Kamerastafetten 9

En klassiker som håller måttet

Min kamerastafett har blott ett mål; att hålla igång de gamla klenoderna och utgöra en slags koll på deras hälsa. En del av dem sitter det alltid film i så stafetten inriktar sig på de som jag inte använder så ofta.

Stafettkamera 9 var min fina Contax IIa från ca 1952 köpt på ebay och på den satte jag en Jupiter 3 från 1957 köpt på det första kameraloppiset av Bengt Björkbom. Ni vet, en sån där kopia av den mytomspunna Sonnaren, f1,5/50. Nog snackat. Här kommer några bilder från den rullen, en Acros 100 exponerad på 400 ISO från en lunchpromenad på jobbet.

Marabouparken är ett populärt ställe att äta lunch på.

Eders hängivne

PS
Nästa stafettkamera blir min ryska Zorki 3  från 1954 med ett likaledes ryskt objektiv, Industar 69, f2,8/28. Objektivet lär vara för halvformatskameror så här lär det bli ordentligt med vinjettering om det stämmer. Det sitter en kort hemrullad HP5+ i den och det är faktiskt den första rullen som går i den kameran sedan jag köpte den. Rapport om ett tag.

Det kostar på att hålla igång en massa kameror

Om att koncentrera sig

Jag har haft ganska många kameror med film i igång samtidigt. Det är både bra och dåligt. Bra är det att alltid kunna välja en som passar för tillfället. Mindre bra är det att komma ihåg hur man gjorde med just den kameran. Inte för att de jag använder är särskilt komplicerade, de har ofta basfunktionalitetet. Det man behöver och inget mer. Men att hålla igång ett femtontal kameror samtidigt känns för mycket och varje film sitter i för länge. Det är ingen risk för två jular på samma rulle i mitt fall men att somliga rullar sitter i sex till nio månader är inget ovanligt. Jag har bestämt mig för att koncentrera mig på fyra kameror som har film hela tiden. Två småbild, en mellanformat och en storformat. Så här kommer det att bli:

Småformat: Zeiss ZM (mätsökare) med svartvit film. Nikon F6 (spegelreflex) med färgfilm.

Mellanformat: Rolleiflexen med svartvit film.

Storformat: Toyo 45CF med svartvit film och en del positiv färgfilm.

För att, trots allt, hålla mina gamla klenoder vid god vigör ska jag fortsätta kamerastafetten. Bara en i taget, alltså.
Projektet med utvärdering av 400 ISO-filmer ska avslutas den närmaste tiden så den binder upp OM-2N ett litet tag till. Men sen så...

Och så en bild. Alltid en bild.

Toyo 45 CF med 210 mm. Väl lagrad och utgången Fuji Astia 100.

Eders hängivne

PS
Nu går jag strax på föreläsning med Sanna Sjöswärd på Åmåls Fotofest 

Nikon F6 - 1,5 meter bildkvalitet

Det bästa från två världar

Jag fotograferar till 98% på film numera. Jag gillar hantverket och mörkrumsmagin i att se bilder växa fram i skålarna. Tillfredsställelsen av att producera pappersbilder på egen hand är svår att ersätta med digitala printar. Det är väl heller inte så konstigt att det är roligare att fotografera med utrustning man trivs med. Då blir det bättre bilder också.

Jag använder ju gärna gamla klassiska kameror från tiden före 1960 men jag har även modernare från senare delen av 1900-talet som jag förtjust använder. Som t ex Olympus OM-2N. Men även 2000-talet erbjuder kameramodeller för filmälskaren. Jag har ju Zeiss Ikon ZM som producerades mellan 2005-2013 och det senaste tillskottet är en Nikon F6 som den här bloggposten ska handla om. F6 introducerades 2004 och produceras fortfarande, om än i mindre kvantiteter än toppåren då man tillverkade ca 200 per månad.

Jag tänker inte visa någon bild på F6:an. Googla och du drunknar i bilder och recensioner av den. Storleken är nästan identisk med min D600 så när jag nyligen skickade in min D600 på service packade jag den i F6:ans kartong.

