Min kamerakrönika - 20

Leica M4-P

Som väntat rullar min kamerakrönika vidare med "nya" modeller som används flitigt. Efter sista inlägget (epilogen) så trodde jag att nästa kamera skulle bli en storformatare 4"x5" men det blev det inte. Jag hade lånat en av en kollega under ett par år och trivdes väldigt bra med den typen av fotografi. Istället blev det den mycket trevliga Leica M4-P. Jag köpte den av Martin Hertsius här på FS som jag träffade för första gången i samband med köpet. Kameran ska ha ägts av en känd svensk fotograf som tillika är medlem i samma fotoklubb som jag men eftersom jag inte vet säkert nämner jag inget namn. Det är ju inte huvudsaken vem som ägt kameran tidigare. Huvudsaken är att man tar bilder med den och det har jag gjort. Inte så många rullar sedan i somras då jag köpte den (jag har ju åtskilliga kameror att motionera) men tillräckligt många för att ha fått en bra känsla i kroppen när jag använder den. Det betyder att den nog kommer att ha en rulle i buken för det mesta och därför platsar den i min kamerakrönika. Jag har gjort den till min Dogmakamera också så det lär rulla på med film i denna ett bra tag.

Det fina är ju att jag redan har en massa objektiv som passar. Här sitter en Zeiss Biogon 2/35 på.

Det jag framför allt gillar med den här modellen är den enkla filmladdningen. Min andra Leica-modeller är verkligen inget för otåliga med svag motorik. Och så är det den sista modellen utan batteri.

Och nu lite bildexempel från mina rullar sedan juli då jag köpte den. Jag började för ovanlighetens skull med en diarulle.

Och så svartvitt. Förstås.

Det här är som ni förstår ännu en favorit bland alla härliga kameror jag har.

Mellanformataren

Blixtar utan dunder

Om funktionskontroll av 50-talskameror

Jag har varit sjuk ett tag nu men förkylningen börjar släppa sitt grepp. Det värsta med förkylningar är att de verkar bli segare att bli av med ju äldre man blir. Tråkigt är det också! Idag känns det bättre och jag satte mig i sinnet att funktionskontrollera blixtbeståndet tillsammans med ett par retrokameror. Inte för att jag älskar blixtfotografi. Ni som känner mig vet att jag gillar det naturliga ljuset. Men man vill ju ha lite koll på utrustningen och veta att den funkar om man i ett sinnesförvirrat tillstånd får för sig att använda konstljuset.

Häromveckan prövade jag en multiblixtuppsättning med D600 och lyckades fyra av tre blixtar  samtidigt. Hade det inte fattats en kabel så hade det blivit fyra. Och med en optisk trigger till hade det kunnat bli fem. Och ändå skulle jag ha haft blixtaggregat över! Nå, det räcker nog med ett par ett bra tag om andan faller på. Men det är bra att veta att det funkar.

Idag blev det ett mindre test med gamla blixtar och ett par Rolleiflexar, en 3,5B och en Baby. Jag har varit lite skeptisk till det där med blixtar på Rolleisarna. Kontakterna ser inte ut som vanligt. Men för att göra historien kort. Det funkade alldeles utmärkt (om man bara vänder batterierna rätt i blixten).

Det skönaste beskedet var dock att äntligen få prova den av mina Rolleiflashar som jag hade hopp om att den skulle fungera. Tidigare i år fick jag tag på det 22,5V-batteri som behövdes. Jag försökte direkt då att få igång ett par gamla Ikoblitz men de ville inte. Sannolikt på grund av dålig kontakt inne i blixtens kropp. Den öppnar man nu inte utan att ha sönder den så det fick vara.

Lampan har brunnit och får svalna innan jag tar ut den.

Blixtlampor har jag köpt på mig genom åren så där föreligger ingen brist på ett tag. Det var bara att stoppa in den och rikta kameran mot något motiv i vår mörka lägenhet som skulle må bra av att bli upplyst, om än för bråkdelen av en sekund. Den bilden får ni dock inte se. Den sitter kvar på minnesremsan i kameran.

Mellanformataren

Paradiset är batterilöst

Hur man än vänder och vrider på saken så är batteribehovet ett h-e.

