Betraktelser från Montreal -12

Om en tur till Quebec

Vi hade egentligen planerat att åka på måndagen men väderutsikterna för Quebec var minst sagt blöta och frusna så vi åkte tisdag i stället som utlovade sol och värme i två dagar. Vi åkte dit med Orleans Expressen (buss) som tog drygt tre timmar på sig för resan. Så småningom checkade vi in på vårt hotell Capitole och gav oss genast ut i Gamla stan. Jag måste utfärda en varning. Efter tre sovringar blev det ändå drygt 40 bilder kvar. Jag orkar inte ta bort fler. Samtliga är obearbetade så när som på den skärpning som görs vid export från Lightroom. Här kommer bilderna...

Dag 1

Hästen heter Bill och kusken Carl. Dottern bjöd oss på en drosktur.

Vi blev naturligtvis omkörda. Det här var en brandbil som nog övningskörde på de smala gatorna i Gamla stan.

Typisk arkitektur.

Utsiktspunkten Frontnac på Quebecklippans krön. Här hade man en fin utsikt över St Lawrencefloden.

och lägre delar av staden.

Bakom utsikten tornar den gamla bebyggelsen upp sig.

Även en del tillfällig arkitektur.

Han spelade ABBA:s "Fernando" på sin harpa. En annorlunda upplevelse.

På väg ner till de lägre delarna av staden

En mysig gata nedanför Quebecklippan.

Andra spelemän. Det verkade som om de hade en viss tid på sig, sedan gick de vidare till ett annat ställe. Vi mötte ofta såna vi sett tidigare på nya platser.

På flera ställen mötte vi människor utklädda till gammaldags Quebecare.

Kabinbana tillbaka till Frontnac (utsikten)

Det fanns förstås en fotoaffär. Huruvida de verkligen sålde film kontrollerade jag inte.

Place Royale. Ett riktigt gammaldags torg.

Det finns flera stora väggmålningar som är riktigt populära att fotograferas mot.

En given turistfälla.

Även jag försökte mig på att lura betraktaren.

Smalare än Mårten Trotzig vill jag hävda.

De har lämnat kanonerna kvar för att vi ska förstå att det här är ett fort mer än en stad. Dessa var de små kanonerna. Lite större längre bort.

Här tog vi en paus på hotellet för att senare ge oss ut i kvällen för att skåda kvällslivet.

Kameror är ett flitigt attribut i modeaffärernas skyltfönster. Här är det en Brownie.

Det är väldans backigt i Quebec.

Tänk inte ens tanken. Endast för katter.

De där taken ser mycket raffigare ut på kvällen än på dagen.

Pampigt värre här och där.

Frontnac i kvällsljus (utsikten)

Ni kanske anar att det gröna ljuset är konstgjort.

Härifrån hem till hotellet och en lång natts sömn

Dag 2

Däruppe bakom de översta fönstren ska vi senare äta middag. Restaurangen roterar ett varv på en timme och tjugo minuter. Utsikten är vidunderlig.

Jag kan förstås inte motstå ett ensamt träd. Fast här var det kanske en grupp.

Vi letade oss runt citadellet (som var dagens första mål). Här går vi på citadellets utsida på guvernörens Promenade.

Utsikten är inte dålig här heller. Här ligger Kustbevakningen. Det stora vita i aktern är helikopterhangar. Det har jag lärt mig på jobbet.

Så småningom kommer man fram till Frontnac igen och då går vi ner till den mysiga gatan igen.

Henne såg vi väl inte igår?

Kaninerna är en symbol för restaurangen/cafét med samma namn. Är du i Quebec någon gång så gå dit. Förstklassig uteservering.

Trötta i benen tog vi kabinbanan upp den här gången.

Typisk arkitektur. Nu är vi utanför Gamla stan.

En gammal kyrka som byggs om till bostäder.

Så småningom letade vi fram till tornet med den roterande restaurangen. Rejält hungriga.

Citadellet för våra fötter. Om du förstorar bilden så ser du antagligen en massa svarta prickar. Kanoner. Vi gick aldrig in i citadellet tidigare på dagen, bara runt. Nästa gång. Där i fjärran ses den sista kröken av floden innan Atlanten. Tror jag.

Den där mäktiga kyrkan blev så liten där uppifrån.

Vårt hotell är det där svarta smala bandet mellan två större hus. Det högra, rundade, är en teater. Längst till höger syns muren runt gamla stan. Vi bodde alltså strax utanför. Här tar vi igen oss lite innan vi tar oss till bussen för färden hem.

Medan vi väntade fick vi se ett gäng unga pojkar som tränade skateboardtricks.

