Rosenlundare och andra bildstilar

Om varför svenskar är naturromantiker

Mitt i midsommarens oerhört traditionella väder sitter jag inne och myser med en bok mellan solstänken. Det både regnar och åskar  ute men i  mitt knä ligger solen och gassar. Jag läser Kurt Bergengrens "Tänka med ögonen". På ett lättsamt sätt bogserar han min okunnighet genom den svenska fotografins historia under det senaste seklet.  Jag inser nu varför svenskar och svenska amatörfotografer är naturromantiker. Det är Svenska TuristFöreningens fel! Alltsedan deras första årsbok med fotografier kom ut 1897, med den nya tekniken autotypi för att återge bilder i tryck, har svenskarna matats med bedårande bilder av Sverige och svensk natur på ett sätt som lockade dem alla ut för att själva undersöka hur det verkligen är med den saken. Eftersom amatörfotografin tog fart i samma veva tog man kameran med sig för att föreviga intrycken och njuta av sina fotografiska  landvinningar i vintermörkret.

Till en början skedde detta i den egna bostadens närhet men allteftersom folkhemmet byggdes och lagstadgad semester infördes, välfärden ökades och resandet blev överkomligt  letade sig svensken allt längre ut i Sverige för att upptäcka den överdådiga naturen. För att se det andra hade sett med sina kameror och själva ta sina egna kopior av samma motiv. En tussilago i Norrland är inte likadan som en i Småland! Men dalkullor finns bara i Dalarna. Man anar också att följden blev svenskarnas ivriga lust att campa, först med cykel och tält, senare med bil och tält  för att slutligen dra ut med bil och husvagn. Livet och äventyret utvecklas!

Åskilliga fotografer vidtog fotografiska expeditioner för att ta bilder för STF:s kommande årsbok för att nära de bild- och äventyrstörstande svenskarna. Rosenlundaren föddes. Den första svenska bildstilen med vitstammade björkar i dimma, gyllenbruna furor i kvällssol (och svart/vitt) medan en älg står och dricker vatten vid en sjö. En och annan människa avbildas med colgateleende och sportiga kläder när hon går över daggstänkta berg. Fotografins Hötorgskonst.

Även jag har lyckats med en tvättäkta rosenlundare! Rapsfält på Munsö tagen 2009 med en Rolleiflex. Om jag hade tävlat med den på 50-talet så hade den garanterat hamnat i STF:s årsbok! Även om den hade varit i svart/vitt.

Mätta på rosenlundska bilder väntade förstås så småningom en ungdomlig revolt mot den förhärskande bildstilen. Detta skedde åren kring 1950. Ett gäng unga fotografer, som kallade sig De Unga, ställde ut bilder som var allt annat än rosenlundare. Den nya bildstilen både häcklades och berömdes. Några av de unga for utomlands och fick nya intryck av, i Sverige, okända fotografer. Ett fönster öppnades ut från den svenska fotografins ankdamm när nya namn blev bekanta. Brassai, Cartier-Bresson, Capa m fl.

Mina egna försök till revolterande bildstil kan enklast åskådliggöras med ett par experimentella bilder från pappas mörkrum ca 1969. Den svenska bildstilen hade blivit mer experimentell på 60-talet. Negativen är 6x6 så jag använde antagligen en Nettar eller Agfa Isolette.

    
Stor bländare, tid B, oändligt avstånd och ruska på kameran lite. Bild!

Flitig läsare (läs tittare) av pappas fototidningar var jag förstås. Aktuell fotografi och Foto är de jag minns bäst. Mest tittade jag efter lättklädda flickor. Det var ju den sexuella frigörelsens decennium och det märktes i fotografin! Naket eller lättklätt var 60-talets bildstil. Långt från rosenlundska fotografier även om gubbarna i fotoklubben klamrade sig fast vid denna stil år ut och år in.

Långt senare ägnade jag mig åt att fotografera former (läs vägräcken), brandstationer och makalösa stilleben. Den tiden är lyckligtvis förbi. Men ibland får jag ett återfall och då är den nya digitala tekniken en tillgång. Delete-knappen är en Frälsare i nöden. Eller Återställare, hur man nu ser på saken.

Rosenlundaren är dock seglivad. Svensken och hans kamera är fortfarande fascinerad av naturen och i brist på bättre motiv fortsätter han att fotografera trädstammar, älgar och gråsparvar som om ingenting hade hänt på hundra år. Stillsamt tänker jag nog att det räcker att titta i gamla fotoböcker av Jan Lindbladh eller Sven Gillsäter för att se den exotiska naturen. Uppleva den gör jag med en enkel biltur ut på Ekerö. Utan kamera.