Jag har vanligtvis inte så svårt för att planera framåt men ändå händer det ibland att jag glömt att ladda batteriet till kameran eller glömt att ta med ett extra batteri. Och då står man där som ett fån och kan inte ta några bilder. Särskilt inte om man dessutom har glömt att ta med laddaren. Eller så har Clas Ohlson stängt.

Den enda säkra work-around är att använda en kamera som inte behöver batteri. Det har en baksida. Man kan inte använda Auto-allt. Allt blir manuellt. Man måste jobba själv, använda hjärnan till exponeringskalkyler och vänsterhanden till att hitta skärpa istället för att zooma. De enda tillbehör som fungerar som vanligt är avtryckarfingret och ögonen.

Det har en framsida också. Man kan inte använda en elektronisk sensor utan måste använda en ljuskänslig plastremsa. En del menar att det blir dyrt att fotografera då. Men jag tycker att det som inte kostar något inte är värt mycket mer heller. Att fotografera på plastremsa, framkalla och kopiera höjer värdet på varje bild med flera kronor "hver gang" man knäpper ett kort. Om en elektronisk bild ska få något värde måste den printas på papper. För papper kostar mer än elektroner. 

Min senaste batterilösa kompis. Leicas sista batterilösa modell. Laddad med diafilm som omväxling.

Tro inte att jag är emot batteriberoende kameror, det är bara lugnare att inte använda dem. Och det kan vara ett h-e att få slut på film också!

Mellanformataren

PS
Frysen är full av film så om jag bara inte glömmer att ta med en packe så e're lugnt. 

Det japanska vidundret

Om sumobrottning med en fotoapparat

Det hela började med att den helt digitale Fotosidanmedlemmen Ernst Göran Westlund fick en japansk TLR av en fotograferande vän på Saltspring Island förra sommaren. Han bloggade om den förstås och jag nämnde då i ett meddelande att om han någonsin tröttnade på att köra film så var jag intresserad av den. Han tröttnade, märkligt nog. Och i april i år damp det ner ett meddelande i mailboxen med en förfrågan om jag fortfarande var intresserad. Jag skulle få den om jag betalade frakten. Det fanns ingen tvekan från min sida. Den där tingesten måste undersökas, kännas på, examineras och köras några rullar i. Och frakten var ytterst rimlig. Mindre än vad somliga spenderar på lördagsgodis under en månad. Eftersom jag inte äter godis, av medicinska skäl, så fick denna frakt  bli mitt "lördagsgodis". Njutningen varar dock längre =)

Häromdagen kom den och jag är svårt frestad att sätta i en rulle omedelbart. Dock har jag redan ett tiotal kameror med film i så jag vill nog försöka reducera antalet innan jag laddar den här.

Kameran är en Mamiyaflex C2 Professional som tillverkades mellan 1958 och 1962. Det finns visserligen serienummer på både hus och objektiv men det finns ingen tillförlitlig förteckning över vilka år serienumren representerar. Inte ens hos Mamiya. Den har utbytbara objektiv, 55, 65, 80, 105, 135, 180 och 250 mm. Alla Mamiya-Sekor-objektiv passar generellt till alla modeller med några undantag. Mitt exemplar har ett 65 mm objektiv  och jag är starkt frestad att skaffa åtminstone ett till. 65 mm motsvarar ungerfär 40 mm i småbild så en 105:a eller 135:a skulle kunna vara kul som porträttoptik. En snabb koll på auktionssajterna ger vid handen att det för tillfället är ont om objektiv till dessa kameror, såvida man inte köper en kamera också.

Den bästa informationen om Mamiyaflex finns förstås på internet där någon entusiast lagt ner möda på att specifisera alla modeller och objektiv.

Här är några bilder till.

Första bilden visar det maffiga motljusskyddet. Andra bilden den vackra objektivsläden och bälgen. Tredje bilden demonstrerar sportsökaren som fungerar identiskt med Rolleiflex. På fjärde bilden har jag satt på prismasökaren Porroflex som är så sinnrikt konstruerad att man har plats för näsan (om man är högerögd). Nu föredrar jag schaktsökaren  men prismat följde med hela kitet.

