Smygpremiär med svartjobbet

I förra veckan fyllde jag år och jag firade med några timmar i mitt nya mörkrum. Solo. Tidigare har jag haft min pappa i närheten när jag kopierat men den här gången var han 40 mil bort. Och det var nog lika bra det. Det blir otroligt varmt på 2,5 kvadratmeter efter en stund. Pappa klarade det på mindre än en kvadratmeter i min barndom. Men han hade förstås ingen toalettstol som stod i vägen.

Meopta med färghuvud. Bord FLYTTA från IKEA

Jag började lite lätt med 10x15 Kodak Polymax II RC för att känna på det här innan jag ger mig på större papper och fiberpapper. Jag siktar på att göra mina egna förstoringar på varmtonat fiberpapper (som jag gillar mest av allt just nu) så småningom. Första sessionen körde jag tre negativ från Zeissen (ZM) och även om jag inte helt lyckades linjera in papperet rätt så blev bilderna över förväntan bra. Framkallade i Dektol och fixade i Tetenal Rapid fixer.

 
Första sessionen

Äkta silverarbete. Made in Vällingby.

Svartjobbaren

Anfang und Abschluß

Om konstverken i filmens början och slut

En bonus när man fotograferar med film är de bilder man tar medan man tar sig fram till ruta ett och det oväntade slutet som uppstår i en del kameror. Den bästa bilden blev kanske halv eller så hamnade den i klorna på framkallningsklypan. Här är några smakprov från filmens underbart överraskande värld. Och kom inte och säg att det är mina bästa bilder! >:/

En del av dessa är fina minnen i all sin enkelhet. En del påminner om platser för filmbyte.

De klart sämsta kamerorna att bjuda dessa läckerheter är min Chinon Genesis II och Olympus µZOOM115 som har helautomatisk fram och tillbakaspolning. Men så är de tråkiga också.

Mellanformataren

PS
Gör om det där i en bi... digitalkamera om du kan! 

PPS
Varje likhet med nu levande eller döda personer är helt oavsiktlig.

Dax igen - för en omöjlig kombination

Om ingenjörskonstens förtjänster

Ingenting kan hindra den nördige fotografen/ingenjören. Nu är det dags igen för lite trolleri. Och jag har uppgraderat tillverkningsmaskinen för att slippa repor i emulsionen. Nu ni!

Rolleiflex Baby (1958) och Tri-X, numera möjlig kombination.

Så där ja!

Mellanformataren

Tri-X och Rolleiflex Baby = Succé

För nytillkomna fotografer och läsare av denna blogg. Det här handlar inte om digitalfotografi. Det handlar om att hålla liv i gamla kameror så länge som möjligt. Jag har ett par Rolleiflex Baby varav den ena fungerar klanderfritt (den äldsta) och den andra fungerar för det mesta. Man kan säga att det är en mellanformatskompakt.  Det är en skön kamera att fota med och jag vill inte gärna ställa den på hyllan. Emellertid är det svårt med filmtillgången. Svartvit film finns det bara en sort av, Efke R100. Negativ färg finns i form av Kodak Portra 160NC, Macocolor 200 (kan köpas men tillverkas inte längre) och Bluefire Murano 160 (tillgänglig ibland). Diafilm finns i Fuji Velvia (ibland). Alltid utomlands, så frakten blir alltid en betydande del av priset/rulle.

Visst vore det väl synd att ställa den här skönheten på hyllan?

I ett tidigare inlägg har jag nu rådit bot på filmtillgången för en överskådlig framtid. Jag kan välja vilken film jag vill! Den första filmen jag gjorde blev en Tri-X och denna körde jag helt och hållet på Nyårsafton. Tolv bilder/per rulle ger den men jag hade nog kunnat få ut tretton om inte räkneverket hade lagt av vid tolv och enväldigt bestämt att att nu är jag färdig. 120-filmen som jag använde och skar till det mindre 127-formatet är lite längre än standardlängden på en 127-rulle. Nå, jag är nöjd med att experimentet lyckades och nu är det bara att fortsätta i ullstrumporna och skära mer film. Här är några av bilderna från Nyårsafton.

Flickorna i mitt liv.

Strandad armada

Ja, jag vet! Naturbilder är olyckshändelser

Jag kunde dock notera ränder i emulsionen som jag nödtorftigt photoshoppade bort. Så det får bli lite finlir med skärapparaten innan nästa rulle.

Mellanformataren

Tri-X i en 127-filmskamera. Kan de' va' nåt?

Om mörkrets gärningar, eder och besvärjelser i mörkrummet.

