Vår lördag - vårlördag

Det var härligt väder igår och vi styrde kosan till Millesgården. Betittade stället, utställningen och njöt av vårsol och värme.

Bilder tagna med orangefilter.

Sen åkte vi till Bergianska trädgården och tog en fika på den italienska terassen.

Körsbärsträden utanför Edvard Anderssons växthus blommade inte än. Orangefilter även på dessa bilder.

Alla bilder tagna med Rolleiflex Automat (1952)

Jag hade en Nikon F50 med färgfilm med mig också men filmen är inte slut än.

Strandraggare och nakenbadare

I mitten på 90-talet var vi på Naxos ett par veckor. Första veckan gjorde vi det som turister gör och åkte en del turer. Andra veckan latade vi oss och åkte varje dag till en badstrand, Agia Ana, som var känt för sina nakenbadare. Inte var det så många nakenbadare där men mycket minimalt med täckande textilier i alla fall. Nästan varje dag kom en övermogen grekisk lantis dit klädde av sig allt och strosade längs stranden med den hårda picken i vädret så nära alla solbadande kvinnor som möjligt. Han la sig ett par meter ifrån och glodde och svajade med utrustningen. Alla ignorerade honom. Några t o m försökte schasa bort honom. Han fick inga ”napp” såvitt jag kommer ihåg.

En betydligt beskedligare och blygsammare strandpojke njöt av livets härlighet på Dragsön i Grumsfjorden de 28 juni 1960. Vi åkte dit i farfars båt och tog in i en lånad sommarstuga. Jag kommer inte ihåg så mycket av den helgen men mamma har låtit mig veta att det snöade 1 juli och eftersom taket läckte avbröt vi semestern på ön och åkte tillbaka till farmor och farfar i Slottsbron för några dagar istället. Det här ögonblicket minns jag dock där jag satt i en grop i sanden och njöt av det okomplicerade livet som bara barn kan =)

Mars månads profilbild

Avsked

Dottern har åkt tillbaka till Montreal och det är tomt efter henne. Här är en bild från näst, näst sista måltiden. Kummin- och sesamfröstjärnor av deg som innehåller tre ostar. Mer av karaktären snacks med rödvin.

Exit i apelsingången.

Until next time...

Fotografens tre stadier

När jag var ung roade det mig mycket att fiska. Jag minns mitt första kastspö. Ett blått ABU med röd inkapslad haspelrulle på. Lillbrorsan (d.ä.) fick ett när han fyllde år tre veckor före mig och jag var avundsjuk lika länge tills jag också fick ett. Jag minns den första fisken, en liten abborre vid sommarstugan. Den högg direkt. Jag kastade nog in spinnaren i gapet när den dåsigt gäspade i det solvarma vattnet i vasskanten. Lyckan var total. Detta är fiskarens första stadium. Euforin i att få en fisk. Entusiasmen som aldrig tycks ta slut. En ständig önskan att åka ut och fiska. Snart nog läste man ABU-nytt och drömde om storfångster och dyra prylar och drag som kunde lura gammelgäddan och ge ett guldmärke. Lika snart som drömmarna uppstod gick man in i fiskarens andra stadium, prylnördens stadium. Fiskelådan fylldes med allehanda tillbehör  och nya rullar och nya drag som skulle öka fiskelyckan. Fiskelyckan infann sig då och då som om inget hade hänt. Man lärde sig lite knep för att fånga de roliga fiskarna. Man gjorde resor bara för att fiska i främmande vatten. När pryleran gick över kom man in i fiskarens tredje stadium. Det filosofiska. När man går ut för att fiska utan att bry sig om fisk. När den rofyllda upplevelsen av att bara vara nära vattnet och fundera, kasta lite förstrött och låta hjärnan insupa naturens läkedom. Man vattnar sitt drag med rytmisk regelbundenhet. Allt går på erfarenhet och det händer att man släpper tillbaka en fiskstackare som råkat fastna på kroken.

Här en bild på alla Åmålsgrabbars favoritställe. Brohålet som skiljer Norra Viken från Åmålsviken. Vattnet är strömt och det står ofta abborre där. Några av mina mest euforiska stunder har jag upplevt där. Speciellt den perioden då jag höll på med ultralätt fiske. Lätta grejor, tunn lina, små drag. Varenda firre blev ett monster som tog en god stund att landa.

 

Som fotograf tycker jag mig märka att samma stadier går igen. Den första kärleken då allt är nytt och roligt och man lyckas ta en och annan bra bild. Prylstadiet då man behöver allt möjligt och omöjligt och det tar evigheter att synka allt innan man tar en bild. Jag hoppas det är slut på pryltiden nu för min del. Känner att nu är bildfilosofins gryning här. Här ska jag stanna länge...

Tiden står stilla

Min vanliga utsikt i fem år varje fredag och söndag eftermiddag.

Långt från allt. Men man kunde lita på klockan två gånger per dygn. Inte illa.