En vän för livet. Kärlek vid första ögonkastet

Jag är lite småkär igen. I min nya lillkamera. En Nikon CoolpiX S710. Svart, eftersom det var den enda färg Cyberphoto hade hemma i onsdags när jag beställde den. 13.45 fick Posten elektronisk info om paketet. 12.12 på torsdag fick jag ett SMS att mitt paket hade anlänt till Tempo i Grimsta, "mitt" postkontor. 16.48 hämtade jag paketet. Strax hemma slet jag upp det och satte genast batteriet på laddning. Jag hade lite bråttom för jag skulle besöka Midsommargårdens Fotoklubb 18.30 och det tar nästan en timme dit med SL. Medan batteriet laddar sig äter jag lite och läser i manualen. Batteriet fick en halvtimme sen in i kameran och iväg.

Bilderna är lånade från Nikons hemsida.

Aningens tjockare än min plånbok. Passar perfekt att alltid ha med sig. Det är bara en sak som retar mig:

Varför har de inte byggt in en telefon i kameran? Skärmen kan ju vara en pekskärm så att man kan slå nummer på den. Hellre än en värstingtelefon med en dålig kamera i vill jag ha en värstingkamera med en enkel telefon i.

Bloggens framtid är säkrad

Mina motionella cykelturer har inneburit en risk för min blogg ty jag har hittills cyklat utan hjälm. Det är fortfarande lovligt att inte göra det men med tiden blir det nog upphöjt från rekommendation till lag. Man får inte ta några risker med sitt eget liv i Sverige. Där saknar jag lite den kontinentala inställningen. Men eftersom en ivrig läsare av min blogg, tillika kollega och god vän, manat mig att vara rädd om huvudkontoret där allt bloggande formas och blir till tog jag mod till mig och letade upp en sportaffär. Jag hittade Stadium, trodde jag, men de har nog flyttat och glömt ta med sig skylten på fasaden. Lite längre bort hittade jag Intersport. Och de hade hjälmar! Gud sig förbarme vilka hjälmar! Jag är normalt en diskret, tystlåten och tillbakadragen man i sina bästa år men här fanns inget diskret att tillgå. Det fick bli en ilsket blå/röd sak som säkert fungerar lika bra som ett varningsmärke. Fördelen kan måhända vara att den ser så sportig ut att alla bilister håller sig undan i tron att det är en tävling som pågår. På sätt och vis är det det. Jag gillar när det går fort.

Här är nu ett bildbevis på att jag övervunnit min rädsla för sportaffärer. Nöjd så, Magnus? Ser fram emot att du börjar fotoblogga om dina cykelturer också.

Som grädde på moset har jag också beställt en ny lillkamera. Den lilla nätta Nikon Coolpix S710. Den kommer imorgon från Cyberphoto som är min hovleverantör. Min gamla Powershot A80 känns väldigt tung i fickan när jag cyklar. Cykeln drar åt höger.

Coolpixen är liten och lätt. Perfekt för cykelturer. Kanske prövar att fota i farten. Lite nya risker måste prövas innan polisen säger ifrån.

Tänkte inte på det...

Jag vill så gärna digitalisera några av mina bästa bilder från den analoga tiden men jag är inte riktigt nöjd med kvalitén när jag provat att skanna dom. Du kan se eländet i mitt album Bilder från vinden. Kompositionsmässigt är de ju hur fina som helst =) Men kvalitén är inte i nivå med originalet. Och jag vill komma nära originalet, om du förstår vad jag menar.

Jag fick låna pappas diaduplikator och införskaffade en T2-adapter för Nikon (jag ska ändå ha en) och började fotografera ?! Avtryckaren reagerade inte. Ändrade allt som gick att ändra på kameran men ingen reaktion. Tills slut ändrade jag inställning på blixten och och flopp (spegeln) och sladang (ridån) och stjärnbaneret i mina ögon (blixten). Allt blev svart. Bilden också. Plockade fram den gamla blixten som sitter på en fotocell och satte den på ett litet stativ, ställde in huvudblixten på max effekt (liten bländare) och tryckte av. Bättre.

Men nånting är fel. Bilden är kraftigt beskuren. Efter en del funderande kom jag på att en vanlig diaduplikator ju är gjord för att duplicera dia på film, d v s 24x36 mm. Hade jag haft en kamera med fullformatsensor så hade allt varit frid och fröjd (utom vad gäller ljuset) men nu har jag ju en mindre så delar av bilden lyser på något annat där inne i kamerahuset. Något som definitivt inte har som jobb att leka pixel. Här är bildbeviset. Den översta bilden är den skannade originalet, den andra är fotograferad i diaduplikatorn.

Skannat original. Bearbetat i Lightroom.

Livskamrater

Lika bra att säga det med en gång. Det här handlar inte om människor i mitt liv. Då skulle det bli ett alldeles för långt inlägg. Det här handlar om saker som troget följt mig genom livet.