Nu har du nått slutet. Vägen hem är inget att skriva om. Den kanadensiska landsbygden är en grön öken, vägarna spikraka. Det hände ingenting på tre timmar.

Mellanformataren

PS
Är Quebec värt besväret? Jag hoppas bilderna ger dig svaret. Annars kan jag bara säga: Åk dit om du får tillfälle! 

Betraktelser från Montreal -8

Om en promenad i gamla stan, lite historia och gatugycklare

Kraftig vind och hot om regn höll oss inte hemma. Extra kläder byltades på och sen iväg.

Turistfälla. Vi blev omkörda av flera stycken.

Privat gård. Jag tog bilden genom järngrinden.

Mycket "Hötorgskonst" men i slutet av den här gatan såldes det fotografier, både bra och dåliga. De bra var svartvita dokumentärbilder från olika platser i Montreal. De dåliga var svartvita som handkolorerats (sannolikt i Photoshop). Det där med "handkolorerade" svartvita bilder verkar vara på modet här.

Medan vi satt och fikade kom ett par killar och roade en liten publik en stund.

Publiken

Fyra i soffan.

Här har vi Montreals stadshus. En mäktig byggnad några tiotals år äldre än Stockholms.

Jean Drapeau, Montreals kraftfulla borgmästare under två perioder. Det var han som satte igång bygget av tunnelbanan och var drivkraften bakom Olympiaden 1976 m fl bedrifter. Det var i parken som bär hans namn vi gick vilse härom dagen. Men han var helt oskyldig till vår vilsenhet. Han dog ju 1999.

Guvernörens hus

Ulv i fårakläder. Detta basilikaliknande tak var toppen på en Galleria, eller Mamons tempel om man så vill. Vi gjorde en repa där men handlade inget.

En tjusig portgång

Efter några timmar drog vi oss mot tunnelbanan för att åka hem. Idag hittade jag för övrigt tunnelbanans kraftförsörjning. Innanför gummihjulens "vägbana" går en vanlig räls där tåget hämtar sina 750 Volt att driva det med.

Mellanformataren

PS
Imorgon hade vi planerat att åka till Quebec men skjuter på det en dag p g a det dåliga vädret där. På tisdag och onsdag lär det bli mycket bättre, 15  grader och sol istället för regn och knappt över nollan. Jag börjar misstänka att vädret är bättre hemma. Och vi som trodde det skulle vara tvärtom.

Äntligen!

Om en dröm som blev sann

Ja, det behövs väl i det här fallet bara pengar och tålamod. För ett tag sedan vann jag en auktion på en Contax IIa med en hel del tidsenliga tillbehör. Just en IIa har jag gått och suktat efter ett bra tag men inte hittat någon till ett vettigt pris. Samlarna nyper dem direkt till onödigt höga priser. Men här annonserade säljaren objektivet som defekt eftersom han inte kunde säga motsatsen (!). Det höll säkert samlarna borta, tror jag. Kameran trodde han dock var helt ok då slutaren fungerade (?!). Jag är ju särskilt förtjust i 50-talskameror och denna är sannolikt tillverkad 1951 efter att ha rådfrågat historikern och Zeiss-experten Peter Hennig om saken.  Och milde tid! Det LUKTADE 50-tal när jag öppnade kartongen.

Contax IIa med Sonnar 2/50

Ok, det var lite fungus (svamp) på linserna men första rullen får visa om det har någon betydelse. Annars blir det till att jaga upp ett objektiv från samma tid i bättre tillstånd. 

Barnsligt förtjust som jag är i att ta bilder med mesta möjliga manualitet, på sin höjd med hjälp av en separat handhållen manuell exponeringsmätare, ska jag nu ge mig i kast med att pröva denna legendariska fotoapparat. Den symboliserar det Zeiss som reste sig ur ruinerna efter andra världskriget. Ryssarna tog Contax-programmet med fabrik och allt som krigsbyte och Zeissingenjörerna som blev kvar i väst fick konstruera en likadan ur minnet. Naturligtvis gjorde de den lite bättre än Contax II när de ändå höll på. Ryssarna döpte sedermera om sin till Kiev.

Förutom de tidstypiska tillbehören kanske jag också skulle investera i en Borsalinohatt och trenchcoat som personliga assessoarer att fullständiga bilden av en 50-tals amatörfotograf. Det är ju synd att jag aldrig köpte den där bull-Mercedesen modell -54 när möjligheten fanns på 80-talet. Men då hade allt tid förmodligen gått åt till en helt annan hobby...

Mellanformataren

PS
Det sitter förstås redan en rulle i kameran.

GÅRDAGENS NYHETER

När flyttade exponeringsmätaren in i kamerahuset egentligen?

