Contaflexen i praktisk användning

Är den så bra som det var tänkt egentligen?

Contaflexen är ingen ergonomiskt fullträff. Den är tung och svår att hålla i. Det blir t o m värre med de utbytbara bakstyckena som har en bula mitt på bakstycket och hindrar att man får ett bekvämt grepp. Kameraväskan är anpassad för dessa så den har en lika knepig form som baktyckena. Fokuseringsringen sitter längst bak mot kamerahuset och har bara två utstickande plastöron (för all del räfflade) som jag tycker sitter på fel ställe för det mesta. Det hade varit bättre med en hel räfflad ring för att slippa konstiga handställningar. Däremot är det mycket enkelt att ställa slutartiderna som sitter ytterst på objektivet trots att även denna ring har två räfflade plastöron men de sitter bättre placerade och den praktiska vridningsvinkeln är inte så stor. Vill man köra manuellt är det bara att flytta bländarringen från sitt normalläge A (auto). Bländarringen har en spärr och sitter mitt emellan fokuserings- och slutartidsringen. Man måste dock ta ögat från sökaren för att ställa in den.

Notera de räfflade plastöronen på fokuseringen. Här i oändligt-läge. Bländarspärren sticker upp där bakom 1/125-delen

Objektiv byter man lätt med Contaflexens bajonett. Det kan däremot ta lite tid att ta loss objektiven (och ännu längre att sätta tillbaka dem) ur sin cylindriska behållare som har samma bajonett.

En ingenjör kan inte skylla på mycket när det inte går som man tänkt sig. Man ska som amatör inte behöva vara ingenjör för att ladda och spola tillbaka film. Eller ens ta till verktyg när man ska byta film i bakstycket. Nu är det inte riktigt så illa som det låter. Övning ger färdighet, som det heter. Och jag har verkligen övat på Contaflexens bakstycken denna sommar. Jag skaffade t o m ett tredje bakstycke som jag laddade med Neopan Acros 100 som jag för säkerhets skull körde på 400 ISO som de andra. Sista filmen blev dock en Ilford FP4+ som jag körde nominellt samtidigt med ett par 400 ISO-filmer.

Att byta filmbakstycke på fältet var nu inga större problem när man väl vant sig vid greppen och gör allt i rätt ordning (och filmen är rätt laddad). Det fungerar precis som det var tänkt. 

Men det där med filmladdningen var pilligt i kvadrat och något som man helst gör hemma i lugn och ro och inte i fält. Nå, det gick ganska bra ändå efter mycket övning. Jag är en envis och uthållig rackare.

Jag ska väl inte orda mer om bakstyckena. Det är verkligen kul att kunna byta film mitt i en rulle. Jag har saknat det flera gånger så egentligen är det väl kamerans främsta förtjänst. Det här hade jag velat ha på min Zeiss ZM fast i ett smidigare (mindre bulligt) utförande.

I likhet med en del äldre SLR:er (Östtyska) blir sökaren svart när man tagit en bild. Det är ju egentligen rätt bra. Ingen tvekan. Du knäppte kortet. Spegeln fälls ner igen när du drar fram filmen till nästa ruta och det är ju ändå lika bra att göra det med en gång. Sökaren kan göras ogenomskinlig på ett annat sätt. Modernare kameror kan stänga sökaren för att undvika ströljus genom den när man t ex har kameran på stativ och tar bilder med tråd- eller självutlösare. Jag vet inte om Zeiss var först men de var i alla fall tidiga.

Stängd sökare

Motljuskompensation med ett enkelt tumgrepp lärde jag mig att uppskatta tidigt. Visserligen bara ett steg (+1) men i alla fall. Snabbaste sättet jag provat.

Motljusspaken. Tummen åt vänster och ratten vrider sig till nästa symbol.