Handhavandet av Nikon F6 är i allt väsentligt  som vilken DSLR som helst från Nikon. Men det skiljer på två viktiga punkter. Menyerna är ett busksnår i jämförelse med djungeln i de digitala modellerna. OCH, viktigast av allt, sensorn är en plastremsa listigt förpackad i en liten burk. Alla andra funktioner är som på min D600. Rattar och knappar sitter på samma ställen (i stort sett). Det går bara inte att fejka film med olika Jpeg-inställningar. Det här är ju "the real thing" direkt. Filmen man laddar har ju det bildresultat man eftersträvar inbyggt, om man säger så. Förprogrammerad, liksom. En praktisk feature är att jag kan få datum och exponeringsdata inprintade mellan rutorna på filmremsan. Slut på gissandet m a o.

Eftersom jag sedan tidigare har en hel del objektiv för fullformat har jag inte behövt skaffa några nya. Men jag gjorde det ändå. Kompletterade nyss med ett 20/f2,8 för att jag ville ha ett ordentligt vidvinkelobjektiv. Jag har redan ett par användbara blixtar, SB-22 och SB-800. Men blixt använder jag ganska sällan.

Nog med babbel. Här kommer lite bilder från de första rullarna. Samtliga tagna med 20 mm/f2,8 på Ilford Delta 400. Om ett tag kommer jag att öppna ett album för bilder från F6:an. Ingen av dessa "testbilder" kommer att hamna där dock. Håll utkik.

Munsö kyrka

Svartsjö slott

Järnvägsmuseet i Åmål

Åmåls kommuns arborister har förberett sommaren i parken framför Gamla kyrkan, numera Kulturmagasinet.

Eders hängivne

PS
Jag är väl inte helt nöjd med Ilfords Delta 400 trots att jag tidigare identifierat den som en möjlig ersättare för Tmax 400 bland mina favoritfilmer. Jag får nog tänka om lite. 

Mobiltelefon eller kamera?

Om en kamera med "oändliga" möjligheter

För flera år sedan fick jag min mammas Canon Dial 35. En riktig kultkamera på sin tid. Kompakt point-and-shot. Tjejkamera. Inte för att den var lätt att fota med men den är ju så himla söt. En perfekt accessoar i handväskan bland läppstift och puderdosa. Den enda stora nackdelen är att den behöver ett sånt där batteri som man inte kan köpa längre*. Men det går att skjuta manuellt med den också. Så nu har jag laddat den med en hemrullad HP5+.

Det bästa med den här kameran är att filmen aldrig tar slut.
Det sämsta med den här kameran är att filmen aldrig tar slut.

Det dröjer alltså innan man får se resultatet av sitt knäppande men man har roligt ganska länge.

*1,35V kvicksilverbatteri. Och ja, jag vet att det finns substitut men eftersom jag kan fotografera ändå så gör jag det. Kan själv.

Eders hängivne

PS
Trots att den ser ut som en gammal telefon med fingerskiva går det inte att ringa med den. Den utvecklades på den tiden då ingen hade kommit på den befängda tanken att kombinera telefon och kamera.

Den biologiska sensorn

Om nästa steg i kamerautvecklingen

Jag har redan funderat på nästa års aprilskämt men bränner det redan nu då jag misstänker att tekniken kan hinna före. Om inte kommersiellt tillgänglig så i alla fall som lyckat forskningsexperiment. När det gäller hörseln har forskningen redan hunnit långt. Döva kan höra genom en knapp som är inopererad i skallbenet.

Nu handlar det om de inbyggda sensorerna vi har i skallen. Två ögon. Dessa sänder en bild till hjärnan som vänder den "rätt" och kombinerar de båda bilderna till en 3D-bild som på den gamla stereofotografins tid. Hjärnan har dessutom en otrolig minneskapacitet så här behövs inte ens ett minneskort. Det enda som fattas just nu är ett interface som gör det möjligt att dela våra bilder och filmer med andra. Vi kommer att kunna koppla ihop våra hjärnor trådlöst och om vi sitter nära varandra vid lägerelden kan vi berätta ordlöst vad vi varit med om under dagen.  Ett socialt nätverk á la stenåldern.

Jag gjorde ett eget försök i mitt bästa lab, köket, och passade på att dokumentera tillfället. Nu finns beviset i form av en ny profilbild på Fotosidan. Tyvärr fungerade inte nätverket så jag fick ta till det långsamma sättet, bredbandsinternet.

Jag använder en gammal beprövad optik från Goertz som bildförstärkare av synintrycket. Den är visserligen ca 120 år gammal men funkar hyfsat.

Eders hängivne

PS
Set blir inget PS den här gången