Tidiga exponeringsmätare var handhållna och användes utanför kameran. När väl mätningen var gjord ställde man in kameran efter den avlästa informationen. En sådan procedur var förstås önskvärd att integrera i kameran och göra helt automatisk. Fotografen skulle helst välja bländare eller tid själv och sedan få det andra automatiskt.

1936 blev Zeiss Ikon Contax III den första kameran med en integrerad och kopplad exponeringsmätare med selencell. Den var dock inte helautomatisk utan krävde fortfarande en avläsning. Kopplingen innebar att rattandet på slutartidsratten fick selenmätaren att flytta sin visare och fotografen skulle se till att visaren pekade på ett svart märke för att exponeringen skulle bli rätt. Lite krångligare än så var det allt och med lite ljus fick man använda huvudräkning.  Långt kvar till automatiken,alltså, men en bit på väg. Exponeringsmätare och kamera hade i alla fall vuxit ihop.

Den första fullt automatiska exponeringsmätande kameran var Super Kodak Six-20 som kom 1938. Den var dock så dyr, 225$, att den inte blev någon succé.

1960 var den tyska kameran Mec 16 SB först med att placera sensorn bakom objektivet för precisare mätning. TTL-mätningen (Through The Lens) var född. Först 1962 blev Topcon RE Super den första SLR:en med TTL-mätning.

I början på 60-talet när de elektroniska komponenterna blivit tillräckligt billiga började inbyggda automatiska exponeringsmätare bli vanliga, som t ex i point-and shoot-kompakter som Olympus PEN EE (Electric Eye). Electric Eye blev en riktig fluga som alla kameror skulle ha.

Sen har det bara rullat på och förfinats allteftersom tekniken gjort nya landvinningar och idag är det väl ingen som ens reflekterar över exponeringens vedermödor i fotografins historia.

Jag gillar dock att mäta med min gamla Ikophot när jag är ute med mina 50-talskameror. Det känns autentiskt på nåt vis.

Paret trivs och fungerar fortfarande utmärkt  tillsammans.

Mellanformataren

Mina bokfynd - 8

Hallarna i Paris, Sven Aurén. Fotografier av Tore Johnson

Jag fick först låna boken av fotovännen Anders Berlin. Sen hittade jag den på Tradera och köpte den. Det är en sån där bok som man kan läsa flera gånger och ändå ha behållning av den. Såvitt jag vet kan man bara få tag på den på bokantikvariat eller Bokbörsen. Den är tryckt 1967 och berättelsen har ingen aktualitet idag så nytryck är osannolikt.

Det här är ännu en bok där berättelsen står i centrum. Den är lättläst och medryckande. Jag är lättlurad. Jag gillade boken och fick snart en känsla av att jag måste åka dit och fotografera härligheten. Det dröjde en bit in i boken innan jag insåg att de månghundraåriga Hallarna i Paris inte finns längre. De har blivit ett stort köpcentrum utanför staden. Snopet.

Boken inleds med en karta över Hallarna och var de olika varorna finns.

Hallarnas verksamhet börjar på natten. Arbetarna samlas och väntar på de första tecknen på varornas ankomst. Lastbilsmullret. Alla lyssnar spänt efter det första avlägsna dova ljudet.

Tore Johnsons bilder ackompanjerar väl berättelsen även om jag inte tycker att Tores bilder håller riktigt samma klass som annars. Tore Johnson är född och uppvuxen i Paris och kan säkert konsten att smälta in som fotograf i det här sammanhanget. Bilderna är av dokumentär karaktär. Trycket är inte så bra som man kunde önska men de rimmar ändå bra med atmosfären i berättelsen. Han har förmågan att se under ytan med sina bilder.

Sven Aurén är en begåvad berättare och som utbildad journalist väl förfaren med berättande reportage. Han var korrespondent för Svenska Dagbladet under en period i Paris och vid skrivandet av denna bok bodde han en period i närheten av Hallarna.

Kraftkarlarna är ett högt respekterat skrå i Hallarna. Det är de som hjälper till vid de tunga lyft, drag eller skjut som kan behövas lite varstans. Inträdesprovet är att, utan verktyg, bryta av hörnen på en tjock kopparplåt. Därefter bär de stolt tecknet på sitt yrke.

Vad kommer att hända med alla matställen när Hallarna flyttar?

Jag har aldrig varit i Paris men efter den här boken hade jag en obeskrivlig lust att åka dit. Men inte för att åka till de nya Hallarna i Rungis och La Vilette. Utan just för att besöka kvarteren där de gamla Hallarna låg.

Mellanformataren

PS
Det finns några exemplar på bokbörsen.