När man så har tagit färdigt en rulle och ska spola tillbaka den dyker det upp en överraskning igen. De utbytbara bakstyckena har ingen återspolningsspärr! Ett vanligt trick på alla andra (?) kameror är ju att veva tillbaka filmen för att få bekräftelse på att den har fastnat ordentligt i mottagarspolen. Här finner du bara att du spolar tillbaka filmen direkt. Onödigt bekvämt om du ska spola tillbaka hela rullen. Jag hade nog hellre velat ha en spärr. Du får ladda om filmen om du nyss  laddat den. Det här står det inget om i manualen så jag antar att Zeiss Ikon skämdes för denna miss. Standardbakstycket däremot har en återspolningsspärr.

Returspolningsläge på standardbakstycket

Kameran har en självutlösare förstås. Jag använder aldrig sådana då de oftast inte fungerar bra efter så lång tid. Jag vågar inte ens testa den. Varför skulle jag riskera något?

Spaken med den röda pricken är objektivspärren. V (vorlauf) är självutlösaren och hålet i botten är förstås stativgängan.

Exponeringsmätaren ska drivas av ett kvicksilverbatteri, PX625, som inte säljs längre. Jag har använt en adapter från C.R.I.S som tar ner spänningen från ett vanligt 1,5V silveroxidbatteri, V386, till rätt spänning, 1,35V.

Summering

Det här är en klassisk kamera med flera moderna features. En ergonomisk katastrof men med ett avancerat och ganska modernt systemtänkande  (men långt ifrån Leicas snårskog av tillbehör). Om än obekväm att hålla i så är det ett nöje att fotografera med denna bastanta 50-åring.

Eders Hängivne och nöjde Contaflexägare

PS
Nästa gång blir det bilder tagna med denna trevliga kamera.

Jag har laddat Contaflexen med två filmer!

Om att hålla tungan rätt i skenan

Nu var det dags att ladda film i mina Wechselmagazin till Contaflexen. Som tur är finns det en manual på webben. Tyvärr nästan oläsbar i utskrivet tillstånd. Men som pdf kan man ju förstora så mycket man behöver.

Två magasin har jag. Den här gången tänker jag ladda det ena med Delta 400 och det andra med Portra 400. Rena självbevarelsedriften gör att jag kör på samma ISO. Annars glömmer jag nog att ställa in rätt ISO på kameran när jag  byter magasin. Det får räcka med en nyhet den här gången; att jag kan byta film mitt i en rulle.

Det var knepigare än väntat att få filmen att hålla sig i styrskenorna men det gick till slut.

Sen var det bara att putta på tills filmen dyker upp helt automagiskt till höger om upptagningsspolen. Sen stoppar man ner den i skåran till vänster om det vita strecket och matar på med tummen på den räfflade spolgaveln tills man känner att filmen gått ett varv och blir riktigt låst. Avslutar med att skjuta in kåpan över kassetten och svartsliden över filmen.

Sedan ställer man in rattarna så att man kommer ihåg vilken film som sitter i. Portran (överst) på solen och 27 DIN  (det är ju en tysk kamera). Delta 400 (nederst) mot det svartvita fältet och 27 DIN.

Eftersom räkneverket på kameran inte kommer att visa rätt har magasinet ett eget räkneverk. När man kört förbi startrutan (som ju blivit exponerad) ställer man in det på 36 som betyder 36 bilder kvar. Räkneverket räknar sedan ner så att jag hela tiden kan se hur många bilder jag har kvar. Fiffigt men inte originellt. Andra kameror har samma feature.

KLART. Ut och plåta!

Eders Hängivne

PS
Det dröjer nog ett tag innan båda filmerna är klara och framkallade men håll ut. Bilder kommer.

Contaflex Super BC

Valbar ISO på småbildskamera redan på 60-talet

Jag har gjort ett fynd igen. Länge önskade jag få tag på en kamera för 35 mm film med utbytbart bakstycke. Ni vet ett sånt där som de flesta proffskamerorna i mellanformat har. Man stoppar i en svartslid för att skydda filmen och sen byter man bara till ett annat magasin/bakstycke med en annan film. Därmed kan man välja att byta mellan färg och svartvitt eller annat ISO på filmen så ofta man vill. Det är bara inte så vanligt med utbytbart magasin/bakstycke på småbildskameror. Annars är ju det klassiska knepet i småbild att ha två kameror med olika film. 