Mellanformataren

PS
Det här är ett kåseri och jag är inte petnoga med fakta. Verkligheten brukar vara mer komplicerad och jag tjusas av att göra förenklingar. Men i huvudsak är det som jag skrivit hur jag uppfattat K. Bergengrens förnämliga bok. Och jag har inte läst färdigt...

Streetsnapper - fjärde rundan

Prins Bertil Memorial

Igår gjorde jag ännu en runda med Streetsnappern. Men den fick sällskap av Nikon D80, Rolleiflexen och Leica IIIf. Den sistnämnda användes dock inte. Kortegen fotades vid Hötorget med D80 medan det regnade. Sen fick den vila tills jag var hemma. På Gärdet var det Streetsnappern och Rolleiflexen som användes omväxlande. Tre och en halv rulle rann igenom Rolleiflexen och jag vet redan nu att alla blev bra. Det blev bara två rullar i Streetsnappern men fler bilder då alltså. Dags då för lite bilder igen.

Ferrari Sportvagn

Mycket grönt. Rena salladen.

Droppformad läckerhet

Ryggsäcken. På 60-talet åkte två vuxna och fyra barn i en sån här mellan Åmål och Oskarshamn. Tur och retur! Vi teg och led. Det var ju roligt att åka bil!

Resande med lätt bagage.

Någonting är borttappat

Gubbe med kubb

Hittade inte golfbanan.

Det hände igen att jag hade dålig koll på mina stora händer och fingrar. Omedveten om deras förehavanden tog jag ganska många bilder med fel exponering. Vad sägs om 1/4000 s på bländare 16 och ISO 400? Ni som kan Sunny 16 vet att det borde vara i häraden kring 1/400 s. För oss med stora händer är kameran nämligen lite för liten. Jag måste hitta på ett bra sätt att hålla tummen och ändå ha ett bra grepp. Det finns redan lösningar för Streetsnappern på samma ställe som man köper tumgrepp åt sin Leica. Men jag tror jag ska hitta på något ännu bättre. Man är väl konstruktör!

Den digitale mellanformataren

PS
Nu tar jag paus med Streetsnapperns album. Jag ska börja använda den till vad den var avsedd för i min ägo. Gatufoto, och då hamnar bilderna i STREET-bloggen som f ö firade 100 dagar igår med röda mattan och allt. Där är flertalet bilder i svart/vitt ty "svart och vitt är fotografins färger".

15 mm Åmål

Två rullar i fullformat

Lika bra att göra det klart för alla och envar: Åmål är en liten stad. Så liten att det borde räcka med fyra bilder för att beskriva den. Typ en i varje väderstreck med ett objektiv som har en bildvinkel på 90°. Teoretiskt sett, alltså. Jag har försökt men det gick inte helt bra. Två rullar och fyra timmar senare har jag ännu inte täckt allt. Dessutom hade jag glömt sökaren hemma i Stockholm men jag löste det genom att titta med båda ögonen för att få lite split vision som objektivet har. Ändå blev jag överrsakad av hur mycket som kom med i bilderna.

Här är den. Men tänk bort sökaren på taket. 15 mm Super-Wide Heliar asfärisk

Norr

Väster

Söder. Det stod en massa hus och träd i vägen

Öster. Åmålsviken ser ut som ett tjärn. Lika bra att det storslagna havet därutanför inte kan ses. Horisonten är ju bara vatten

That's it folks. Nu behöver ni inte åka hit. Bakom 15 mm ser det ut som byggt av lego.

Både land- och sjömärke. You can't miss it.

Det är fredag. Jag är ledig och hälsar på hemma i Åmål. Jag åkte ner på torsdag fm. Alla i Åmål som har ett jobb jobbar. Det kan förklara den skenbara ödsligheten. Jag har stan för mig själv känns det som. Ändå vet jag att mellan 16 och 17  är det lögn att komma fram i en del korsningar. Inga trafikljus och högerregeln tillämpas slumpmässigt i denna, av alla svenskar, förgätna plats. Utom de som bor här förstås. Som återvändande utvandrare ser jag att staden förändras. Inga stora saker, men i alla fall märkbart för den som varit hemma här i 54  år och kan varenda skrymsle.

