Blues i Åmåls alla hörn

Jag spär på lite om Åmåls Bluesfest med bilder från en bluesentusiast (och medlem på FS), Torsten Ståhlberg, som varit i Åmål flera år och fotograferat artister live. Kolla, njut och minns.

Bilder från 2004, 2005, 2006, 2007, 2008 och 2009

Men egna bilder från Åmål kan jag också bjuda på. Jag var ju där...

Chevrolet Stepside Pickup -55. Vackert mörkgrön.

Butiken Livets Krydda har skaffat sig en firmabil som sticker ut.

Jag träffade min gamle klasskamrat Denny med fru Eva. Denny var en av två som fick bygga en elgitarr i slöjden i folkskolan. Han hade att brås på. Pappa spelade i ett band. Själv spelar han fortfarande. Han liksom jag uppskattar gatubluesen mer än tältkonserterna.

 Annars är det blåaste stället i Åmål alltid Åmål Östra. Här med Pelle Deutz i spetsen.

Men det gäller även den vanliga stationen. Konstigt att ingen satt och spelade där...

The blue medium format guy.

Färg vs svart/vitt - 4

Ännu lite mer om färg vs svart/vitt. Den här gången har jag använt en gammal bild från tiden då jag gillade starka färger. Jag brukade skruva upp Saturation ganska mycket.  Himlen är dock ganska utfrätt (men trogen hur det såg ut den dagen) och innehåller ingen bildinformation hur mycket jag än rattar och jag har ingen lust att hämta blå himmel för att lägga in i bilden. Jag är anhängare av den skolan som vill göra bilden färdig direkt i kameran. Låt vara med lite lagom pill i PS eller LR efteråt.

Sluresultat från Ligtroom

Här har jag jobbat mycket med att få fram detaljerna på loket. I originalfilen är loket väldigt mörkt men genom att lätta på Darks och Shadows kommer de fram. Lite extra färgmättnad ger lyster åt färgerna, tycker jag. Loket är nyrenoverat beträffande ångpannan och målningen och tillhör JÅÅJ, Järnvägssällskapet Åmål-Årjängs Järnväg som har ett museum i de gamla lokstallarna i Åmål. Loket står numera i Svanskog efter att banvallen spolades bort på ett ställe efter förra sommarens myckna regn. Reparationen uppskattas kosta någon miljon vilket är ganska mycket för en liten ideell förening att bära.

Slutresultatet i SEP, Silver Efex Pro

Återigen har jag valt förvalet High structure för att ytterligare förstärka detaljer på loket. Neutral film, inget filter och en lagom mängd omvänd rektangulär vinjettering . Återigen för att fokusera betraktarens intresse på det jag tog bilden för, loket. Det övriga sätter miljön och den urfrätta himlen är inte lika påfallande längre. Bilden är tonad med ljust "kaffe". Däremot kan jag inte framkalla den speciella doften av banvall och bangård men en betraktare som har känt den doften kan nog framkalla den utan större ansträngning ur sitt doftminne =)

Här har jag lite större svårigheter att välja en favorit. Men jag väljer nog den svart/vita tills sist. Kanske beroende på min svart/vita barndom och alla resor med tåg. Inte sällan bakom en ånghäst lite större än den här med röken smekande vagnens fönster så att man kunde tro att det var dåligt väder. Lukten av järnväg är för alltid fastpräglad i mitt doftminne. Minnet av träbänkar, vattenkaraffen och de veckade pappersmuggarna. Luftdraget i rumpan när man satt på toaletten och bajsade rakt ut på banvallen. Inte att undra på att man har ett par modelljärnvägar nerpackade i lådor i källaren =)

Studentrevolt

Det är väl lite tidigt på året för att prata om Studenten men den inträffade ju förr om åren också. 1973 tog jag själv Studenten på Karlbergsskolan i Åmål. Det är egentligen lite konstigt det där för en tekniker. På den tiden var den tekniska linjen på fyra år men vi tog studenten efter tre tillsammans med alla andra fast vi inte var ”färdigbakade”. De flesta teknister från Åmål och Säffle gjorde det sista året i Karlstad men en Säfflekille och jag gjorde det i Jönköping. Vi gick den trätekniska varianten av maskinteknisk linje där, det enda stället i Sverige den fanns på. Varför jag valde den kommer jag inte ihåg. Kanske för att jag gillar att göra sånt som inte alla andra gör =)

Att ta studenten i början på 70-talet var ingen lätt historia. Och då tänker jag inte på examensskrivningar och förhör. Bara ett par år tidigare skulle studenten avskaffas. Detta ledde till näranog upplopp och massiva protester i Åmål. Studenterna segrade så småningom och den avskydde rektor Moberg tillät det sedvanliga utsläppet men det var gruff ett par år till men lade sig till min examen. Sedan har det pågått i alla år utan uppehåll. Utsläppet, inte gruffet =) Traditionen segrade och förnyarna fick vika sig.