Min Contaflex Super BC är köpt ny i februari 1967 av den förre ägaren och i mycket gott och fullt fungerande skick. 

Jag har bara hittat två modeller med utbytbart backstycke i fotografins historia och båda tillverkades av Zeiss Ikon. Den ena heter Contaflex (med olika modellvarianter), den andra Contarex (mer känd som Bullseye eller Cyklop). Någon kunnig skulle säkert protestera och säga att det fanns på ADOX 300 också men så vitt jag kan förstå var detta mera av en filmkassett med färdigladdad film som man lade in i kameran innan man stängde bakstycket. Jag har inte lyckats utröna om denna hade en svartslid för att skydda filmen vid ev filmbyte eller ej. Så jag håller fast vid att endast Zeiss hade denna feature.

Det sorgliga är att Contaflex och Contarex utbytbara bakstycken inte är lika stora (långa). Men de har samma manual eftersom de fungerar exakt likadant. Eftersom kamerorna var ungefär samtida tycker jag att man kunde ha ansträngt sig lite och haft likadana bakstycken.  Man ville nog men kunde inte. Det är sånt som händer i produktutveckling. Nu har jag två bakstycken och det räcker för mig. Jag kommer nog att köra olika svartvita filmer hellre än färg i den ena.

Till min Contaflex kan jag skaffa ett flertal varianter av Zeiss objektiv Tessar. I original medföljde en Tessar 50/2,8 med centralslutare. När man byter till andra brännvidder (även dessa av Tessartyp) så byter man den delen av Tessaren som sitter framför bländare/slutare. Halva Tessaren är alltså fast i kameran. Till min Contaflex finns 35/3,2, 85/3,2 och 115/4 som alternativa Tessarer. Det finns även en enklare Tessar, Pantar 45/2,8. Tyska ingenjörer var (och är) uppfinningsrika. De skapade också ett stereoobjektiv, Steritar till Contaflexen. Nå, det får nog räcka för min del med Pro-Tessar 35/3,2 utöver den lilla Tessar 50/2,8. 

Objektivbyte från 50/2,8 till 35/3,2. En rejäl skillnad i storlek.

Med tanke på 35:ans storlek och vikt tror jag att jag kommer att använda normalen för det mesta. Den har ju också ett bedårande sött motljusskydd, eller vad säger ni?

I köpet ingick en sats Proxar närbildslinser för olika avstånd. De är av instickstyp, precis som motljusskyddet. Ett mjuktecknande filter har jag också lyckats skaffa. Det ska bli kul att testa. Jag har ett par till Rolleiflexen och de fungerar fint. Nackdelen är måhända att man måste köra med stor bländaröppning för att få full soft-effekt.

Närbildskit för 0,2 m, 0,3 m, 0,5 m och 1 m

Som grädde på moset fick jag också en beredskapsväska i ovanligt bra skick med plats för motljuskydd och ett par filter.

Tyska kameraväskor brukar ha ruttet läder och dåliga sömmar men inte den här.

Eders hängivne filmfotograf

PS
Bilder kommer så småningom. Stay tuned.

PPS
Det finns lite mer roliga grejer på den här kameran som jag kanske skriver om senare.

Digitalkamouflage för analogfotografer

Om att smälta in bland andra i den nya tekniken

Sedan några få år fotograferar jag till 99% med film. Och naturligtvis blir man lite spefullt mobbad för att man inte tar till sig den nya tekniken. "Det är ju så mycket enklare". När Kennedy berättade att man skulle flyga till månen sa han: "Vi ska inte göra det för att det är lätt utan för att det är svårt" Och för att bevisa nationens storhet när det gäller, förstås. Men det sa han inte. Likadant tänker jag om att fotografera med film. Det är svårare, speciellt med gamla kameror, i betydelsen att man måste kunna mer själv. Det gillar jag. Hantverk hela vägen.

Jag tröttnade rätt fort på "enkelheten" med det digitala och på de oändliga möjligheterna i Photoshop. (Jag avskyr att läsa manualer eller titta på övertydliga och långtråkiga videolektioner).

