Pro Memoria
En raggare på trehjuling
Månadens profilbild tar som vanligt ett år till. Den här månaden är från självaste födelsedagen 1956 då jag fick körkort för trehjuling. Fordonet är sprillans nytt och av årsmodell-56 och naturligtvis i 50-talsfärgerna ljusgult och klarrött. Rena lyxåket. Inte bara däcksidorna utan hela däcken var vita! I alla fall den dagen. Märkligt nog finns det bara den här bilden av mig och cykeln i mitt album. Den gick nog i arv till bröderna när de var mogna för körkortet och jag fick något större. Trehjulingar växer ju inte med barnet som Meccano gör. Fast Meccano bloggar jag om nån annan gång.

Pappa har tagit bilden med sin Zeiss som nu är i bruk igen hemma hos mig. Jag har lånat klenoden ett tag för känna på hur det var att fotografera med den. Pappa hade sitt mörkrum i en garderob i finentrén på Kyrkogatan. Det var ett trångt ställe. Bästa sättet för en vuxen att ta sig in var att sätta sig i luften utanför och ta sig in sidledes på pallen. Det var så jag minns det men pappa har nog en annan åsikt. För en tvååring syns det kunna vara lättare men icke. Det var ett högt trappsteg in i den. Det var först när jag var lite äldre som jag invigdes i fotografins kemiska mysterium.
Herr Uthållig
Han har sutttit där i ett par år nu och lågmält studerat gatulivet i Sickla köpkvarter. Cigarren har slocknat för längesedan om han ens har tänt den.

Smajlutlösare
Trevliga kollegan Micke fick agera testobjekt häromveckan när jag testade smajlutlösaren på min Coolpix. Jag var starkt misstänksam till denna feature och blev riktigt överraskad när det visade sig att den faktiskt funkade! Bilden helt obearbetad. Blixten klarade det korta avståndet hyfsat.

Kort porträttsession
Min fru var riktigt riktigt i stöten igår. Jag fick fotografera henne! Efter en stunds kontemplation på var sitt håll med gårdagens utflyktsbilder (efter den värmande soppan) fick jag henne att posera med sin nya hatt på kvällskvisten. Hon har sytt den själv.

Smakprov. Några till lägger jag upp inom kort i albumet Porträtt.

Hatten är broderad på toppen
Avvand
Tänk så fort man vänjer sig. Det som förr satt i ryggmärgen är som bortblåst. Den inlärda reflexen är borta. Visst är det helt naturligt och självklart att dra fram filmen på en analog kamera? Under veckan har jag tagit två rullar svart/vitt. En i min Brownie och en i pappas Zeiss. Bara för skojs skull. För att se om det blir nåt. Jag fick ju gammal film av pappa också så nyfikenheten kostar bara framkallningen. Jag vet inte hur många bilder jag tagit men helt klart fler än man kan få in på en rulle. Jag kommer på mig själv förstås och bannar mig. Jag GLÖMMER att dra fram filmen! Drygt hälften är nog ok men resten är nog antingen överexponerade eller perfekta dip- eller triptyker på en och samma ruta. Första dagens misstag var väl ok men att glömma det på bara några dagar? Jag är nog färdig för senilhemmet.
Jag skrev ett mail till frugan från jobbet och sa att jag kommer hem tidigt idag. Hon svarade med att då kan vi åka ut och fotografera! HON tar initiativet! Jag satt ner och dånade inte av. Mycket riktigt blev det en fotosession ute på Drottningholm idag. Det var kyligt och blåsigt men det blev några bilder. Och soppa att värma oss med när vi kom hem. Här är några bilder ur högen. Vädrade klenoderna också men de filmerna ska framkallas först.

Paradis för ekorrar

Någon är nog hemma. Flaggan var uppe.

Fru fotograf.

Kinas paviljonger.

Caféet stängt för säsongen.
Icke tycka om turist. Tycka turist trist.

