Farfars Austin A30

Om en liten bils sista resa

Farfar Gösta skaffade sig en begagnad Austin A30. Vilket år det var minns ingen nu levande person. Han hade den till att åka till jobbet, han var byggnadssnickare, och till att köra ut till sommarstugan och bygga den färdigt. Det mesta byggmaterialet forslades dit över isen på vintrarna. Stugan låg ju bara ett halvt stenkast från Vänern.

Sedan pappa tagit körkort i mitten på 60-talet hände det att vi fick låna den lilla bilen och göra lite utflykter runtom i norra Dlsland. Två vuxna och fyra barn. Säkerhetsbälten? Vad var det för något? Vi som inte körde turades om att ha lillsyrran i knät.

Någonstans i norra Dalsland

Vi gjorde också en riktigt lång resa från Åmål till Oskarshamn en varm sommardag. Vi klagade inte. Vi fick ju åka bil.

Här är vi framme och faster Edit tar emot. Lillbrorsan Stefan till vänster. Syrran Anita i Edits famn. Här syns bilen som var i väldigt gott skick

Flera år senare var det dags för sista resan. För bilen alltså,

Farfar hade nog dött (1971) när det här fotot togs. Bilen hade körts ner från Slottsbron till vår gård.  Pappa skulle köra den till soptippen. Mamma körde efter med vår PV444.

Här står den på soptippen bland sina olycksbröder. Högertrafikmärket sitter kvar på instrumentpanelen som en sista påminnelse. Här syns det att syrran har vuxit lite sen Oskarshamn.

Mamma begrundar bilens öde. Vinterdäcken sitter fortfarande på. Jag tror farfar hade dem på året runt på slutet.

Eders Hängivne

PS
Pappa har nyligen dött och jag har ärvt alla hans negativ. Dessa bilder har jag nyss funnit och skannat. Pappa lovade mig för många år sedan att jag skulle få alla hans negativ.

Objektivbyte på en gammal Nettar

Om att uppgradera till antireflexbehandling på en Nettar 515.

Jag är barnsligt förtjust i mina Nettarer. Men den minsta (och förmodligen äldsta) hade ingen antireflexbehandling. När jag tidigare kört film i den syns det tydligt att objektivet inte varit så bra. Det var nog inte bara antireflexbehandlingen men jag skyller på det. En klubbkompis sålde en reservdels-Nettar av senare 50-talsmodell med likadant objektiv som min äldre Nettar 515, 1:4,5/75 mm. Här om veckan bytte jag och flyttade helt sonika den antireflexbehandlade nyare Anastigmatens frontlins till den äldre kameran. Och nu satte jag nyss in en Acros 100. Det är ju sommar men också för att den snabbaste tiden på kameran är 1/125-del. Det är liksom ingen idé att sätta i en snabbare film.

Nettar 515 från ca 1950. Bildformat 6x4,5 cm.

Och bonusen med den här gamla bälgkameran är att den går att fälla ihop och får plats i jackfickan. Lätt att ta med m a o.

Eders Hängivne

PS
Fungerar f ö mycket bra, som de här modellerna ofta gör.

Stafettväxling

Jag avslutade första stafettkameran igår, Nikon F80 med Plus-X 125. Nu tar Nettar 515/2 vid med Acros 100. Jag får visserligen bara 8 bilder men det räcker för att hålla igång den. Slutaren låter finfint och bländaren löper mjukt. Jag räknar med minst lika bra bilder som förra gången.

 Stafettkamera 2

Eders hängivne

Vintagefoto

Om att jag äntligen har kommit på varför jag gillar att fotografera med gamla kameror

Vintagefotografi är ju egentligen ett gammalt fotografi kopierat strax efter att bilden tagits. Jag älskar att titta på gamla bilder från förr. Och då menar jag kopior framställda vid ungefär samma tid. Den här förtjusningen är nog grunden till att jag fotograferar med gamla kameror. Jag vill återskapa känslan av att titta på de gamla fotografierna med mina nytagna bilder. Emellertid är det bara kameran och objektivet som är vintage numera så den där äkta imperfektionen och känslan i bilderna vill inte riktigt infinna sig. Moderna filmer är för bra så jag får förlita mig på att objektiven lägger till så mycket de kan av dåtidens känsla i mina nya bilder. Andra saker tvingar mig förstås att nyktra till. Nutid är inte dåtid. Då var det ett helt annat mode, bilarna körde på vänster sida, dagstidningarna var som plakat och folk umgicks på gatorna i lugnt tempo. Barnvagnar såg ut som om de var hemsnickrade, barnen lekte på gatan utan föräldrars vakande blickar. Kriget var slut och allt andades framtidstro och optimism. Allt det här är främmande idag men man kan kanske i alla fall hitta några fläktar från förr i nutiden. Jag ska försöka hitta dem, vintagebilderna i nutid och kopiera dem på fotopapper i mörkrummet och visa dem för mina närmaste fotovänner när vi råkas. De kommer (förstås) inte att visas på internet. Ingen bildskärm i världen kan ersätta känslan av att betrakta en silvergelatinkopia. Sorry! Men lite prov på gamla bilder kan jag reta er med. Alla är tagna av min pappa med kameror som nu är gamla och film som var dåtidens bästa. Jag har börjat göra nya kopior från de här gamla negativen och det ligger mycket känsla bara i det arbetet. Att hålla i de gamla negativen är snudd på att hålla i den heliga Graal. För mig, alltså.