För att i någon mån smälta in och inte se så gammalmodig ut har jag ett par moderna filmkameror som lätt kan tas för att vara digitala. Det lurar förstås inte det fåtal som känner mig väl. Men ute på äventyr i staden så känner jag inte så många.

Nikon F6

Nikon F6 ser verkligen ut som vilken digital SLR som helst. Det är inte många detaljer som avslöjar att den har en film som sensor. Man måste veta. F:et står numera för film men egentligen för släktskapet med de klassiska Nikon F-modellerna. Filmen dras fram med motor så det finns ingen frammatningsarm. På baksidan finns visserligen ett fönster men det innehåller bara information och är av LCD-typ. Man avslöjas direkt när någon ber att få titta på bilden. Det skulle förresten vara kul med en digitalkamera som inte har en skärm. Då måste fotografen vara duktigare.

Zeiss Ikon ZM

Zeiss Ikon ZM är den andra av mina kameror som är en modern kamera för film. Den avslöjas dock av filmframmatningsarmen och på baksidan finns bara ett ynkligt litet fönster som avslöjar texten på filmkassetten. En tredje sak som är avslöjande är att det inte finns autofokus men kör man med vidvinkel och zonfokusering behöver  det inte avslöja vilken sensor man har eller avsaknaden av autofokus. Leica har också en modern variant av M-serien för film. Mätsökarkameror i gemen är ju lite diskretare än en stor SLR så där smälter man lätt in bland digitalfotograferna ändå. Det är värre med chimpingen. Men man kan ju fejka...

Eders Hängivne

PS
Analog fotografi upplever en renässans. Jag ser det på nära håll i fotoklubben som fortfarande växer (vi passerade 100 medlemmar för ett tag sedan), men också i olika kanaler på webben. Det är glädjande.

PPS
Omvänt gäller med min gamla digitala X100. "Va, är den digital? Den ser så gammal ut!" Ingen chans att smälta in, där inte.

Olympus 35 SP - Stafettkamera 11

Om en kompetent kompaktkamera för film

Olympus 35SP tillverkades mellan 1969-1976 och trots sina gedigna prestanda hamnade den i skuggan av de alltmer populära spegelreflexkamerorna (SLR). Tack vare sin storlek och låga vikt blev den ändå en framgång. Det fasta objektivet 42 mm/1,7 med sina 7 linser i 5 grupper får nog sägas vara top-of-the line för kompaktkameror från den här tiden. SP står för spotmätning och detta är den enda mätsökarkompakten någonsin med både automatisk exponering och spotmätning. Det där med spotmätning ska man nog ta med en nypa salt. Det enda som händer när man trycker in knappen är att EV-värdet sjunker 2 steg (oavsett vad man siktar på). Motljuskompensationsknapp skulle man nog hellre kalla det, men det säljer bättre om man kallar det spotmätning. När man fotograferar manuellt använder man EV-läsningen för att ställa in objektivet för EV-talet som man läser i sökaren. Nog om detta. Det här är en utmärkt kamera både för den som kör Auto och den som hellre kör manuellt och är en utmärkt resekamrat. Objektivet är det bästa på kameran, förutom att den är kompakt och lätt. Idealisk för gatufoto med objektivet ställt på 3 m. Då är det bara att gå runt och knäppa och dra fram film.

Som jag sa i mitt förra inlägg så har jag två st 35SP. Här presenterar jag bilder från den första (f ö den med lägst serienummer). Filmen jag använt är den numera utdöda Fuji Neopan 400.

Lekpark i Linköping

Födelsedagskalas i Björkvik (söder om Katrineholm)

Efter festen. Äldste sonen med fru och barn tar igen sig i soffan och farfar fotografen förevigar med hjälp av blixt.

Eders hängivne

PS
Olympus 35SP är eftertraktad på auktionssajterna och inte så "billig" som man kan tro för en gammal kompaktkamera. Mina två köpte jag av en gammal klasskamrat i Säffle.