Trailer

Om fotoglädje i all enkelhet

...ska det handla om. Om ett litet tag.  Eller snarare, om två rullar. Håll ut.

Mellanformataren

Självporträtt i stereo

I mitt nyårslöfte har jag anonnserat att ta minst tio självporträtt i år. Det går trögt, snällt sagt, men igår ökade de med 50%! Jag åkte och hälsade på nyfödda barnbarnet Jonathan. När jag fick en stund över ensam med krabaten passade jag på att ta ett stereosjälvporträtt. Det finns ju en bit av mig i den där lilla varelsen som såg dagens ljus den fjärde juni. Det är jag som är till höger i bild om någon skulle undra =)

Coolpixen fixade bilden den här gången

Mellanformataren

Nyårslöftet - en framgång

Alldeles nyss tog jag den sista rutan i den sista kvarvarande kameran som omfattades av nyårslöftet. De här är nog det första nyårslöftet jag någonsin hållit i hela mitt liv =)

Det handlade om att jag skulle köra minst en rulle film i alla mina kameror för film som jag ägde vid förra årsskiftet och dessutom alla (fungerande) som jag fått eller köpt fram till den sista november i år.

Här är en av de första bilderna och en av de senaste. Den sista rullen ligger i ett brev till Crimson.




Taget med Zenza Bronica S2A




Taget med Canon Dial 35

Om rynkor i porträtt

I högerkanten på Facebook läste jag följande.

”Sensationell rynkmetod”

”Nya biotekniska upptäckter revolutionerar kosmetiska produkter. Ger Synlig effekt efter bara 15 dagar”.

Allting går fortare nuförtiden. Mig har det tagit 55 år! Och inte är de särskilt djupa heller. Men jag använder ju den naturliga metoden för den kostar mindre =)



Bilden tagen med Rolleiflex utan att använda självutlösaren. Det ni! (Koncentrationsrynkorna blir djupare då)

Mellanformataren

Bildkris!

Det är lika bra att erkänna det som alla märker: Jag laddar upp väldigt lite bilder nu och kommentarlustan har sinat. Kan fotografer ha en identitetskris? Jag undrar ibland vad jag är för en fotograf egentligen. Naturfotografi har jag lämnat bakom mig för länge sedan. Det lockar inte alls. Vad gör man när stadslandskapsfotografering har gått i stå och gatufotograferandet aldrig riktigt tar fart. Jag vägrar ställa mig vid diskhon och fotografera vatten! Vad är min gren, egentligen?  Det är roligt att fotografera människor men när man gör det hellre än bra, ska man då låta bli?

Jag har varit bortskämd länge nu med gott om tid och rika tillfällen till fotografering. Kanske har jag förfotograferat mig? Kommer lusten tillbaka om jag håller upp ett tag? Eller ska jag bara stöna på och ta bilder tills det går över?

Jag har skaffat mig lite fotoböcker under året och på köpet har jag blivit kräsen med bilder och har börjat slänga en massa av mina bilder i datorns papperskorg och sen tömt den ordentligt. Negativen slänger jag dock inte. Det blir så pilligt att bara ladda enstaka bilder i skannern så jag sparar alla remsor som en slags dokumentation över en ivrig amatörfotograf. Eftersom jag gillar historia vill jag ju att framtida forskare ska finna arbete genom att försöka reda ut vem som tagit de där bilderna. Jag undrar också vilka slutsatser ännu mer framtida arkeologer kommer att dra när de ser de remsorna. Kodade svart/vita bildmeddelanden från antiken. Förunderligt nedtecknade på transparenta band. Synbarligen utan mening och budskap.

Jag famlar i mörkrummet efter ljus att göra bilder av. Men allting tycks ha slocknat eller hittat ett svart hål. Mörkret är kompakt, typ bländare 704. Det finns inga lysdioder i mina gamla kameror som kan lysa upp tillvaron lite. Framkallningen står i sin dunk och oxiderar och är snart mogen att hällas ut. Årgångsframkallare har väl ingen någonsin hört talas om?