King of the road

Igår (söndag) åkte vi Mälaren runt på elva timmar. Eller egentligen halva ty vi genade mellan Enköping och Strängnäs. Tre kameror hade jag med på färden. En Super Ikonta med Portra 160NC, Rolleiflexen med Tri-X och så D80:n med fyra Gigabyte. Fördel retro med andra ord. Bilder från Zeissen blir det inte denna gång. Crimson är inte lika snabba som jag i framkallningen. Här kommer lite smakprov från turen.

Vi började vid Väppeby (?) kyrka

Fikade vid Kungs Husby kvarn från 1880.

Första etappmålet var Grönsöö slott

Jag var förstås inte ensam om att fotografera. Fru och dotter körde digitalt.

Det blir lite luckor här p g a att Zeissens film inte är framkallad.

Nägra knuttar var också på slottet. Här använde jag den kromade kåpan på en Honda som ett vidvinkel för att få en hel HD Roadking med i bilden. Analogt förarbete kallas det här.

Så här såg den ut i sitt eget höga majestät.

Nästa etappmål var Enköping där vi besåg Drömparken. Vi imponerades inte så vi drog vidare till Strängnäs när vi väl hade hittat ut ur Enköping.

I Strängnäs tog jag mycket bilder med Zeissen så istället visar jag dagens fynd; en Volvo Sport. En sällsynt raritet.

Don Quiote och jag

Don Quiote och jag har väderkvarnar gemensamt. Han bekämpade dom och jag fotograferar dom. De har slutat fäktas med sina vingar och allt är lugnt och fridfullt i deras närhet. Här är det Kungs Husby kvarn som poserade majestätiskt på söndagens eftermiddag.

Taxinge slott, Bella Pictura och Tri-X

Bella Pictura hade valt en fin miljö som inramning till sin utställning. Jag tog inga bilder på utställningen. Det hade min svensklärare kallat för tautologi, bildligt talat =) Om utställningen kan sägas att den var liten men naggande god. I högsta grad sevärd. Sorgligt är det bara att kvinnor vill separera sig från männen i dessa jämlikhetens tider. Men det är ju ingen kvinnlig last att skapa grupper av likasinnade. Hela mänskligheten är ju så funtad att vi söker oss till dom som är som vi. Det känns tryggast så.

Alla bilder med Rolleiflexen och Tri-X, mitt Dogmaekipage.

Fotografin i fängelse

Inte vet jag vad som pågår på Skeppsholmen men det ser onekligen deprimerande ut för Fotografins Hus. Eller är det bara förberedelser för något bra?

Zorki 4 med Ultron

Gatufotografisk premiär - och flopp

Egentligen är det ingen premiär. Fotograferat på gator har jag gjort sedan jag började fotografera men för att högtidlighålla mitt inträde i Gatufotopoolen gav jag mig ut att gatufotografera med föresatsen att nu ska det vara människor i bilderna. I varenda bild! Till saken hör att jag nu läser Kurt Bergengrens bok ”Fotografera är nödvändigt” och har tagit intryck av en del av de fotografer han skriver om. Nåväl, ut i vimlet och ta bilder på folk. Dagens utrustning var en Olympus 35RD mätsökarkamera med Tmax 400 i buken. Jag fick den av mor i maj. Hon använder den inte längre. Och jag har ett nyårslöfte att uppfylla.

Lite närmare Södra station gjorde jag mitt första övertramp. Stockholms stads allmänna cykelpool utan en levande människa i närheten! Jag var medveten om brottet och gick vidare bannande mig själv. Jag hade behövt den Alvedon som cyklarna gör reklam för.

Mariatorget. Folkvimmel och fina möjligheter till bilder. Tog flera skott här och hoppades mycket på en del. Gick Hornsgatan ner mot Slussen och trampade sånär på en skateboard vid trappan ner till Södermalmstorg men klarade mig från en klassisk cartoonvurpa. Såg att Stadsmuseet var öppet så jag passade på att titta på SvD:s reportagebildutställning. Till min förvåning kände jag igen en del bilder. Och ändå läste vi aldrig Svenska Dagbladet i de västra provinserna där jag kommer ifrån. Kanske NWT köpte några? Nu letade jag mig ner i katakomberna vid Slussen för att hitta Affes hörna och denna gång lyckades jag. Inte en kotte där! Gick gången bort och där! Nere vid en busshållplats satt en ensam resenär och väntade. Jag tog i lugn och ro två skott. Gick vidare in i mörkret och kände mig som en upptäcktsresande som trampade ny mark. Så småningom uppdagades en väbekant syn; Gamla stan. Så jag gick dit där Djurgårdsfärjorna anlöper ty där var mycket folk. Tog många bilder här och filmen närmade sig sitt slut. Bestämde mig för att spara några rutor till hemfärden även om jag inte gillar att fotografera i tunnelbanan. Gick längs kajen till Gamla stans tunnelbanestation och tog tåget hem. Rullen tog slut innan jag klev av.

Framkallning. Jag gillar det ordet. Att kalla fram något (ur mörkret). Men min fru gillar inte lukten. Kemikalierna ligger på 24°C och jag kör fem minuter, stoppbad 30 s, fix 7 min drygt, skölj 30 min. Sanningens minut är slagen. Har jag lyckats i föresatsen att ha människor i alla bilder? (förutom Alvedoncyklarna förstås) De första åtta bilderna ser ut som bilder sedan är allting svart som i graven! D v s överexponerat som om slutaren ville gömma sig för solen i objektivets periferi. Jag sneglar misstänksamt mot kameran, tar den och testar medan jag stirrar rakt in i objektivet (som står på full glugg) och ser till min förfäran att slutaren öppnas mycket långsamt och stannar i öppet läge och stängs inte förrän jag ”drar fram” mera film. Och jag som hade hoppats på en del fina bilder... men efter ruta åtta gick den sönder. Jag fick i alla fall bilder till nyårslöftet. Och en ordentlig promenad.

Ruta åtta. Motorcyklar på Swedenborgsgatan. Sista normala rutan.

PS addendum

Nu har jag gjort några fina bokmärken av den svarta negativremsan =)