Den första jag vill berätta om är en Victorinox fickkniv som en god vän (T-Gunnar) inhandlade i Schweiz på hemresa till Sverige 1982. Den var mycket liten och gjorde verkligen skäl för benämningen fickkniv. Detta lilla mästerverk innehöll ett knivblad, en sax, en nagelfil, en pincett och en tandpetare. Allt inom längden 4 cm, bredden 1 cm och tjockleken 6 mm. Alla mått är ca-mått då jag mäter i minnet. Den hade jag alltid i fickan. Även då byxorna gick i tvättmaskinen. Utom då jag lånade ut den tillfälligt. Allt som gick att göra med det innehållet hade den gjort. Och lite till. 2006 skulle jag på tjänsteresa till Polen och det var längesedan jag hade flugit. Det gick bra dit men inte hem. Jag fastnade hos en pedantisk säkerhetsvakt, tillika kvinna, som absolut skulle avkräva mig min trogna och mångåriga livskamrat och förpassa den till en transparent kontainer där alla brottslingar och terrorister fick slänga sina vapen. Inga argument bevekade denna @&?#@! kvinna. Kontainern innehöll långt farligare redskap än min gamla vän. Det fanns ingen återvändo och vi skildes för alltid. Jag ville ju inte söka politisk asyl i Polen! 24 år är ett långt äktenskap och en del slutar i en smärtsdam skilsmässa. Jag har ingen bild på vännen men har ersatt den med en äldre som jag köpte på Tradera för en mindre peng. Den har bara två knivblad och det ena är toppen bruten på. Båda sidorna har jugendmönster i silver och har potential att bli en lika långvarig vän.

Min andra vän i livet är min ryggsäck som inköptes på 80-talet och har följt mig på alla resor, korta som långa. Utom möjligen några tjänsteresor. Jag ska inte här beskriva alla dess förtjänster för jag vill ju gärna att du läser till slut. Jag nöjer mig med en bild. Är den inte vacker, så säg?

 

Min tredje livskamrat är en som varit borta ett tag men kom tillbaka häromdagen. Min Chinon Genesis II. En kompaktkamera med imponerande storlek (och då menar jag inte liten). Vi köpte den i slutet på 80-talet i akt och mening att enkelt kunna fotografera våra rörliga barns uppväxt. Den användes otroligt flitigt och vi fick öka på filmkontot rejält för att hinna med alla tre sönerna. Jag har förresten lagt märke till att vid denna tid upphörde jag så gott som helt att ta diabilder. Även denna livskamrat försvann i en skilsmässa när frun drog åt sitt håll med kameran. (Den sörjde nog ihjäl sig i min frånvaro, ty den finns inte mer). För ett par veckor sedan kände jag saknad och ett retrosug efter den och sökte effektivt (som alltid) upp en likadan i Arizona för 50$. Ägaren var nog en fotohandlare och sålde den villigt. I förrgår kom den och den förtjusande fotohandlaren och hans fru på Passion for Photo hade t o m skickat med ett batteri! Idag köpte jag en diafilm för att känna på min egen Dogmatik vid något högtidligt ögonblick. Här en bild på härligheten. Är den inte imponerande?

Om hur man vänder ett misstag till en framgång

I november förra året köpte jag ett 18-135mm Nikkor på Tradera. Killen som sålde klagade över en skugga som uppenbarade sig ibland. Vinjettering, tänkte jag. Vet han inte vad det är? Jag budade och vann till ett hyfsat pris. Nån vecka senare kom objektivet. Mycket riktigt, det var en skugga där. En bländarlamell hade lossnat. Och vad värre var, när man zoomade så kärvade gluggen otroligt hårt. Bländaren kollapsade när jag försökte. Lång näsa fick jag. Svarte Petter fick jag också och dumstruten. Objektivet fick ligga ett tag. Vi flyttade till Stockholm och objektivet skavde mitt medvetande.

I juli tog jag tag i saken, ringde Nikon och kollade vad en reparation skulle kosta. Det ville de inte säga i telefon så jag åkte dit med min glugg, skrev på ett kvitto och förklarade att min bländare hade fått infarkt och låg som ett plockepinn där inne. Jag tänkte i mitt ännu lugna sinne att om det här blir för dyrt så kan jag ju ha det som brevpress på skrivbordet. Inte för att jag behöver en men den kan samtidigt stå där som vittne över min dårskap. Efter nån vecka kom domen. Drygt elvahundra skulle det kosta. En snabb kalkyl i huvudet gav vid handen att inköp plus reparation skulle bli en dryg tusenlapp billigare än om jag köpt ett nytt. Jag ringde Nikon direkt och beställde reparationen.

Igår hämtade jag objektivet och fann det som nytt. Härligt! Här en bild på ett nytt (Fotosidans bild)

PS

Jag köper fortfarande fotogrejor på Tradera ibland.