Fotografens öga

En analys av fotografiet enligt John Szarkowski

John Szarkowski (1925-2007) var chef för den fotografiska avdelningen på The Museum of Modern Art i New York. I sin bok The Photographers Eye (1966) analyserar han vad fotografier ser ut som och varför de ser ut som de gör. Det handlar om fotografisk stil och fotografisk  tradition som dagens fotografer tar med sig i sina bilder. Han analyserade fram fem grundstenar i ett fotografis tillblivelse.

1. Motivet (the thing itself)
2. Detaljen (the detail)
3. Ramen (the frame)
4. Tid (time)
5. Position (vantage point)

 1.  Motivet (The Thing Itself)

Mer övertygande än någon annan typ av bild framkallar fotografiet en påtaglig verklighetsnärvaro. Sin mest fundamentala användning har fotografiet fått som ett substitut för motivet självt - en enklare, mer permanent, klart synlig version av rena fakta.

Vår tro på ett fotografis sanning vilar på att vi litar på objektivets opartiskhet, att det tecknar motivet som det är, varken bättre eller sämre. Denna tro må vara naiv eller illusorisk ( för fastän objektivet tecknar motivet, är det fotografen som definierar det), men den består. Fotografens syn övertygar oss så till den grad att fotografens medverkan göms.

Rödvin och ärtsoppa (2010)

2. Detaljen (The Detail)

När han (fotografen) väl hade lämnat studion var det omöjligt för honom att kopiera målarens  schemata. Han kunde inte regissera ett fältslag som Uccello eller Velásquez, eller föra samman element som hade varit åtskilda i tid och rum. Inte heller kunde han arrangera om delar av sin bild för att konstruera en bild som passade honom bättre.

Från verkligheten framför honom kunde han bara välja de delar som var relevanta och överensstämmande, och det skulle fylla hans bild. Om han inte kunde visa slaget, förklara dess avsikt och strategi, eller skilja ut dess hjältar från dess skurkar, kunde han visa det som var för vanligt för att måla: den ödsliga vägen med spridda kanonkulor, lagren av lera på ammunitionsvagnens hjul, de anonyma ansiktena, den ensamma nedbrutna figuren vid väggen.

Intuitivt sökte, och fann han, den signifikanta detaljen. Hans arbete, inkapabel att berätta (med ord), vände sig till symboliken.

Riggdetalj på Götheborg (2008)

3. Ramen (The Frame)

Att ta något ur sitt sammanhang är kärnan i fotografens hantverk. Hans centrala problem är detta enda: Vad ska jag inkludera, vad ska jag avstå? Beslutets linje mellan innanför och utanför är fotografiets ram. När tecknaren startar i mitten av sitt ark, startar fotografen med ramen.

Fotografens ram definierar innehåll. Det isolerar oönskade placeringar (intill varandra). Genom att omsluta två objekt skapar den en relation. Fotografiets ram delar upp bekanta former och visar  mindre bekanta fragment. Den skapar den form som omger motiven.

Fotografen redigerar betydelsen och mönstren av världen genom sin imaginära ram. Ramen är början på hans bilds geometri. Den är som vallarna på ett biljardbord.

Sordiner (2008)

4. Tid (Time)

Fotografier har ett speciellt förhållande till tid för de beskriver endast nuet.

Exponeringar var långa i den tidiga fotografin. Om motivet rörde sig blev det mångfaldigat i en rums-tid-dimension. Kanske var det sådana händelser som startade det fotografiska studiet av rörelsemönster och senare, den virtuella formen av kontinuerlig rörelse i tiden.

Fotografer fann ett outtömligt ämne i att isolera enstaka ögonblick av tid. De fotograferade hästen mitt i steget, människans flyktiga ansiktsuttryck, kroppens och händernas gester, när slagträet träffar bollen och mjölkdroppen som skvätter  i ett mjölkfat.

Mer subtil var upptäckten av ett segment av tiden som Cartier-Bresson kallade det avgörande ögonblicket (the decisive moment): avgörande, inte av yttre omständigheter (när slagträet träffar bollen) utan därför att i det ögonblicket av förändrad form och mönster kändes ha uppnått balans, klarhet och ordning - därför att sinnebilden blev, för ett ögonblick, en bild.

Björns trädgård (2009) 

5. Position (Vantage point)

Om fotografen inte kunde flytta på sitt motiv kunde han flytta sin kamera. För att se motivet klart - ofta för att ens se det alls - måste han överge sin normala position och ta sin bild från ovan, eller nerifrån, eller för nära, eller långtifrån, eller från baksidan, vända på ordningen av sakernas betydelse eller med hälften av sitt motiv skymt.

Genom sina fotografier lärde han sig att världen tedde sig rikare och mindre enkel än han kunde gissa.

Han upptäckte att hans bilder kunde avslöja, inte bara skärpan men också sakers otydlighet och att dessa mystiska och svårtydda bilder också kunde, på sitt eget sätt, verka önskade och meningsfulla.

