Rosendal med andra ögon

Igår åkte vi ut till Rosendal. Ingen drömdestination för en som ratar naturfotografi. Men jag tänkte att det kanske kunde vara en del folk där och lite gatufoto i denna omgivning kunde kanske ge nåt. Och frun måste ju få sina önskningar tillgodosedda då och då.

För dagen tänkte jag ta med en nyförvärvad kamera av årgång 1954 för att köra första rullen i den. Det är en Rolleiflex 3,5B Automat där bländare och slutartider är ihopkopplade genom EV-inställning. När man väl har valt EV så är det bara att ratta in den tid man vill ha för motivet och bländaren följer efter helt automatiskt. Luras nu inte att tro att det är fråga om någon automatik. Det är fortfarande fråga om manuell inställning efter att ha konsulterat en exponeringsmätare eller memorerat fram ett värde från Sunny 16. Här är skönheten från 1954.

Rolleiflex 3,5B Automat (1954) med ljusgult filter och motljusskydd. Tmax 400 innanför västen.

Det fanns förstås inte mycket till blomster att fotografera därborta. Alla rabatter låg tomt jordbruna och lapade i sig solskenet för att värma kommande frön och plantor. Lika bra det. Jag hade inte tagit en bild på några växter i alla fall. Men människorna blev likafullt en besvikelse. Det flesta fikade eller åt lunch på uteserveringen och vad man än tycker om att fota folk så inte är det särskilt kul att fota dem i det ätande tillståndet. Jag lyckades få till en bra bild på en snubbe som läste Dagens Industri (!) i solskenet utanför ett av växthusen. Arma stackare som inte kan koppla av en solig och varm vårlördag. Den bilden sparar jag dock till STREET-bloggen. Istället tänkte jag visa bilder av Rosendal som nog ingen ser eller tänker på. Så håll i hatten nu.

Deppig pingvin 

Tack, jag står

Backstage Rosendals restaurang

Restaurangen kör konsekvent med ekologiska råvaror. Och maten är mycket god!

Pyramidalt vinterbonat

Till sist ett par bilder med 50-tals amatörfotostuk

Mellanformataren

PS
Man har det inte roligare än man gör sig. Kameran är i mint condition och jag fick frågan om den fungerar och om det går att få tag på film! Okunnighetens tempel är funnet! Det ligger i Stockholm =)

Alternativ gatufotoapparat

Den här konfigurationen är det jag burit omkring på stan när jag varit ute den senaste tiden. Men nu är rullen slut och det är dags att visa lite resultat.

Leica IIIf med collapsible Summicron 1:2/5 cm, sökare SBOOI och Kodak Tmax 400. Allt från 1954. Ja, utom filmen förstås.

Ett klassiskt turistekipage. Jag ville se om jag klarar av att gatufota med det korta teleobjektivet. Och det gick bra, tycker jag. Än så länge. Jag gillar och fotar mest med 35 mm men man måste ju pröva lite annat emellanåt. Jag har märkt att jag gärna står för långt ifrån med 5-centimetern. Man borde nog gå lika nära som med 3,5-centimetern och få ett tajtare utsnitt av verkligheten. Nåväl, nästa gång. Nu lite bilder från storstan.

Just det. Det är inget tele, herr Meldert

Kö på Fotografiska. Som medlem i Familjen går man förbi kön =)

Hamburgare

Bällstavikens båtstadsrättsförening. Med gulfilter. Jag står på en av båtarna efter inbjudan av ägaren.

Tyvärr låg det en filmrest från någon tidigare film framför slutaren och spökade i en del bilder.

Nu blir det andra bullar ett tag =)

Dax igen - för en omöjlig kombination

Om ingenjörskonstens förtjänster

Ingenting kan hindra den nördige fotografen/ingenjören. Nu är det dags igen för lite trolleri. Och jag har uppgraderat tillverkningsmaskinen för att slippa repor i emulsionen. Nu ni!

Rolleiflex Baby (1958) och Tri-X, numera möjlig kombination.

Så där ja!

Mellanformataren

Stadsteatern

Om det urbana landskapet och dess invånare

I mitt förra inlägg försökte jag argumentera mig bort från naturfotografin. Jag får aldrig till det. Vad ska jag fotografera istället? Människor! Skapelsens krona (för dig som tror på Gud). Den starkaste och intelligentaste av alla djur (om du tror på Darwin). Jag menar, en hackspett är alltid en hackspett, en räv är en räv och en älg är en älg. Människor företer dock en sällsamt rik utseendevariation i jämförelse med djuren (andra djur för Darwinisten). För att ytterligare komplicera det hela uppvisar hon dessutom en otrolig beteendevariation. Förutom en del grundbeteenden som parningslekar, bygga bo och samla mat. Det finns ännu fler parametrar som avviker från djuren (andra djur). Pälsen, bruket av kläder och smycken, uppfinningsrikedomen i att skapa saker och använda dem. Utvecklingen har gett henne hörlurar i öronen och mp3-spelare som dinglar på magen. Det är så hon talar om för omgivningen att hon vill vara för sig själv för en stund.

Mobiletelefonen är också en del av människans utveckling. Telepati var ett blindspår.

