Rolleiflexen i vinteride

Sista rullen för i år blev en FP4+

Rolleiflexen har varit , och är, en av de trevligaste apparater jag fotat med genom åren. Slutaren gav upp för ett par år sedan men fick vård av Kalle  i Täby och fungerar finfint sedan dess. Nu lär den fungera en generation till.

Jag har ett evigt pågående projekt (som jag i hemlighet hoppas göra en bok av) med temat Temporär arkitektur. För ett par veckor sedan flyttade en sån där temporär arkitektur in alldeles i närheten av där jag bor. En mindre stad av containrar. Jag har redan tagit många färgbilder av den ur olika vinklar men den här gången tänkte jag köra den svartvita rullen som suttit ett tag i Rolleiflexen för att sedan låta den vila över vintern. Jag väntade bara på det rätta vädret. Idag hände det men försvann lika fort som det kom.Och jag upptäckte att en del containrar redan hade försvunnit. Jag tog mina bilder ändå. Framkallade och skannade nyss.

Här på huvudgatan i containerstaden syns det redan att en del "hus" försvunnit.

Det här var ett parhus

Eders hängivne

Ett intressant år till ända

Shit happens som man brukar säga

2016 har varit ett annorlunda år på många fronter:

• En väldig massa kändisar har gått bort.
• Världens bästa svartvita film har gått ur tiden (Fuji Neopan 400)
• Engelsmännen tackar för sig och lämnar Europa. Drar sig nog längre ut i Atlanten kan man förmoda.
• Amerika är det räddaste folket i världen. Nu har de valt en sån president också.
• Jag har inte tagit en enda bild med storformataren. Det måste bli ändring på det nästa år.
• En beställning hos Macodirect tog vägen om Spanien och  är ännu inte helt levererad efter 4 månader.
• Jag blev av med bilen när grannbilen brann.

Bästa bilden 2016. Soluppgång vid Örnäs camping i Åmål 

Men det finns ljuspunkter 2016 också

• Inte på tio år har jag tagit så lite digitalbilder
• Det har varit ett friskt år men jag avslutade det med en kraftig förkylning. Nedrans.
• Fick fast anställning som 60+are
• Uppgraderade mitt lilla mörkrum
• Jag har gjort mig av med fler kameror än jag köpt vilket gör mig stolt.
• Jag träffade min klasskamrat från 60-talet. Vi skildes åt när han tog värvning i Frälsningarmén.
• Jag köpte min första Chevrolet

2017 kan bara bli bättre. På min profil står det vad jag tänker rikta in mig på. Men Gud rår...

Rosenhill

Om bohemernas högborg

Ett ställe som vi ofta besöker på somrarna är Rosenhill på Ekerö. Inte för att det är så fancy men de har nåt annat också som lockar min fru. Ett bakluckeloppis varje söndag mellan kl 12-16. Frugan går på loppiset och jag går till caféet och deras lilla fasta loppmarknad. Caféet är inte som andra. Här är allt udda. Om man olyckligtvis hittar något som är likadant så blir man nästan irriterad. Hit kommer många unga familjer, antingen för att de trivs  med att det kanske är som hemma eller att de behöver en annan upplevelse än det perfekt designade hemmet med sitt moderna kök med rostfria vitvaror och andra rum i perfekt motsvarande stil. Om hösten mustas här äpplen på löpande band. De unga familjernas bilar står i långan kö med bakluckorna fulla med äpplen från deras villaträdgårdar. Deras barn får handgripligt förstå hur äpplen blir drickbara i ett nafs. Det ser långt ifrån hygieniskt ut där äpplena pressas men lyckan över några flaskor äpplemust grumlas inte av sådana petitesser. Det är upplevelsen som räknas.

(Förstora gärna bilderna)

Rosenhills välkomnande entré

Växthusserveringen

Uteserveringen vid ladan

Ställ disken här, tack

Musteriet var inte öppet sist jag var där

Egenodlade plantor till salu

Samtliga bilder fastnade på film, Agfa Vista 400, i en Nikon F6.

Eders Hängivne

PS
Under de nu drygt åtta år vi bott i Stockholm har jag tagit bilder på Rosenhill varje sommarhalvår och har en diger samling bilder. Jag funderar på att göra en fotobok om detta fascinerande ställe.

Kamerastafetten 9

En klassiker som håller måttet

Min kamerastafett har blott ett mål; att hålla igång de gamla klenoderna och utgöra en slags koll på deras hälsa. En del av dem sitter det alltid film i så stafetten inriktar sig på de som jag inte använder så ofta.

Stafettkamera 9 var min fina Contax IIa från ca 1952 köpt på ebay och på den satte jag en Jupiter 3 från 1957 köpt på det första kameraloppiset av Bengt Björkbom. Ni vet, en sån där kopia av den mytomspunna Sonnaren, f1,5/50. Nog snackat. Här kommer några bilder från den rullen, en Acros 100 exponerad på 400 ISO från en lunchpromenad på jobbet.

Marabouparken är ett populärt ställe att äta lunch på.

Eders hängivne

PS
Nästa stafettkamera blir min ryska Zorki 3  från 1954 med ett likaledes ryskt objektiv, Industar 69, f2,8/28. Objektivet lär vara för halvformatskameror så här lär det bli ordentligt med vinjettering om det stämmer. Det sitter en kort hemrullad HP5+ i den och det är faktiskt den första rullen som går i den kameran sedan jag köpte den. Rapport om ett tag.

En riktig fototidning

Om att gräset är grönare nån annanstans

Det kvittar nästan vilken "fototidning" man tittar i idag så domineras innehållet av tekniknörderi, nyheter och tester av alla de slag och med tanke på tillverkarnas frenesi att skapa nya grejer hela tiden så måste naturligtvis fackpressen hänga med i svängarna och recensera allt så gott det går. Allt för att underhålla det ständiga behovet av bättre grejer, vare sig det behövs eller inte. Det är inget fel i det. Dessa tidningar behövs, särskilt för dem som ska köpa för första gången eller byta utrustning för att tekniken har utvecklats så mycket att ett byte är önskvärt. Själv har jag kommit till den punkten att jag inte anser mig behöva mer. Eftersom jag, för det mesta, fotograferar analogt och väldigt lite nya produkter ser dagens ljus på den sidan koncentrerar jag mig på bilderna. Sedan ett par år tillbaka har jag därför avslutat de få tidningar jag prenumererat på och i nuläget har jag bara en kvar som nog kommer att möta samma öde när förnyelsen efterfrågas nästa gång.

Sedan flera år är jag mer intresserad av bildernas innehåll än vilken utrustning som använts. Jag har också börjat köpa bilder av några fotovänner vars fotografiska produktion håller hög kvalitet. Man får passa på innan de blir kända (och dyra), tänker jag. Det enda jag känt behov av nu är att inhämta inspiration från tidningar som har bilder som sitt främsta attribut. Det finns inte så många kvar i världen. De flesta har gått i graven, som t ex Life. Den här gången har jag valt National Geographics som jag har haft kontakt med på olika sätt genom hela mitt liv.

Den är inte kliniskt ren från fotoreklam men det huvudsakliga innehållet är allt annat än fotografiskt tekniknörderi. Djupgående reportage med mycket bilder som jag har saknat tidigare. Den rymmer mitt intresse för världens folk och länder, andra kulturer och historia. Just det här numret hade inte ens någon kamerareklam. Lite naturfotografi fanns förstås med. Men det får jag tåla.

Eders hängivne

PS
Man kan se många fina bilder i dagspressen också. DN:s fotografer håller hög klass.