Centennial tower, Erie (2000)

Fem saker att ha i minnet på dina fotografiska exkursioner. Lycka till.

Om 1984

Om att lägga krokben för läsarnas ögon.

Ja, jag har läst boken av Orson Welles men inte 1984. Långt senare, jag tror det var 2005. Men nu handlar det inte om boken utan om nästa profilbild. Och jag ska försöka hålla mig ifrån Nyspråket som introducerades i boken och istället pröva ett annat språkligt grepp. Att blanda ordens bokstäver men låta första och sista bokstäverna i varje ord vara korrekta. Forskare har nämligen funnit att det inte spelar någon roll var i ordet bokstäverna står. Det går ändå att läsa texten om bara första och sista bokstäverna är rätt. Det har nåt med hur ögat läser en text att göra. Vi läser inte bokstäver. Vi läser orden som bilder och däri har vi en tangeringspunkt med fotografin. Nu börjar jag.

Mras mnådas prfoillibd är hamätd fårn smomraen nottinhunrdatåtiofrya. Vi tlilrinbgade åsktligila hegler och samomrvceokr udner felra år i srävfärlödrranas somumarstrga i Llila Nonrae, Svnasokg, Vrälmand. Kpanpa tre mil fårn Ååml. Dåräfirn har vi mnåga fnia minnen, bdåe nratupupvelesler och branens olkia änevrytligteher i de dujpa sgoakrna. Lelamikga njuntnangir i from av spavmar och bär fnans ionm premdonavastnåd och om man var bjöd åt att stedura falgår (som min sfärvar) så fanns det mnåga atrer att hrämparta med, fogofratera osckå om man hade trillcäkligt mecykt gals mlelan kamrea och fegål. Nu hade jag aldirg tillrickälgt med lägnd på tuebn men det belv i alla flal nårga dumkenärota narutlibder av tpyen "been tehre, seen taht". Här är ngåra emexpel.

Narutsuppvellee

Boprygjgekt

Tllinvigar. Blidkiritk udanbneeds

Vid dagnes sult vroo vi ganska ttörta. I alla flal jag =)

Mallenfrometaran

Om hederliga och ohederliga kameror

eller Finns det egentligen gamla hederliga kameror?

Jag får ganska ofta höra att jag använder en "gammal hederlig kamera" när jag är ute och vädrar någon av mina klenoder. Det har fått mig att undra över när en kamera blir hederlig egentligen. Det tycks vara förknippat med gammal. Vid vilken ålder inträffar då hederligheten? Jag lutar åt att tro att hederlig är den högsta graden i kamerornas hemliga orden. Det är därför som nya kameror inte är hederliga. De har inte kommit lika långt i sin utveckling! Det tar säkert lika lång tid som hos Frimurare och Tempelriddare att komma nån vart med hederligheten. Som om hederlighet är den sista landvinningen en kamera kan göra, trots att den inte ändrar beteende med tiden.

1929. Utan tvekan hederligheten själv.

1954. Lika gammal som jag och då måste den vara hederlig.

Eller handlar hederligheten om fotografens möjlighet att ha kontroll över sitt verktyg? Då undrar jag genast när kontrollen förlorades. Jag misstänker starkt att det har med elektronikens intåg i fotoapparaterna att göra. Då måste det ha inträffat redan under filmepokens slutskede, predigitalium!

1989. Här är det redan en hel del elektronisk automatik. Jag anar vart hederligheten tar vägen...

Eller går gränsen vid analogt/digitalt? I så fall måste det vara det digitalas öppenhet för manipulation bortom förnuft som är det ohederliga. Det är för lätt att göra om en bild till något helt annat. Visserligen går det att göra om bilder tagna med film också men kräver mycket mer än att bara att klicka lite  med en mus och tangentbord. Det är inte lätt i Photoshop heller om sanningen ska sägas. Man är ju hederlig.

2007. Min frus kamera. När jag hör hennes klagan över bildresultaten misstänker jag att den är helt okontrollerbar. Vad som försiggår mellan avtryck och visning på skärmen är en helt okänd process som är skapad av kameratillverkaren. Fotografen har mycket lite att säga till om! Här är man utelämnad åt tillverkarens hederlighet. Ooops!

Nej, jag ger upp och söker min tillflykt till Nationalencyclopedins ordbok beträffande hederlig. Vad menar folk egentligen med "gammal hederlig"?

he'derlig adj.
  som arbetar (öppet och) endast med moraliskt godtagbara metoder i sin strävan att uppnå ngt.
  BET.NYANSER: .......c) spec. om traditionsrika och uppskattade föremål, företeelser o. d.
  HIST.: sedan 1769 ...jfr 'ärofull'; 'vördnadsvärd'; 'förnäm'

Ordet traditionsrik indikerar i alla fall en viss ålder men också gamla anor. Så den senaste och nyaste  kameran skulle också kunna räknas som hederlig ety den har en lång historia bakom sig med anor från 1800-talet. Suck.