 När man blandar och ger ur denna mix kan man lätt inse att jag pratar om Stadsteatern. Ja, det där som försiggår framför våra ögon när vi går på stan. Mina vänner fotografer. Det här är en outsinlig källa till naturstudier på en hög och bekväm nivå. Det händer alltid något och dessutom ofta oväntat. Beteendevariationen är så otroligt stor, förutom grundbeteendena, att det kan hända vad som helst i en viss momentan sammansättning av individer. Det är det här som är värt att fotografera. Den rika flora (ursäkta liknelsen) av unika händelser som sker varje dag i en stad. Ja, utom i Vimmerby då, har jag hört från initierad källa. Inte heller i Åmål när jag är där. Då är det ofta folktomt. Utom vid torghandeln om sommaren. Förra året (2009) jobbade jag inte så mycket och hade gott om tid att gå på stan och fota. Det var härligt, även om jag råkade ut för en del missöden. Sen fick jag jobb i Finspång och då var det roliga slut. Folktommare plats på jorden går inte att uppbringa.

Finspångs torg en vardagskväll. Händelselöst

Men nu är jag tillbaka i storstan igen och det känns fint. Jag har ju valt att bo i Sveriges största stad så nu vore det väl tusan om inte förutsättningarna var bra nog. Fast det är viktigt att välja ett bra ställe. Sveavägen en söndag är ingen höjdare kan jag säga. Tidpunkten är ännu viktigare. Det är ingen större idé att vara morgonpigg i Stockholm. Om man inte vill porträttera tidningdsbud, vill säga.

Sveavägen en söndag i somras. Det här är inte gatufoto då det inte händer något intressant.

Varför spela Haydns trumpetkonsert utan orkester? Inte ens en hatt för pengar.

Utrustningen är det inte mycket att orda om. Mer än att det inte behövs värstingtelezoomar. Du behöver bara 35 mm, eller 50 mm. Lägg hellre pengarna på bra skor. Gömsle behöver du inte heller. Eller, rättare sagt, kläd dig diskret. Det ska synas vad du gör utan att man lägger märke till dig. Det är en stor fördel om kameran är liten ty då hamnar du i kategorin "turist" och ditt fotograferande betraktas som ett "naturligt" och vanligt beteende. Du är ofarlig. Tar du med dig en stor DSLR tror alla genast att du är en fotograf! Och ingen vill vara med på bild! Den lilla kameran är vanligtvis billig men om du ändå känner ett nördigt behov av att spendera stora pengar går det att göra det inom denna fotografiska gren också. Köp en Leica M9 med en värstingljusstark 35:a och du har nått målet med utrustningsdetaljen. Det finns bara en risk med denna utrustning. Du kan frestas att bli så märkvärdig att du vill synas med denna fina utrustning. Det är inte det som är grejen. Helst ska du agera som "Den Osynlige Mannen" (om du är tillräckligt gammal för att komma ihåg tv-serien, vet du vad jag menar).

Mitt primära gatufotoekipage. Mätsökarkamera och 35 mm

Men det går lika bra med sell.. en Rolleiflex. Ingen tar dig på allvar då utan tycker synd om dig som inte har råd att skaffa en digitalkamera. Du blir ofarlig även här. Ty film är ofarligt.

Rolleiflex med 75 mm (motsvarar 50 mm på småbild). Mitt andraval.

Och sen då? Sen är det bara att promenera och spana efter händelser som verkar vara intressanta eller utvecklas åt ett intresssant håll. Och plåta på, bara. Du får motion och har det trevligt under tiden. Ibland får du vänta lika länge som en naturfotograf på en bra bild. Ibland kan du ta många på en gång. Ibland måste man vila. Men kameran behöver inte vila.

Jag var nyfiken på vad höll på med och tog tre bilder utan att de märkte något. Helt uppslukade av sitt.

Videoinspelning i parken. Bakom gruppen gick människor baklänges

I väntan på pendeltåget

Mellanformataren

Tri-X och Rolleiflex Baby = Succé

För nytillkomna fotografer och läsare av denna blogg. Det här handlar inte om digitalfotografi. Det handlar om att hålla liv i gamla kameror så länge som möjligt. Jag har ett par Rolleiflex Baby varav den ena fungerar klanderfritt (den äldsta) och den andra fungerar för det mesta. Man kan säga att det är en mellanformatskompakt.  Det är en skön kamera att fota med och jag vill inte gärna ställa den på hyllan. Emellertid är det svårt med filmtillgången. Svartvit film finns det bara en sort av, Efke R100. Negativ färg finns i form av Kodak Portra 160NC, Macocolor 200 (kan köpas men tillverkas inte längre) och Bluefire Murano 160 (tillgänglig ibland). Diafilm finns i Fuji Velvia (ibland). Alltid utomlands, så frakten blir alltid en betydande del av priset/rulle.

Visst vore det väl synd att ställa den här skönheten på hyllan?

I ett tidigare inlägg har jag nu rådit bot på filmtillgången för en överskådlig framtid. Jag kan välja vilken film jag vill! Den första filmen jag gjorde blev en Tri-X och denna körde jag helt och hållet på Nyårsafton. Tolv bilder/per rulle ger den men jag hade nog kunnat få ut tretton om inte räkneverket hade lagt av vid tolv och enväldigt bestämt att att nu är jag färdig. 120-filmen som jag använde och skar till det mindre 127-formatet är lite längre än standardlängden på en 127-rulle. Nå, jag är nöjd med att experimentet lyckades och nu är det bara att fortsätta i ullstrumporna och skära mer film. Här är några av bilderna från Nyårsafton.

Flickorna i mitt liv.

Strandad armada

Ja, jag vet! Naturbilder är olyckshändelser

Jag kunde dock notera ränder i emulsionen som jag nödtorftigt photoshoppade bort. Så det får bli lite finlir med skärapparaten innan nästa rulle.

Mellanformataren