April månads profilbild blir alltså från examensdagen 1973.



En stund efter utsläppet. Canon Dial 35. Foto: Mamma Carin.



Farmor (skitluktens fiende och paprikaodlare) och jag. Farfar hade gått bort året innan. Canon Dial 35. Foto: Mamma Carin.



Gratulationskram av Eva. Hon skulle senare bli min första fru och mamma till mina barn. Notera killen i randig tröja. Det är pappa Leiler med sin Praktica IV.
Foto: Sannolikt Evas bror Olle.


SMU gratulerade med att köra runt sina medlemmar på ett lastbilsflak på stan. Här landar jag hemma. Canon Dial 35. Foto: Mamma Carin


Den fotografiska leken fortsätter nästa månad.

Svart och vitt är fotografins färger

I brist på inspiration har jag tagit mig för att konvertera några gamla digitalbilder till svart/vitt. Eftersom jag gillar gamla svart/vita bilder har jag dessutom försökt få dem att se ut som gamla bilder. Jag har vuxit upp med svart/vitt och kanske är det det som har fått mig att vända tillbaka till fotografering på film. För nåt år sedan köpte jag programmet Silver Efex Pro som en plug-in till Lightroom. Här visar jag ett par exempel med förklaringar. Bilderna är från Järnvägsmuséet i Åmål.

Originalbild 1

Konverterad med soft sepia, film Kodak Plus-X, vinjettering med ljusa hörn (för att framhäva loket)

Syftet var att åstadkomma ett gammaldags foto taget med en storformatskamera.

Originalbild 2

Konverterad med high structure, neutral film, egen inställning av kornighet.

Syftet var att få bilden att se ut att vara från 50-talet och framkallad för att ge ett grovt korn vilket också gjort att den förlorat skärpa. Som om den vore fotograferad med en enkel amatörkamera.

Har jag lyckats i mitt uppsåt? Vad tycker du?

Mellanformataren

DaKiNoLa

På menlösa barns dag i december 1969 föddes en spexargrupp bestående av fyra kompisar som ändå spenderade den mesta tiden tillsammans och tyckte att det kunde vara kul att göra något roligt för andra istället för att bara roa sig själva inom gänget. Pådrivande kraft i gruppen var min gode vän från konfirmationen, Rune, guldsmedsson, som numera är teologie doktor och undervisar blivande Herrens tjänare i kyrkohistoria. Den andra var Lars-Erik, prästson, jag själv, arbetarson och Peter, lärarson. Och alla hade vi en spelevink bakom örat och fantiserade ihop de mest tokiga spektakler och gjorde t o m långfilmer med kända romanfigurer i huvudrollerna. Vi använde också kåserier från Kar De Mumma och Cello och förvandlade dessa till sketcher med någorlunda överensstämmelse med originalen. Rune som var den mest samvetsömme och eftertänksammaste av oss (men långtifrån den lugnaste) skrev till båda berömdheterna och sökte tillstånd att använda deras verk för våra syften (långt i efterskott om sanningen ska sägas) vilket vi naturligtvis fick. Det har Rune bevarade bevis för. Vi kallade gruppen efter de två första initialerna på våra efternamn, DaKiNoLa. Mer än så säger jag inte om de andra. No står för Norén och det var jag, ty på den tiden hade jag ännu inte bytt efternamn. Mer om hur det kom sig får ni veta till hösten...

1970 fyllde vi så ett år och vi skulle fira detta genom att bjuda in andra kompisar till ett 1-årskalas. Ett år hade gått och vi hade spexat musten ur många som skrattat sig kissnödiga och tappat andan vid olika samlingar där den minsta publiken kanske var ett tiotal och den största kanske etthundrafemtio. Så vi bad min pappa, som nu var ordentligt hemmastadd med sin Rolleicord IV att ta både inbjudningskort och tackkort. Studion var inrättad i vårt vardagsrum och Rolleicorden satt fast på ett stativ som det brukar vara hos fotografen. Pappa får ibland ett klurigt uttryck i ansiktet och när vi skulle ta tackkortet sa han ”Det här blir jättebra, kom och titta”, varvid Rune och Peter som stod ytterst gick mot kameran men stannade upp halvvägs då pappa inte kunde hålla sig för skratt. Det behöver inte vara 1 april för att han ska luras. Nå, sessionen gick bra och det blev bilder. Och ur tackkortet har jag hämtat månadens profilbild men här i bloggen får ni se hela härligheten.

Inbjudningskortet

Tackkortet

Varje likhet med nu levande personer är helt uppriktig och avsiktlig. Om någon händelsevis har hört talas om denna grupp kan jag bara tillägga med samma ord som i reklamen för ett berömt varumärke: "Everything you hear about them is true". Och allt tilldrog sig på filmens gyllene tidsålder.