Stadshotellet är i alla fall lika gästfritt som vanligt

Kommunen fick ny regering i sista valet så nu renoveras kommunhuset. Järnvägsstationen har rustats upp till storstadsstatus, nästan. Den tidigare så öde perrongen har fått inglasade väntkurer och massor med bänkar istället för de två antika SJ-gröna som stod ensamma på den hundra meter långa perrongen. Det fattas bara att kalla stationen Åmål Central. Åmål Östra finns ju redan 100 meter söderut (!)

Torghandeln har krympt. Ebbe på torget står där med sina grönsaker och blommor granne med ett stånd med kläder. That's it! Fjärran från fornstora dar när lantisarna kom in till stan och sålde ägg och potatis och åkte hem när allt var slut.

Jag träffade en tidigare arbetskamrat och gjorde en dundertabbe. Jag tog ett steg bakåt och vips blev han liten som en pojkvasker. Den förkrympta torghandeln skymtar till höger.

Ungefär hälften av alla båtplatser har båt redan. Inga träbåtar ännu. Det dröjer nog ett par veckor till. Det är nog samma gubbe som är först. Restaurang Hamncompagniet med sitt utsökta läge vid hamninloppet har kursat. Jag anar varför.

Stadens sista fotohandlare har lämnat in framkallningsdosan. Någon utsocknes har köpt hela inredningen. Jag går inte ens dit och tittar. Jag får rysningar av tomma fotoaffärer.

Fotohandlaren låg långt där borta till vänster på stadens enda gågata. Den behövs inte. Men det är modernt med gågator.

Och så lite nostalgi

Mitt första föräldrahem. Min säng stod där till vänster om cyklarna. Men då var det inomhus!

Och det sista. Båda med nya ägare.

Kyrkogatan. Min gata. Och lekplats. Kyrkan ligger i den andra änden. På behörigt avstånd.

Mellanformataren

Guld och gröna skogar

Det har väl redan framgått att vi tillbringade många sommarhelger och veckor i svärföräldrarnas sommarstuga vid sjön Västra Svan i Värmland. Sjövägen var det bara ett par kilometer från Svaneholm. Det mest berömda med Svaneholm är nog bruket och den man, patron Bryntesson, som fick bygden att blomstra. John Bryntesson var en av The Three Lucky Swedes som reste till Alaska och grävde guld, fann det och blev rika. Han återvände till Sverige, köpte det gamla bruket och satte fart på bygden. Min svärmor var anställd som kammarjungfru hos patron i sin ungdom och hade en hel del att berätta om herrgårdslivet och den förmögna familjen. I bygden kallades han för Guldkungen. Inte konstigt alls. När han kom hem till Sverige 1907 var han en av Europas rikaste män.

Guldgrävarläger i Nome, Alaska

Historien låter förtälja att Bryntesson frågade en indian om namnet på platsen men missförstod svaret "no name" som Nome. Staden Nome anlades där senare och finns kvar än idag. Ett berg i närheten heter fortfarande Mount Brynteson och han döpte floden vid Anvil Creek där lägret låg till Snake river.

The  Three Lucky Swedes: Erik Lindblom, John Bryntesson och Jafet Lindeberg

John Bryntesson var född 1871 i Dalsländska Ärtemark. Vid 16 års ålder reste han till USA och arbetade som rallare, timmerhuggare och gruvarbetare i Michigan under elva jobbiga år. 1898 tog han en båt från San Fransisco till Alaska där han fann sina kompanjoner, en norrman och en svensk. I augusti samma år fann de ett mycket stort guldfynd och startade Pioneer Mining Company. Man räknar med att Bryntesson fick ihop ca 600 miljoner dollar under sina år i Alaska. Efter guldgrävartiden startade han ett fruktplantage och en hästranch utanför San Fransisco. 1900 gifte han sig med Emilia Forsberg och de fick fem barn. Vid återkomsten till Sverige köpte han Svaneholms bruk och en hel del skog. Senare köpte han även bruket i Lilla Edet vid Göta älv. Svaneholms bruk var i familjen Bryntessons ägo i 75 år. Själv gav patron upp andan 1959 och ligger begravd vid Svanskogs kyrka (Svaneholm). Svanskog eller Svaneholm har varit och är fortfarande föremål för en lokal dispyt.

Guldkungens liv inspirierade operasångerskan Gunnel Eklund att sätta upp en musikal om hans liv. Musikalen hade premiär i Svanskog år 1996.

Här kommer bilder från herrgården där jag tillbringat många bröllop, högtidsmiddagar och andra events. Den är en ganska stor ingrediens i mitt liv.

Salongen på andra våningen.

Utsikt från herrgården över sjön Mellansvan

Som sagt var. Svanskog är platsen som ÄR guld och gröna skogar.