Lika bra att erkänna på en gång. Jag har inte varit så flitig med bloggen på ett tag. Det är mycket nu! Inte bara för att man fastnat utomlands i dåligt väder. Jag har avgett ett nyårslöfte som krävt en hel del fantasi. Inte bara av den konstnärliga sorten utan också den tekniska. Men är man ingenjör så är man. Problem ska lösas. Det är därför man valt det yrket. Alla ingenjörer har dessutom en egenhet. Gör det lätt för dig. Nu ska jag berätta om ett problem och hur jag löste det.

Problemställningen

Hur får man in en Tri-X i en Rolleiflex Baby?
Förutsättning 1: En Rolleiflex Baby kräver film i 127-format
Förutsättning 2: Tri-X finns inte på 127-rulle

(Det är nu ingenjören lockas till storverk samtidigt som han är så lat som möjligt.)

Förslag till lösning

Utnyttja en Tri-X på 120-rulle och skär den så att den blir lika smal som en 127-rulle.

Recept

1 st valfri mellanformatskamera för 120-film. Gärna en Zeiss Ikon Nettar, Agfa Isolette eller Franka Solida I med bildformat 6x6 cm
1 st knivblad av den brytbara typen
1 st kretskortslaminat ca 57x57 mm
1 st bit aluminium ca 5x5x20 mm
0,02 tub Plastic Padding
1 st 120-rulle Tri-X (kyl- eller frysförvarad och med ett develop-before-datum som ännu inte har inträffat)
1 st bra dag när du känner dig avkopplad och harmonisk
1 st tålamod av gudomlig natur
1 st mörkrum

Tillvägagångssätt

1) Välj kamera

 
Jag valde en Zeiss Ikon Nettar 517/16

2) Tillverka fixturen med kniv

Limma på aluminiumbiten på ena sidan av laminatets spår

Bryt loss ett par blad från den brytbara kniven och limma mot aluminiumbiten och låt den sticka upp ca 2 mm över laminatets yta.

Kan nån begripa varför jag köpte ett macro? Inget skärpedjup och tungt som bly!

(Det här är ingen instruktion för dummies. Jag förutsätter att läsaren kan tänka själv och inte har tummen mitt i handen)

3) Placera skärapparaten i kameran med eggen riktad mot startrullen

4) Sätt i Tri-X-rullen på startsidan (här till höger) och dra startänden över till mottagarspolen som sätts i på andra sidan.

5) Mata på startänden av filmen tills den fastnar och placera sedan ett finger på knivens topp medan du drar fram film. Då bryter kniven igenom papperet och processen kan börja.

6) Stäng bakluckan (innan svärmor sätter sig där). Lås.

7) Dra fram film utan att försöka exponera ända tills den tar slut.

8) Gå in i mörkrummet. Andas djupt och släck lyset.

Av hänsyn till känsliga läsare återges här fortsättningsvis endast de praktiska momenten. De verbala uttrycken har sannolikt ingen menlig inverkan på processen (men möjligen på resultatet).

9) Öppna kameran i mörkret och ta ur den skurna 120-filmen.

10) Linda av den 16 mm breda remsan som blir över och släng densamma i sophinken.

11) Frisera pappersslutet (i mörkret) så att du kan stoppa in änden i slitsen på en 127-spole

12) Linda upp filmen baklänges på 127-spolen. Tillse att filmänden, när den kommer,  går tätt in med papperet så att den inte bubblar sig vid fortsatt upprullning.

13) Om filmen, mot förmodan, skulle ha bullat upp sig är det bara att sätta på kaffet och inmundiga bullen till detsamma. Vill du inte ha bullen så får du lossa på tejpen och och låta fästa den igen medan du rullar in filmänden i spolen. Då fastnar filmen igen helt automagiskt.

14) Frisera papperets börjanände så att det går att trä in i slitsen på en 127-spole.

15) Duscha, ty nu lär du vara svett.

16) Sätt i Tri-X:en i din 127-filmskamera

Slutresultat

Laddad och klar

Mellanformataren

PS
Jag har avsiktligt undanhållit en del självklarheter. Tips och trix som den framsynte förberett sig på för att slippa tända lyset när filmen har byxorna nere. Vidare behöver jag väl knappast tipsa om lämpliga kraftuttryck att använda under mörkrumsarbetet. Jag har fullt förtroende för varje fotografs egen vokabulär i detta avseende.

PPS
Nu drar jag mig nöjt tillbaka, tar en dusch och går till sängs. I övermorgon är det Julafton. Ja, du märkte kanske att jag tog mig friheten att ändra på  ordningen och duschade sist. Konstnärlig frihet kallas det. En ingenjör behöver inte göra allt rätt. Bara resultatet blir rätt.