Zeiss Ikons misstag och hur man rättar till det

Eller hur man får 12 bilder ur en Super Ikonta 532/16

Zeiss’ konstruktörer hade väl en dålig dag när de konstruerade modell 532/16. Det är en mätsökarkamera med formatet 6x6 cm på 120-film. Alla vet ju att man får ut 12 bilder på en 120-rulle med den storleken på bilderna. Men inte i en 532/16. Där får man bara 11! Om man laddar film enligt instruktionsboken, vill säga.

Misstaget konstruktörerna begick var att använda ett bakstycke där det röda fönstret sitter i en position för 6x9 cm! Eller också hade de väldigt gott om såna bakstycken och måste hitta på ett sätt att bli av med dem. Möjligen kan det ha beordrats högre upp i företaget. En gåta är det.

Enligt manualen ska man ladda filmen på ett speciellt sätt för att räkneverket ska fungera. Gör man inte det får man bara ut 8 bilder eftersom man då måste hålla sig till det röda fönstret. Man ska först vrida fram till ruta 1 i det röda fönstret och sedan ställa räkneverket på 1 och sedan räknar kameran till 11. Redan vid ruta 1 har man kört en bra bit in på filmen (drygt en halv 6x6-bild noga räknat) och därför finns det bara plats för en halv bild i slutet av filmen! Sorry, du får bara 11 bilder.

Eftersom jag är ingenjör, skäms jag över den tyska grenen av skrået som gjort denna halvmesyr på en i övrigt trevlig kamera. Nu behöver man dock inte vara ingenjör för att överlista dumma tyskar. Det räcker med lite vanlig svensk list, varken våldsam eller argan.

Jag har sparat några bakpapper från tidigare 120-filmer där tejpen sitter kvar så jag lade helt enkelt in papperet i kameran och såg till att tejpen hamnade utanför 6x6-maskningsramen i kameran, fällde ihop bakstycket och studerade innehållet i det röda fönstret. Det handlar ju om att stanna så tidigt att man inte kör in en halv ruta på filmen utan bara någon centimeter som på en Rolleiflex eller annan mellanformatare. Nå, det var tomt. Inget synligt tryck. Jo, i ena kanten anade jag stapeln på ett K i Kodak.

Sista gången jag laddade kameran med Tri-X (vad annars) vred jag alltså försiktigt fram tills jag såg samma sak i det röda fönstret och har kört en hel rulle med 12 bilder. Emellertid har Zeiss’ konstruktörer lagt in en spärr efter 11 rutor på räkneverket så sista bilden måste tas genom att pilla på armen under objektivet, inte genom att trycka på utlösaren. Dessförinnan måste man dra fram film utan att ha ett stopp att luta sig mot. Jag har kontrollerat att det går 1+1/6 varv till sista rutan.

Jag har nyss framkallat filmen och kan nöjd konstatera att jag lyckades. Här nedan några bilder från den filmen.



Rulltrapporna upp mot Kungsklippan vid Rådhusets station.



Julgranen på Centralen


Eders förbundne

Mellanformataren

En sevärd utställning

För ett par veckor sedan var tre Pekingbor och jag på Arbetets museum i Norrköping och tittade på fotoutställningar. Idag återvände jag för att ta en andra titt på en av dem, Skeppsbrott, som fascinerade mig på flera sätt.

”Hans Ola Ericson, som under många år skrivit historiska artiklar om sjöfart, har besökt Isles of Scilly flera gånger. Han har då träffat Frank Gibson, som är den fjärde generationen i den berömda fotograffamiljen som dokumenterat skeppsbrott längs Cornwalls kust och runt Isles of Scilly. Hans Ola Ericson har tillgång till en kollektion av Gibsons originalfotografier.”

Utdrag ur utställningshäftet med bildtexter. Alla bilder nedan är copyright Frank Gibson. Utställningen består av ett 30-tal vackert monterade kontaktkopior och pågår till den 13 december på Arbetets museum i Norrköping. Sätt navigatorn på Kvarngatan 1 så kommer ni till en bra parkering.

Utställningens bilder är riktigt svart/vita men avfotograferingen gav dem en fin sepiaton som jag lät vara kvar.




Här fick jag ett starkt intryck av ett spökskepp




Blänket i överkant på bilderna är från strålkastarna på utställningen.







Frank Gibson med kamera

”Familjen Gibsons storformatkamera, en Thornton Pickard med 10x12 och 6x8 tums glasplåtar har gått i arv i generationer.”

