upp i den Gula trappan vid Slussen och mötte den vite mannen halvvägs. Någonstans i mitt fotografiska bakhuvud anade jag en bild i vardande. När mannen passerat mig vände jag mig om och genade tvärs över trappan, fann en bra utsiktspunkt, vred bländaren till full glugg 2.0 (förödande för skärpedjupet förstås), kollade hastigt tiden (jag tror det var 1/60 från en tidigare bild i mörkret vid Slussen). Sedan försökte jag snabbt fokusera (manuellt) men träffade inte riktigt rätt innan mannen var precis där jag ville ha honom. Jag tryckte av. Mannen var där i öppningen kanske en halv sekund. Inom denna korta tidsrymd skulle jag placera min 1/60 på "rätt ställe", d v s ta bilden. I sådana ögonblick tänker jag inte, jag trycker bara. Jag tar hellre bilden än släpper den. Lite som Cartier-Bresson. Med den skillnaden att jag inte blir berömd på kuppen.

Nyligen hade jag med den här bilden till min fotoklubbs fikabildstävling. En namnkunnig domare skulle utse en vinnare. Han gillade den här bilden men släppte den p g a oskärpan på den vite mannen. Då frågar jag mig: Vad är det som skiljer min bild från Cartier-Bressons omhuldade och älskade bilder tagna på samma sätt? Är det namnet på fotografen? Är det bildens ålder (min är ju inte ens ett år gammal)? Är det något fel på motivet? Varför är skärpa det avgörande beviset för en bilds kvaliteter? Ge mig gärna en ledtråd!

Jag är nöjd med bilden. Ok, jag hade varit ännu mer nöjd om skärpan suttit på rätt ställe men jag anser att skärpa inte är allt i den fotografiska världen. Jag kanske borde börja kalla mig för en fotografisk impressionist =)

För övrigt kan man associera till andra saker utifrån bilden men det kräver förstås lite fantasi av betraktaren.  Jag ska inte ens exemplifiera var mina egna tankar förde mig utan låta dig associera fritt, gärna i en kommentar.

Mellanformataren

PS
Jag kommer att länka upp detta blogginlägg på sidan Ellens Fotografiska på Facebook där vi uppmanas att föra ett bildsamtal. Eftersom bilder som förstoras i Facebook knappast gör skäl för epitetet förstoring tyckte jag att det är bättre att se på bilden här där den blir något större.

Mina bokfynd - 6

Paris mon amour

Förlaget Taschen ger ut väldigt fina fotoböcker för lite pengar. Den här boken kostar bara runt hundralappen så den kan ju räknas som lördagsgodis. Om man låter bli att köpa lördagsgodis, vill säga.

Boken innehåller bilder av alla världens berömda fotografer som plåtat i Paris. En del fotografier är välkända men många ses inte så ofta. De äldsta bilderna är från 1840-talet och de färskaste från 1990-talet. Men de flesta är nog från 40- till 70-tal. Alla är svartvita och i hyfsat tryck.

En del undrar nog varför jag slänger in en kamera i bilden. En del uppslag ligger inte uppslagna av sig själv så jag använder en tyngd, lämpligtvis något fotorelaterat. Och en Leica från 50-talet stämmer ganska bra med Paris, tycker jag.

Många bilder med hångel finns det...

Mode också... förstås

Mest handlar bilderna om livet och människorna i denna vidunderliga stad. Både charmerande och chockande. Jag måste utfärda några varningar.

Många bilder har inte perfekt skärpa men innehållet uppväger. Det finns en del naket men en del av dem med humor. Det finns inga sport-, arkitektur eller macrobilder. Bara bilder ur levande livet som det levs i Paris.

Mellanformataren

PS
Den här boken har en väldigt bra storlek. Den passar utmärkt till att lägga mina 24x30 cm mörkrumskopior i press =) 

I skolan en lördag

En berättelse om tomhet

Mellanformataren

PS
Alla bilder tagna med en japansk mellanformatare från slutet av 50-talet. Utställningen är med nödvändighet vertikal då bloggformatet inte medger en horisontell presentation.