1953

Slutet 60-tal. P-bot på Hjeltegatan i Åmål

1961. Min yngre bror och jag.

1968. Scoutläger på Skuggetorp. Lägerchefen och min yngre bror.

1955. Svenska Flaggans dag. Åsneekipaget gjorde reklam för Karlssons Klister. Bilden tagen utanför vårt hus.

Mellanformataren

PS
Kameror som använts till bilderna i det här inlägget är Nettar 515/16, Rolleicord IV och Praktica IVB.

Bilder med berättelser

En berättelse ger liv åt bilden

Alla har väl hört uttrycket "En bild säger mer än tusen ord"? Jag tänkte väl det. Och jag vill hävda att "tusen ord" ger vilken bild som helst ett nytt liv, en djupare förståelse för betraktaren. Det är dags att återuppliva berättandet. Och låta bilderna vara medberättare. 

En av mina TV-favoriter, Hans Villius, har just dött. En enastående historieberättare har tystnat. Hans Villius och Olle Häger producerade ett av mina favoritprogram, Svart på vitt, under några år. Hans hade inget särskilt intresse för fotografiet egentligen men desto mer för historien bakom det. Han var en engagerad berättare och kunde ge liv i nästan vilken bild som helst. Programmen började ofta med en alldaglig bild som man inte utan hjälp reflekterade så mycket över. Hans Villius tog reda på väldigt mycket om personerna eller händelsen i bilden och berättade, gudabenådat och engagerat, så att personer och händelser var som en aktuell nyhetsrapport. Trots att bilden kanske var hundra år gammal. Olle Häger skrev en mycket fin nekrolog över vännen och kollegan i Dagens Nyheter tisdag den 3 juli 2012.

Nu ska jag visa en bild och berätta lite om den. Utan ambition att kopiera Hans Villius, måste sägas. Men den har en historia. Den är tagen 1963 med en Nettar 515/16. Mellanformat 6x6, alltså.

En ganska alldaglig sommarbild efter ett fiskafänge.

Det är min lillebror Stefan som varit ute och fiskat med pappa i kanoten. Hans båda större bröder hade fått kastspön på sina födelsedagar det här året och var onödigt malliga över sina fina utrustningar. De hade fått några abborrpinnar vid fiske vid sommarstugan men de var lätträknade. Stefan fick låna en pimpelsticka av pappa. En enkel sak som pappa fixat ihop själv i uthuset på Kyrkogatan. Pilken ser ut att vara av farbror Ebers konstruktion, kallad Idioten. Den kallades så för att den var en idiotsäker abborrfångare. Pappa har fortfarande kvar formen han gjuter sina Idioter i av smält bly så det är ingen katastrof om man tappar en. Det är bara att gjuta en ny.

Det här var en sommarkväll och pappa paddlade upp i Norra viken, ett känt tillhåll för fiskare. Det var här Stefan fick sin gös på 7 hekto. Överraskande både för far och son. Att han inte sprack av stolthet och glädje för sin fina fångst är inte lätt att förstå. Han var ivrig att komma hem och berätta och blev malligare än sina bröder, han hade ju fått den största fisken hittills det året och dessutom utan ett fint kastspö. Båda storebröderna var mörkgröna av avund och pockade båda på att få följa med pappa nästa gång. Fiskefebern i familjen var ett faktum. Och det fanns ingen bot. Sedan dess drömdes det om framtida storfångster i de nattliga timmarna på Kyrkogatan och fiskeintresset höll i sig i många år hos bröderna. Varje årgång av Napp och Nytt blev alltid snabbt sönderläst och låg alltid, speciellt på somrarna, nära till hands, aldrig i en bokhylla. Även om det fångades både fler och större fiskar ibland är det den  här gösen som har gått till familjehistorien. Och det behövdes ingen märkvärdig kamera för att bevara minnet...

Mellanformataren