AGFA APX 400 pressad till 1600

Grovkornigt, minst sagt

Första pressade rullen i min undersökning av 400 ISO-filmer. Jag ändrade senare strategi i vintermörkret och kör nu en av varje sort som pressad till 1600 ISO. Först ut av de pressade filmerna blev AGFA's APX 400. Här kommer några bilder. Förstora för att se eländet (kornen).

Båda bilder ovan är tagna från Skanstullsbron

Jag fikade på Fotografiska

Jag provade med blixt också

Grovkornigt, som sagt. Inte alls i min smak men jag kan tänka mig en användning för speciella motiv. Det ska bli intressant att se hur den är när man kör nominellt.

Eders hängivne

PS
Nu sitter det en Tri-X 400 i OM-2N och kameran står fortfarande på 1600 ISO 

Äppel, päppel, pirum, parum........

Om att välja film

Idag kom den första sändningen av mitt pröva-på-projekt för 400 ISO svartvit film. Paketet kom från Macodirect i Tyskland som är billigast på de flesta svartvita filmer.

18x400ISO

För att få så jämförbart resultat som möjligt kommer jag att köra alla i en enda kamera, min svarta Olympus OM-2N och framkalla i samma framkallare, Xtol 1+1. Dessutom kommer jag enbart att använda Olympus ZUIKO-objektiv. Allt för att minimera skillnader som inte beror på filmen.

Testutrustningen

Däremot kommer jag att använda flera brännvidder. Jag har nästan allt för Olympus men kommer att begränsa mig till 28-35-50-85. 50 mm sitter på min silver-Olympus som är Dogmakamera med färgfilm så jag får väl "låna" den till projektet ibland.

Nu handlar det mest om att välja första filmen. Det är där ramsan kommer in.

Eders hängivne

PS
Och lotten föll på Fomapan action 400 

PPS
På söndag åker jag till Göteborg för att titta på utställningen av Vivian Maier tillsammans med mellansonen. Jag borde väl ta Rolleiflexen då men är angelägen om att komma igång med det här. Sist jag var där nere gick vi båda på stan med var sin Rolleiflex och väckte både uppmärksamhet och artigt intresse. Rolleiflexen är en "social" kamera =)

Plastbandsfotografi

Om en nyupptäckt

Min gode vän i Vimseby återgav vad han sett i ett lokalt tv-program. En ung tjej hade fått tag på en gammal Trip 35:a och fått den laddad med film. Hon var så fascinerad av att bilderna fastnade på det där "plastbandet" och hon ville gärna visa för reportern hur det såg ut. "Förstör du inte bilderna då?" frågade reportern försynt. "Närå, titta bara" och så öppnade hon kameran och visade underverket. Plastbandet där bilderna fastnade.

En fascinerande historia om den är sann. Att det inte har blivit en snackis på Facebook med en massa delningar är en gåta. Men det kan bero på att tjejens eller de lokala tv-tittarnas bekantskapskrets är lika okunniga.

Det bästa med den här historien är att jag fått ett nytt bra ord för det jag håller på med när jag tar bilder. För en vanlig svensk betyder ju film att det är fråga om rörliga bilder. När man säger att man använder en filmkamera så tror många att man filmar. Icke. Men att kalla det för analog fotografi gillar jag egentligen inte. Därför kommer det nya ordet väl till pass. Plastbandet får bli förleden till mina fotografiska aktiviteter i fortsättningen. Plastbandskamera, plastbandsfotografi och kanske också plastblads-o s v

Plastbandskasetter 

Men man slipper nog aldrig ifrån frågan från de bättre vetande, "går det fortfarande att få tag på film till den där?"

Eders hängivne
Plastbandsfotografen 

PS
Som vanligt är det inte på fullt allvar. Men snutten på tv är dagsens sanning enligt min vän. Och honom tror jag på. 

Vi lämnar Stockholm bakom oss

Och det märktes

Förra året var jag inne i city och Gamla stan på Midsommardagens morgon för att kolla "leget". Det var folktomt förstås, så när som på en klok turistguide som guidade sin flock kineser (eller japaner) genom de trånga gatorna. Det var ju bara att vänta tills de gått vidare. Som fotograf är det enkelt att inkludera eller exkludera med den ram man har till förfogande. Eller att bara vänta ut att motivet ska bli "rent".

Igår gjorde jag likadant men den här gången började jag på Hötorget och gick via Sergels torg och Hamngatan till Kungsträdgården. Platser som normalt sjuder av liv. Men inte den här gången. Se själva.

 Ingen torgmarknad. Ännu.

 Sergelgången brukar vara folkfylld andra dagar och andra tider.

 Sergels torg i bara mässingen. Naket på folk, menar jag.

 Hamngatan. Men det gick en spårvagn då och då.

 Här brukar det vara fullt.

 Vapenvila

 Promenaden var tom.

 Lite tidigt för lunch. Men billigt är det.

Det är sällan man får stå mitt på Kungsgatan utan att bli tutad på. Oj, där går visst en vaken människa. Dags att åka hem.

Eders hängivne

PS
Jag träffade på några fotografer som var ute i samma ärende. Vi hejade på varandra förstås. 

PPS
Jag använde min svarta OM-2N med f2/35 mm och Acros 100 som sensor. 

HALLÅ! FÄRG!

När färg är motivet

Jag är en nördig svartvitfotograf och har de senaste åren tyckt att färg är för svårt. Dessförinnan tyckte jag tvärtom. Men så lärde jag mig att fotografera svartvitt och började älska det. Kommentarer som "verkligheten är i färg så därför fotar jag i färg" sporrade mig att tränga djupare in i det svartvitas uttryck. Dessutom tyckte jag att färg blev tråkigt. Det såg ut som vanligt. Som verkligheten, liksom. Vardagsmat. Det svartvita gav mig en ny dimension även om jag växt upp med svartvitt i fotoalbumet och i pappas mörkrum. Men själv körde jag bara färg tills för några år sedan då jag steg in i den svartvita världen.

Nils Bergqvist gav mig en kalldusch, eller färgdusch om man så vill i ett av sina blogginlägg nyligen. Han visade egna fina färgbilder som var utöver det vanliga. Dessutom bjöd han på en länk till Franco Fontanas märkliga färgvärld. Allt helt utanför den vanliga verkligheten. Och ändå en del av den.

Chockad men inspirerad har jag nu vänt åter till färgens värld som en copycat. Om man gör som en mästare så kanske det går vägen, tänker jag på min kammare. Här är några av mina första försök.

Eders hängivne

PS
Jag kör numera med färgfilm i mitt Dogmalöfte också och har laddat upp med en 10-pack Portra 400 i frysen.