Första Dogma-rullen är klar

Så har jag då äntligen kört den första rullen från ax till limpa i mitt Dogmalöfte. Det är underbart befriande att gå omkring och skjuta snapshots och slippa tänka på att alla inställningar i digitalkameran ska vara rätt. Visserligen är skärpeinställningen manuell men vad gör det? Här några exempel. Mer finns att se i mitt Dogma-album.

Söder

k:fem

Medresenär

Puck och Drottningholm

Det är lite sent med ett reportage om Puck i onsdags men eftersom jag behövde ta slut på rullen och framkalla och skanna så tog det sin tid. Jag är normalt en ytterst otålig person som när jag väl har bestämt mig för något vill jag ha det med en gång. Nu. Bums. Därför är det rena terapin för mig att börja köra analogt igen och uppleva långsamheten. Här ett par bilder från Puck i onsdags tagna med min ”nya” Bronica S2A och en enkel men väldigt effektiv elektronblixt.

Johan och Krister i en diskussion.

Olle poserar med sin plastpåsetätade Brownie.

I båda bilderna var blixten riktad mot taket men det blev hårda skuggor ändå.

Rullen tog jag slut på i helgen på en utflykt till Drottningholm. Mera bilder finns i mitt album Bronica.

Trädslott

Kusiner

Ännu en månad har gått till historien och det är dags att växa ett år till. Min kusin Marianne fyller år i februari så därför hämtar jag denna månads profilbild från hennes födelsedagskalas 1959. Alla kusiner var samlade så vad gör farsgubben. Tar ett kusinkort förstås. Det var alltid lika tråkigt men så här i efterhand är det ju kul. Vad jag troligtvis inte visste då var att jag skulle bli storebror i april då Stefan skulle komma till världen och så småningom orsaka en ordlös pakt mellan sina storebröder. Men den är glömd idag. Inget allvarligt var det heller. Vi gillade vår lillebror väldigt mycket. Utom när han fick extra godis. Här är bilden jag croppat månadens profilbild ur.

Första paret från vänster: Britt-Marie Meldert, klinikchef KI, Agneta Meldert, affärsinnehavare, Thomas Norén (jag), ingenjör och soloföretagare och Michael Norén, förskolelärare, Marianne Engström, sjuksköterska med sin docka. Det fanns ett par till kusiner och varför de inte är med i bilden vet jag inte men den ena var ganska färsk och yngre än ett år. Som ni märker heter jag Norén på den här tiden. Mammas flicknamn tog jag först 1978.

Du skall älska bilden som den är

För de som följt min blogg är det redan bekant att jag har varit motsträvig till DOGMA07-sällskapet. Men allt som jag egentligen har ifrågasatt kommer med den nya DOGMA-deklarationen (när den nu kommer) att sopas undan så jag finner för gott att kliva in och ansöka om en stol i Asketernas Akademi med följande DOGMA-löfte i bagaget (baserat på nuvarande deklaration):

Kamera:      Chinon CE-5

Objektiv:     28-50 mm/3,5 i 28mm-läge

Film:           Kodak Tmax400 och framkallare Tmax Professional

Chinon CE-5 med 28-50 mm/3,5 i 28mm-läge

Tmax 400 är laddad

Den här kameran var min första egna kamera och är så att säga mina egna rötter inom fotografin. En tidigare grodd fanns i Zeiss Ikon Nettar 515/16 som är en liten pocketbälgkamera och mycket behändig som snapshotkamera om än lite tidsödande att ställa in. Egentligen perfekt för hyperfokalinställning. Kanske ett senare DOGMA-löfte.

Jag har gått över till den mörka sidan

Darth Vader hade inte kunnat finna en villigare adept. Jag åkte hem till Åmål för att hälsa på mamma och pappa. Dels för att kolla läget men också för att på allvar ta itu med det fotografiska hantverket. Jag ville lära mig att framkalla film och ”göra kort” och en bättre lärare än min pappa kan jag inte tänka mig. Han har fotograferat sedan 1947 och efter att ha gått med i Åmåls Fotoklubb 1967 eller 68 har han erövrat åtskilliga bevis för sin fotografiska konst. Jag har med andra ord spenderat ett par dagar i pappas mörkrum.

Snön kom lagom till jag kom hem och gjorde exponeringsmätaren upplivad så jag tog tillfället att köra den första rullen för året i min ”nya” fotograferingsmaskin, en Bronica S2A, som är lyckligt befriad från sådan teknik som kan ryka eller bli full med löss. En maskin av ädlaste rostfritt 18-8-stål polerat till spegelglans, kristallklart glas och vackra läderdekorationer. Den väger 1,85 kg med film laddad så jag måste nog gå på gym innan jag tar nästa rulle. Nu körde jag med pappas stora stativ som väger mer än kameran. Här en bild på min drömmaskin som i fotograferingsberett skick har en slående likhet med ett litet ånglok.

 

När man trycker på utlösaren här så startar en mindre jordbävning och när kortet är taget har man en klar minnesbild av att ha hört en kollision med mycket plåtknyckel. Behöver jag säga hur förtjust och förälskad jag är. Det här är min nya älskarinna.

Jag framkallade förstås filmen själv. Det var ju det jag skulle lära mig. Jag lärde mig handgreppen med spiralen och dosan i fullt dagsljus på en kasserad film, blundade och försökte i ”mörker” tills det gick bra flera gånger på raken. Sen körde jag skarpt med pappa som backup. Backupen behövde aldrig användas. Framkallningen gick bra hela vägen och jag tror t o m att pappa blev imponerad av negativens kvalitet. Några rutor från inomhusbilder blev inte bra (underexponerat) men annars var allt klart godkänt. Här ett par bilder från rullen som är skannade. Några till finns i mitt album Bronica.

Sofiagatan med äldre hus

Dagen därpå kopierade jag bilder. Det var ett tag sen jag gjorde det senast så allt var i praktiken nytt även om jag förstås kunde allt vi gjorde ”på papperet” =) Jag kopierade både mina färska negativ och gamla bilder som pappa tagit. Jag hade speciellt riktat in mig på bilder på mig själv att ha till kommande profilbilder. Det kanske inte många känner till men jag kör ganska mycket research bakom mina gamla bilder.

Summan av det här är att jag är såld på svartvitt och silverhantverket i den mörka sidan av fotografins värld...