Digital- och analognördar i alla läger, det här är RIKTIGT fullformat. Inte ens mellanformat är i klass med de här =)

Schabbel i spurten

För nytillkomna läsare vill jag först berätta om mitt nyårslöfte som består i att köra minst en rulle film i alla mina fungerande kameror avsedda för film som jag äger eller skaffar fram till den sista november 2009. Bildexempel ska vara uppladdade före nyår och som bevis för mitt roligaste nyårslöfte hittills i livet finns två bilder från varje kamera i albumet Nyårslöftet 2009. Kanske. Crimson har schabblat bort en av mina nyårslöftesfilmer. Jag har fått någon annans film och bilderna på den har inget intresse för mig. Crimson har lovat att leta reda på filmen. Misslyckas de så får jag ta en ny. Men det börjar bli ont om tid. För en vecka sedan hade jag två kameror kvar och jag kände mig mycket konfident att hinna med allt. Nu i veckan fick jag två kameror av pappa som naturligtvis räknas in i löftet. Egentligen fick jag tre men den tredje går det inte att få tag på film till utan jag måste specialtillverka en adapter för att kunna köra 120-film i den. Dessutom har den ena av två slutartider gett upp medan jag provade den. Synd, för hela kameran är i övrigt i mint condition. Och ändå är den från mitten av 20-talet. Den ser faktiskt oanvänd ut! Just nu betraktar jag den dock som icke fungerande eftersom jag inte kan köra en film i den. Än.

No 1A Pocket Kodak. 1920-tal. 130 mm/f7,7  T, B-1/50s 116-film

Nästintill mint condition.

De två första är av märket Franka, den ena är en Solida I och den andra en Solida III. Båda daterade till 1954 och således årsbarn med mig själv. Båda ska ha 120-film och Solida I är nu laddad med en Fomapan 400 och Solida III med en Portra 160NC om vardera 12 bilder. Tolv bilder försvinner fort om jag ger mig ut en eftermiddag så det ska normalt inte vara något problem. Värre blir det om jag måste ta om rullen i Chinon CP5. Så jag hoppas att Crimson hittar rullen...

Franka Solida I (1954). 75 mm/f5,6   B-1/200s   120-film
Mycket god kondition

Franka Solida III (1954). 80 mm/f2,9   B-1/250s   120-film
Mycket god kondition

PS

Nu kanske det är mer begripligt att jag inte fotar så mycket digitalt. Men jag använder i alla fall min D80 till att dokumentera mina gamla kameror =)

Höststädning

Nu pågår storstädning i hela min profil. Album och bilder slängs. Nya album skapas och bilder byter album. Omstrukturering och förnyelse pågår. Jag överväger t o m att lämna en del intressegrupper. Svart/vitt har jag nyss blivit utslängd ifrån och jag förstår inte varför. Jag har kommenterat fler bilder än jag laddat upp. Poolvärden verkar ha storstädat i poolen och efter den utskällning jag levererade släpps jag nog inte in igen. Ändå ser jag den gruppen som den viktigaste gruppen för mig just nu. Men det finns ju andra arenor.

Det är oundvikligt att jag också rycker bort några av era favoriter men det får ni stå ut med. Ni har nog många fler som är bättre. Och många av mina retrobilder ligger för alltid kvar i Retrobilderbloggen. Där rensar jag inte utan fyller bara på. En del nya bilder hamnar nog BARA där. Så vill du följa mina äventyr med retrokamerorna är det det bästa stället att titta på.

Avslutar så här med min populäraste bild, alla kategorier, som nu är borttagen för gott.

Bildkris!

Det är lika bra att erkänna det som alla märker: Jag laddar upp väldigt lite bilder nu och kommentarlustan har sinat. Kan fotografer ha en identitetskris? Jag undrar ibland vad jag är för en fotograf egentligen. Naturfotografi har jag lämnat bakom mig för länge sedan. Det lockar inte alls. Vad gör man när stadslandskapsfotografering har gått i stå och gatufotograferandet aldrig riktigt tar fart. Jag vägrar ställa mig vid diskhon och fotografera vatten! Vad är min gren, egentligen?  Det är roligt att fotografera människor men när man gör det hellre än bra, ska man då låta bli?

Jag har varit bortskämd länge nu med gott om tid och rika tillfällen till fotografering. Kanske har jag förfotograferat mig? Kommer lusten tillbaka om jag håller upp ett tag? Eller ska jag bara stöna på och ta bilder tills det går över?

Jag har skaffat mig lite fotoböcker under året och på köpet har jag blivit kräsen med bilder och har börjat slänga en massa av mina bilder i datorns papperskorg och sen tömt den ordentligt. Negativen slänger jag dock inte. Det blir så pilligt att bara ladda enstaka bilder i skannern så jag sparar alla remsor som en slags dokumentation över en ivrig amatörfotograf. Eftersom jag gillar historia vill jag ju att framtida forskare ska finna arbete genom att försöka reda ut vem som tagit de där bilderna. Jag undrar också vilka slutsatser ännu mer framtida arkeologer kommer att dra när de ser de remsorna. Kodade svart/vita bildmeddelanden från antiken. Förunderligt nedtecknade på transparenta band. Synbarligen utan mening och budskap.

Jag famlar i mörkrummet efter ljus att göra bilder av. Men allting tycks ha slocknat eller hittat ett svart hål. Mörkret är kompakt, typ bländare 704. Det finns inga lysdioder i mina gamla kameror som kan lysa upp tillvaron lite. Framkallningen står i sin dunk och oxiderar och är snart mogen att hällas ut. Årgångsframkallare har väl ingen någonsin hört talas om?