Här är profilbilden, croppad ur en annan bild. Svärmor lär barnen att göra diskborstar av björksly. En lagomt trevlig sysselsättning på landet utan elektrifierad underhållning.

Mellanformataren

PS
Alla bilder utom herrgårdens exteriör är lånade lite varstans på internet.

Twin Lens Reflex - TLR

Jag blev svårt frestad att starta en grupp för TLR:er nu när gruppskapandet är fritt på FS. Och det bästa sättet att bli kvitt en frestelse är att falla för den. Så nu lanserar jag INTE gruppen Twin Lens Reflex för alla med en tvåögd kamera (som inte är en stereokamera). Man är väl karaktärsfast! Jag är INTE övertygad om att det fria gruppskapandet på FS är en bra grej egentligen. Men så här har mina tankar gått. Den ursprungliga kameratypen skapades av Francke & Heidecke 1929 och fick heta Rolleiflex. Här är en av de första.

Rolleiflex Original från 1929. Fullt fungerande om än lite gisten.

Kameramodellen blev enormt populär och efterfrågan översteg vida tillgången under flera år. Naturligtvis ville många andra rida på modellens popularitet och det skapades kopior i snart nog varenda buske världen runt med det ena fantasifulla namnet efter det andra. T ex Flexora, Flexaret, Mamiyaflex, Seagull, Ikoflex, Yashica, Bedfordflex, Contaflex, Fulvueflex, Moskva, Komsomolets, Bioflex...  Ja, listan är mycket längre än så här. T o m Kodak gjorde en som heter Reflex II. De , och andra, gjorde också en hel del pseudo-TLR:er men dessa skulle inte ha platsat i den här poolen. Den skulle endast vara till för äkta TLR:er enligt denna definition:

Twin Lens Reflex är en kamera med TVÅ objektiv, ett sökarobjektiv och ett kameraobjektiv. Sökarobjektivet projicerar bilden via en SPEGEL som därigenom spegelvänder bilden i sökaren. Objektiven ör KOPPLADE och man gör SKÄRPEINSTÄLLNING med hjälp av sökarbilden.

Här faller det bort en del modeller, t ex Ensign FulVue, Kodak Starlet m många fl

Sorry. Ingen äkta TLR

Även den digitala Rolleiflexen från Minox faller. Sökarbilden är inte spegelvänd!

De flesta körde 120-film och hade kvadratiskt format  6x6 cm men det finns andra format också. Rolleiflex Baby och Yashica 44 använde 127-film med formatet 4x4 cm. Zeiss Ikons första Contaflex använde 135-film och formatet 24x36 mm precis som en vanlig småbildskamera. Den är oerhört sällsynt och betingar höga priser men om någon händelsevis äger och använder den så skulle den ha varit mycket välkommen i denna grupp! Rolleiflex och Rolleicord hade också tillbehöret Rolleikin för att köra småbild. Dessa skulle förstås ha varit tillåtna.

         
Contaflex TLR, 24x36 mm                                          Rolleiflex Baby, 4x4 cm

Det finns också en del udda skapelser med TLR-stuk, te x denna Meikai 135 (horisontell TLR) men jag vet för lite om den för att direkt ha underkänt den. Jag är tveksam på om SKÄRPEINSTÄLLNINGEN är kopplad till kameraobjektivet. Nu är den säkert inte i bruk ens inom FS stora region men om någon, mot förmodan, äger denna lilla kulighet så hade vi fått diskutera saken =)

I motsats till Retrokamerapoolen hade jag inte tänkt att ha någon åldersgräns på kameran så här skulle det ha  varit fritt fram för alla årgångar och typer.

Bilder som tas med oäkta TLR:er skulle ha tagits bort utan pardon eller förvarning.

Bilder skulle för övrigt ha tagits på det sätt som kameran är avsedd för. Det skulle alltså inte duga att fotografera med en annan kamera ner i sökaren!

Det skulle gått bra med bilder som är tagna för längesedan också bara det var du själv som är fotografen. Man skulle alltså inte få ladda upp bilder som farfar har tagit med den kamera du kanske har ärvt och använder.

Nog om de enkla reglerna som jag hade tänkt ut. Refrängen hade varit: Ut och fotografera, ladda upp och njut av resultaten! Och heja gärna på varandra där ute. TLR:er förbrödrar. Det där sista kan man ju göra ändå utan att vara med i en grupp...

Mellanformataren

PS
Om du händelsevis missade poängen: Det blir INGEN TLR-grupp där jag är initiativtagare.