15 mm Åmål

Två rullar i fullformat

Lika bra att göra det klart för alla och envar: Åmål är en liten stad. Så liten att det borde räcka med fyra bilder för att beskriva den. Typ en i varje väderstreck med ett objektiv som har en bildvinkel på 90°. Teoretiskt sett, alltså. Jag har försökt men det gick inte helt bra. Två rullar och fyra timmar senare har jag ännu inte täckt allt. Dessutom hade jag glömt sökaren hemma i Stockholm men jag löste det genom att titta med båda ögonen för att få lite split vision som objektivet har. Ändå blev jag överrsakad av hur mycket som kom med i bilderna.

Här är den. Men tänk bort sökaren på taket. 15 mm Super-Wide Heliar asfärisk

Norr

Väster

Söder. Det stod en massa hus och träd i vägen

Öster. Åmålsviken ser ut som ett tjärn. Lika bra att det storslagna havet därutanför inte kan ses. Horisonten är ju bara vatten

That's it folks. Nu behöver ni inte åka hit. Bakom 15 mm ser det ut som byggt av lego.

Både land- och sjömärke. You can't miss it.

Det är fredag. Jag är ledig och hälsar på hemma i Åmål. Jag åkte ner på torsdag fm. Alla i Åmål som har ett jobb jobbar. Det kan förklara den skenbara ödsligheten. Jag har stan för mig själv känns det som. Ändå vet jag att mellan 16 och 17  är det lögn att komma fram i en del korsningar. Inga trafikljus och högerregeln tillämpas slumpmässigt i denna, av alla svenskar, förgätna plats. Utom de som bor här förstås. Som återvändande utvandrare ser jag att staden förändras. Inga stora saker, men i alla fall märkbart för den som varit hemma här i 54  år och kan varenda skrymsle.

Stadshotellet är i alla fall lika gästfritt som vanligt

Kommunen fick ny regering i sista valet så nu renoveras kommunhuset. Järnvägsstationen har rustats upp till storstadsstatus, nästan. Den tidigare så öde perrongen har fått inglasade väntkurer och massor med bänkar istället för de två antika SJ-gröna som stod ensamma på den hundra meter långa perrongen. Det fattas bara att kalla stationen Åmål Central. Åmål Östra finns ju redan 100 meter söderut (!)

Torghandeln har krympt. Ebbe på torget står där med sina grönsaker och blommor granne med ett stånd med kläder. That's it! Fjärran från fornstora dar när lantisarna kom in till stan och sålde ägg och potatis och åkte hem när allt var slut.

Jag träffade en tidigare arbetskamrat och gjorde en dundertabbe. Jag tog ett steg bakåt och vips blev han liten som en pojkvasker. Den förkrympta torghandeln skymtar till höger.

Ungefär hälften av alla båtplatser har båt redan. Inga träbåtar ännu. Det dröjer nog ett par veckor till. Det är nog samma gubbe som är först. Restaurang Hamncompagniet med sitt utsökta läge vid hamninloppet har kursat. Jag anar varför.

Stadens sista fotohandlare har lämnat in framkallningsdosan. Någon utsocknes har köpt hela inredningen. Jag går inte ens dit och tittar. Jag får rysningar av tomma fotoaffärer.

Fotohandlaren låg långt där borta till vänster på stadens enda gågata. Den behövs inte. Men det är modernt med gågator.

Och så lite nostalgi

Mitt första föräldrahem. Min säng stod där till vänster om cyklarna. Men då var det inomhus!

Och det sista. Båda med nya ägare.

Kyrkogatan. Min gata. Och lekplats. Kyrkan ligger i den andra änden. På behörigt avstånd.

Mellanformataren

Guld och gröna skogar

Det har väl redan framgått att vi tillbringade många sommarhelger och veckor i svärföräldrarnas sommarstuga vid sjön Västra Svan i Värmland. Sjövägen var det bara ett par kilometer från Svaneholm. Det mest berömda med Svaneholm är nog bruket och den man, patron Bryntesson, som fick bygden att blomstra. John Bryntesson var en av The Three Lucky Swedes som reste till Alaska och grävde guld, fann det och blev rika. Han återvände till Sverige, köpte det gamla bruket och satte fart på bygden. Min svärmor var anställd som kammarjungfru hos patron i sin ungdom och hade en hel del att berätta om herrgårdslivet och den förmögna familjen. I bygden kallades han för Guldkungen. Inte konstigt alls. När han kom hem till Sverige 1907 var han en av Europas rikaste män.

Guldgrävarläger i Nome, Alaska

Historien låter förtälja att Bryntesson frågade en indian om namnet på platsen men missförstod svaret "no name" som Nome. Staden Nome anlades där senare och finns kvar än idag. Ett berg i närheten heter fortfarande Mount Brynteson och han döpte floden vid Anvil Creek där lägret låg till Snake river.