Ett sista försök på Google med "gammal hederlig" ger ungefär 58.000 träffar där ingen är den andra lik. Dubbelsuck.

Nästa gång någon säger något om hederliga gamla kameror kommer jag sannolikt att banka in lite gammaldags hederlighet i vederbörandes skalle med min gamla hederliga kamera som verktyg.

Mellanformataren

PS
Slutklämmen är naturligtvis inte hederligt menad. Varken som hot eller löfte. Jag tänker bara högt om det som irriterar mina hjärnceller. Både den vänstra och den högra.
DS

Ett svart streck

Om genial bildkomposition

Ingen har väl missat porträtten av den amerikanska byfotografen Mike Disfarmer. I många av hans bilder finns det ett svart streck på bakgrunden. I fotohistoriska kretsar spekuleras det vilt om detta var ett avsiktligt "genialiskt" fotografiskt grepp eller om det helt enkelt inte fanns något annat än svart tejp i affären. Amerikanerna diskuterar detta allvarligt! Stackars Mike. Om han bara hade lämnat efter sig en dagbok med förklaringar...

Snyggt streck

Hans originalbilder säljs för tiotusentals dollar. Själv dog han utfattig 1959.

Häromdagen upptäckte jag att jag ovetandes om hans existens har kopierat hans "genialitet" i en av mina egna bilder för ett par år sedan.

Strecken är lika snygga i Sverige. Även om det inte är tejp.

Men 50 år efter min död betingar nog inte denna originalbild samma pris som Mike Disfarmers...

Mellanformataren

PS
Min bild deltar ikväll på Midsommargårdens fotoklubbs möte i tävlingen Fikabilden. Jag hoppas det blir en domare den här gången som känner till Mike Disfarmer =) Eller en som gillar svart/vitt...

Den ultimata kameran

Om Edseleffekten i kameravärlden

Bakgrund

För längesedan såg jag en TV-dokumentär om bilen Edsel. Den skulle bli den ultimata bilen. En bil som skulle ha allt som en bilförare någonsin kunde önska sig. Man anlitade en poet för att hitta på ett vackert namn till den. Till sist ratade man dock poetens namnförslag och gav bilen namn efter Henry Fords avlidne son Edsel. Det går ju bara inte att kalla den slutgiltiga bilen för  "Intelligent Whale", "Utopian Turtletop", "Pastelogram" eller "Mongoose Civique." Det förstår ju både du och jag. Och det gjorde Fords ledning också.

Utvecklingen gick fort och redan efter 8 månader lanserades bilen med buller och bång på "E-day"den 5  september 1957  i en "Edsel show" med Bing Crosby som  programledare och kända gäster som Frank Sinatra, Bob Hope och Louis Armstrong bland andra. Programmet fick det årets högsta tittarsiffror. Bilen såldes i tre år men lades sedan ner (den höll på att ruinera Ford). Senare har den fått en framstående placering på listan över de 50 värsta bilarna i alla tider. Hittills borde man kanske tillägga ty jag är viss om att vi inte har sett alla  liknande försök ännu.

Edsel Pacer 1958. Bild från Wikipedia

Historien upprepar sig

Inom kameraindustrin pågår nu en implicit tävling om att konstruera den ultimata kameran. Den som har allt. Så mycket att ingenting mer behövs. Den nya tekniken medger att kreativa hjärnor stoppar in så många fler funktioner än tidigare utan att skalet förstoras nämnvärt. Det finns dock fortfarande saker som fattas; telefon, öltapp och mikrovågsugn för att nämna några. Ett inbyggt stativ vore fint också, herrar konstruktörer! Och ett fack för snabbkaffe för de som inte, som filmfotograferna plägar använda, äger några filmburkar att ta med sig diverse tillbehör i.

Allt det här kräver förstås sin tribut i form av manual. Det är kanske dags också att skapa ett interface till användarnas hjärnor som fungerar. Typ, tänk på hur du vill ha bilden så rasslar det till i inställningarna och sen är det klart att trycka av. Det går ju inte att vänta på att människan utvecklas i den riktningen. Det lär ju ta några miljoner år med evolutionisternas tidshorisont. Och när vi väl är där behövs det nog inga kameror längre, ty då lever vi redan i all evighet och har ett fotografiskt minne att titta i när vi har lust.

Under tiden upptäcker allt fler att den ultimata kameran har tre saker att hålla reda på. Bländare, slutartid och fokusering. Och så ett minnesmedia av något slag att spara bilderna på. Varför är det så svårt att förstå att det räcker?

Bländare, slutartid och fokusering

Men hoppsan! Den ultimata kameran har redan existerat i mer än ett sekel!

 Mellanformataren