Ett annat tillbehör som följde med i leveransen var en Paramender. Ett fantasifullt namn på en anordning för stativ som fixar (mend = laga) parallaxfelet vid närbildsfotografering med stativ. Låt mig illustrera med ett fejkat fall av närbildsfotografering. Observera att Paramendern sitter mellan stativ och kamera och fungerar som en handvevad hiss med slaglängd lika som avståndet mellan sökarobjektiv och objektiv.

Siktet inställt på den lilla prästkragen med sökarobjektivet och skärpan sätts. Sedan hissas kameran upp och man tar bilden med det bildtagande objektivet i samma läge som sökarobjektivet befann sig. Fiffigt men bara tillämpligt vid fotografering på stativ.

Kameran tar endast 120-film. En sån här best sätter man bara inte in småbildsfilm i som Franke & Heidecke gjorde i sina Rolleikameror.

Den här fotoapparaten väger ca 1,6 kg och det är i alla fall mindre än min Bronica vars tjänstevikt ligger på 2 kg. Ändå ingen kamera för de klent byggda. En viss fingerfärdighet är ett nödvändigt tillbehör när man opererar denna kamera. Slutaren spänns till vänster om objektivet och utlöses på höger sida om detsamma. Fokuseringen har inställningsratt på båda sidor. Men man ska ju hålla kameran också, herrar japaner! En murken kamerarem följde som tur är med kameran. Den håller nog för en hel rulle...

Mellanformataren

Första rullen i Ikoflexen

Om att hålla premiärnerverna i styr

Varje gång man går ut första gången med en gammal kamera är det lite spännande. Även om man bekantat sig med den en stund innan man går ut så händer det att man missar en del grepp. Det är förresten baksidan av att roa sig med ett antal äldre kameror. Ingen är ju den andra lik så man måste lära nytt nästan varje gång. Nu är ju jag en sån där som gillar omväxling. Man håller sig mer alert då, tycker jag. Och då blir det ju bara kul.

Ikoflex I 850/16  från ca 50-52 med Tmax 100 innanför västen.

Ikoflexen som det här ska handla om fick jag av en arbetskamrat. Hans pappa hade använt den flitigt men själv hade han inte använt den mycket. Allting verkade funka på den men objektivet behövde sig en omgång med putsduken. Objektivet var det enda som oroade mig. Visserligen är det en kamera från  Zeiss Ikon men objektivet är ett Novar Anastigmat utan antireflexbehandling så här skulle det bli spännande att se hur det uppför sig i motljus. Fokuseringen var lite jobbig så här använde jag metoden med att köra fram och tillbaka för att, så att säga, gaffla in det ställe där oskärpan verka vara sämst =) Mattskivan lämnade en del övrigt att önska m a o. Låt oss se på lite bilder.

Promenaden gick till och genom Råcksta begravningsplats. Börjar lite mjukt med en barkstudie på objektivets närgräns. Jag svajade in läget då oskärpan tycktes minst.

Objektivet har väldigt mjuk kontrast. Jag har ökat den betydligt i PS. Jag skulle vilja kalla det för ett karaktärsobjektiv. Ett som man använder för en viss typ av bilder.

Pärleporten är öppen. Välkommen in.

På andra sidan begravningsplatsen ligger Råcksta träsk, vilket härmed är bevisat. Sedan vände färden hemåt. 

Grimsta slott i all sin prakt och härlighet. Väl inne tänkte jag använda sista rutan till en blixtbild. Frugan blev förvarnad om experimentet men utropade strax bilden var tagen att hon minsann inte var beredd. Perfekt, tyckte jag. Så ska man ta bilder på människor =)

Noll kontroll med fjärrkontroll.

Med tanke på det "mjuka" resultatet tycker jag kameran levererar perfekta kopior av hur bilder såg ut på 50-talet. Kameran har  helt klart en inbyggd konstnärlig behandling av ljuset som kan komma till nytta vid speciella tillfällen. Helt kliniskt ren från perfektion alltså.

Alla bilder tagna idag. Vem vågar påstå att film är långsamt =)

Mellanformataren

PS
Med på promenaden hade jag en Gossen Sixtomat Digital exponeringsmätare istället för min vanliga kompanjon Ikophot.