The  Three Lucky Swedes: Erik Lindblom, John Bryntesson och Jafet Lindeberg

John Bryntesson var född 1871 i Dalsländska Ärtemark. Vid 16 års ålder reste han till USA och arbetade som rallare, timmerhuggare och gruvarbetare i Michigan under elva jobbiga år. 1898 tog han en båt från San Fransisco till Alaska där han fann sina kompanjoner, en norrman och en svensk. I augusti samma år fann de ett mycket stort guldfynd och startade Pioneer Mining Company. Man räknar med att Bryntesson fick ihop ca 600 miljoner dollar under sina år i Alaska. Efter guldgrävartiden startade han ett fruktplantage och en hästranch utanför San Fransisco. 1900 gifte han sig med Emilia Forsberg och de fick fem barn. Vid återkomsten till Sverige köpte han Svaneholms bruk och en hel del skog. Senare köpte han även bruket i Lilla Edet vid Göta älv. Svaneholms bruk var i familjen Bryntessons ägo i 75 år. Själv gav patron upp andan 1959 och ligger begravd vid Svanskogs kyrka (Svaneholm). Svanskog eller Svaneholm har varit och är fortfarande föremål för en lokal dispyt.

Guldkungens liv inspirierade operasångerskan Gunnel Eklund att sätta upp en musikal om hans liv. Musikalen hade premiär i Svanskog år 1996.

Här kommer bilder från herrgården där jag tillbringat många bröllop, högtidsmiddagar och andra events. Den är en ganska stor ingrediens i mitt liv.

Salongen på andra våningen.

Utsikt från herrgården över sjön Mellansvan

Som sagt var. Svanskog är platsen som ÄR guld och gröna skogar.

Här är profilbilden, croppad ur en annan bild. Svärmor lär barnen att göra diskborstar av björksly. En lagomt trevlig sysselsättning på landet utan elektrifierad underhållning.

Mellanformataren

PS
Alla bilder utom herrgårdens exteriör är lånade lite varstans på internet.

Twin Lens Reflex - TLR

Jag blev svårt frestad att starta en grupp för TLR:er nu när gruppskapandet är fritt på FS. Och det bästa sättet att bli kvitt en frestelse är att falla för den. Så nu lanserar jag INTE gruppen Twin Lens Reflex för alla med en tvåögd kamera (som inte är en stereokamera). Man är väl karaktärsfast! Jag är INTE övertygad om att det fria gruppskapandet på FS är en bra grej egentligen. Men så här har mina tankar gått. Den ursprungliga kameratypen skapades av Francke & Heidecke 1929 och fick heta Rolleiflex. Här är en av de första.

Rolleiflex Original från 1929. Fullt fungerande om än lite gisten.

Kameramodellen blev enormt populär och efterfrågan översteg vida tillgången under flera år. Naturligtvis ville många andra rida på modellens popularitet och det skapades kopior i snart nog varenda buske världen runt med det ena fantasifulla namnet efter det andra. T ex Flexora, Flexaret, Mamiyaflex, Seagull, Ikoflex, Yashica, Bedfordflex, Contaflex, Fulvueflex, Moskva, Komsomolets, Bioflex...  Ja, listan är mycket längre än så här. T o m Kodak gjorde en som heter Reflex II. De , och andra, gjorde också en hel del pseudo-TLR:er men dessa skulle inte ha platsat i den här poolen. Den skulle endast vara till för äkta TLR:er enligt denna definition:

Twin Lens Reflex är en kamera med TVÅ objektiv, ett sökarobjektiv och ett kameraobjektiv. Sökarobjektivet projicerar bilden via en SPEGEL som därigenom spegelvänder bilden i sökaren. Objektiven ör KOPPLADE och man gör SKÄRPEINSTÄLLNING med hjälp av sökarbilden.

Här faller det bort en del modeller, t ex Ensign FulVue, Kodak Starlet m många fl

Sorry. Ingen äkta TLR

Även den digitala Rolleiflexen från Minox faller. Sökarbilden är inte spegelvänd!

De flesta körde 120-film och hade kvadratiskt format  6x6 cm men det finns andra format också. Rolleiflex Baby och Yashica 44 använde 127-film med formatet 4x4 cm. Zeiss Ikons första Contaflex använde 135-film och formatet 24x36 mm precis som en vanlig småbildskamera. Den är oerhört sällsynt och betingar höga priser men om någon händelsevis äger och använder den så skulle den ha varit mycket välkommen i denna grupp! Rolleiflex och Rolleicord hade också tillbehöret Rolleikin för att köra småbild. Dessa skulle förstås ha varit tillåtna.

         
Contaflex TLR, 24x36 mm                                          Rolleiflex Baby, 4x4 cm

Det finns också en del udda skapelser med TLR-stuk, te x denna Meikai 135 (horisontell TLR) men jag vet för lite om den för att direkt ha underkänt den. Jag är tveksam på om SKÄRPEINSTÄLLNINGEN är kopplad till kameraobjektivet. Nu är den säkert inte i bruk ens inom FS stora region men om någon, mot förmodan, äger denna lilla kulighet så hade vi fått diskutera saken =)

I motsats till Retrokamerapoolen hade jag inte tänkt att ha någon åldersgräns på kameran så här skulle det ha  varit fritt fram för alla årgångar och typer.

Bilder som tas med oäkta TLR:er skulle ha tagits bort utan pardon eller förvarning.

Bilder skulle för övrigt ha tagits på det sätt som kameran är avsedd för. Det skulle alltså inte duga att fotografera med en annan kamera ner i sökaren!

Det skulle gått bra med bilder som är tagna för längesedan också bara det var du själv som är fotografen. Man skulle alltså inte få ladda upp bilder som farfar har tagit med den kamera du kanske har ärvt och använder.

Nog om de enkla reglerna som jag hade tänkt ut. Refrängen hade varit: Ut och fotografera, ladda upp och njut av resultaten! Och heja gärna på varandra där ute. TLR:er förbrödrar. Det där sista kan man ju göra ändå utan att vara med i en grupp...

Mellanformataren

PS
Om du händelsevis missade poängen: Det blir INGEN TLR-grupp där jag är initiativtagare.

Runstenar och krigsmaskiner

Om Zeiss Ikon Super Ikonta 531/2

 Igår var jag ute med frun som skulle fotografera runstenarna vid Lovö kyrka och då tänkte jag att jag skulle göra något åt alla kameror laddade med film så jag tog med två stycken. En Super Ikonta och bastarden. Båda från andra världskrigets dagar.  Och den lilla coolpixen för lite snabba bilder för bloggen. Min fru ville ha lite mulet för att få bra ljus och på eftermiddagen hände just det. Det drog in en liten molnslöja över Vällingby söderifrån så vi drog iväg.

Zeiss Ikon Super Ikonta 531/2. Laddad med Tri-X

Det finns fem runstenar vid Lovö kyrka. Fyra av dem är vackra. Den femte står på baksidan och är den minst snygga. Den står f ö alldeles intill en fast väggstege så den blir nog inte fotad så ofta.

1/250s bländare 11 (tror jag)

Svårigheten med en Super Ikonta är den ynkliga mätsökaren. Det hjälper att ta sikte på högkontrastiga gränser. I det här fallet det vita fältet på jackan. Lätt att kolinjera.

Vi gick in i kyrkan också. Det var för ovanlighetens skull öppet. Antagligen för en kvällsgudstjänst.

1/30s bländare 5,6

Här använde jag stearinljusen på altaret för skärpeinställningen. Lätt att se när de sammanföll men ändå blev inte skärpan där när jag granskar negativet. Nu var det mörkt och den långa tiden på den här brännvidden, låt vara att det är  en normal för det här bildformatet, är ganska delikat. Kameran är inte tung men svår att hålla still.

Coolpixen ska väl få sitt också här i bloggen. Den var ju med.

Jag tog bilden för att vid något tillfälle illustrera begreppet "att bita sig i svansen". Jag samlar gärna på bilder som kan illustrera något. Ofta användbart. Om man hittar dom igen, vill säga =)

Sedan drog vi till Ekerö kyrka. Frun hade lust att åka dit och se om det var öppet där också. Jag fastnade dock på parkeringen inför denna syn.

Chevrolet Fleetline Deluxe 1950

Ett rullande renoveringsprojekt, sa ägaren som dök upp efter en stund. Metallicgröna fälgar stack i ögonen på mig som gillar originalskick bäst. Men svart/vitt är förlåtande mot elaka färger =)

Bildbevis

Bastarden har inte levererat ännu så de bilderna får ni se en annan gång.

Slutklämmen blir tvåfaldig. Super Ikontan är en HÄRLIG kamera att fota med. Mellanformatet  ÄR det BÄSTA filmformatet.

Mellanformataren

PS
Båda mina krigsmaskiner är äldre än bilen. Men de verkar vara i bättre skick =)

Bröllop och ketchupeffekten

Om bröllop i parti och minut

Jag har nämnt det tidigare. Efter att min fru och jag hade gift oss gestaltades den berömda ketchupeffekten. Så gott som hela vän- och bekantskapskretsen kom på att de skulle gifta sig. Flera par varje år blev det i flera år. April månads profilbild är tagen vid ett av dem, vilket troligtvis var vid bröllopshysterins kulmen. Jag minns inte riktigt när det klingade av. Helt klart är det mycket mer sällan man får en inbjudan nuförtiden. Här kommer några få bröllopsbilder från dessa hektiska år och till sist månadens profilbild från 1985.