Pro Memoria

Mitt fotografiska minne

Ny penna - bättre historier

Om bildseende

Inte riktigt på allvar men inte utan poäng.

Strängt taget räcker det med att byta kamera typ vart sjunde år. Såvida den inte går sönder förstås. Under den tiden händer det ganska mycket med deras tekniska utveckling och det känns nog mycket roligare att byta när steget blir stort. Det är onödigt att betala dyrt för några extra features ett par gånger om året. Jag överdriver förstås. Men många tycks alltid hungra efter nästa modell och tittar djupt i kristallkulan efter nyheter (=letar febrilt på ryktessajterna om kommande modeller) trots att de just köpt en ny.

Och varje gång man byter tror man att det ska bli bättre bilder.

Nikon D80 (preset Old polar)

Jag har samma problem. Fast jag går åt andra hållet och har köpt (har i princip slutat) den ena klassiska analoga kameran efter den andra. Enda fördelen med det är att det inte kostar så mycket att köpa en till. Nackdelen är väl att garderoben blir full. Det finns inte plats för mer. Det finns fler nackdelar men det ska jag inte prata om.

Grejen är ju egentligen att det är helt fel tänkt. Det som ska uppgraderas är det egna bildseendet. Var kan man köpa det nånstans? Tipsa mig gärna. Alla mina fungerande kameror duger bra vare sig de är digitala eller analoga, moderna eller gamla. Men när ska jag börja duga?

Nikon F6

Nyligen gick jag igenom alla mina svartvita negativ som jag tagit från 2008 och framåt (väldigt många) och letade efter bilder som jag tycker är bra nog att kopiera i mörkrummet och bilda en portfolio. Det blev en hel del men procentuellt sett var det magert. Ensiffrigt, kanske tvåsiffrigt om man räknar med en decimal. Jaja, det blir ju billigare ju färre det är. Man få vara glad för det lilla.

Till råga på allt elände har jag lagt märke till att jag tar sämre bilder nu när jag har många kameror än när jag hade få. Varför blev det så?

Rolleiflex 3,5B

Eders hängivne

PS
Du missade väl inte poängen, va? Uppgradera ditt bildseende istället för att köpa en kamera till. Gå en kurs. Skaffa fotoböcker med bilder tagna av mästarna eller titta på bilder på Fotosidan mm mm

Postat 2018-02-06 20:26 | Läst 4682 ggr. | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Målsnöret flyttar sig!

Om nya filmer

Jag är inne på min sista rulle i mitt stora test av svartvita 400-ISOfilmer. Spurt alltså. Och då dyker det upp två nya! Den ena går visserligen inte att köpa än men den andra kan man få tag på.

Snart tillgänglig i alla storlekar. Jag har ett par paket 4x5" men det vore ju fint med rullar också.

Månne en gatufotofilm? Måste testa! Finns hos macodirekt.de

Eders hängivne

PS
Jag kommer i alla fall att avsluta testet nu när den sista rullen är klar. Dessa två får bli ett komplement senare.

Postat 2016-10-03 17:12 | Läst 4709 ggr. | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Micro- och macrokosmos

När verkligheten inte är tillräckligt spännande

Först måste jag deklarera att det här inlägget inte har ett uns av allvar i sig. Jag har bara skrivlust. Författarens åsikt är inte min, om jag säger så.

I senaste numret av Ny Teknik skriver Kai Anders Sempler i sin krönika om förra århundradets osynliga upptäckter och jag kan bara inte låta bli att fantisera lite om vetenskapens osynliga landvinningar. Eller ska man kalla dem uppfinningar? Jag gör det med utsikten från mitt mittemellankosmos, d v s den synliga verkligheten. Den som kan avbildas, kännas, upplevas och som går att lukta på och t o m lyssna till.

Microkosmos

Allting börjar med grekerna. Det var de som framkastade hypotesen att man inte kunde dela något, vad som helst, hur långt som helst. Till sist måste man stå där med något som inte gick att dela mer. Svarte Petter, liksom. Något odelbart. Man kallade detta odelbara för atom. Efter grekerna har det blivit en sport att uppfinna hypoteser om saker man inte kan se. (Jag har en egen hypotes om detta som jag återkommer till i refrängen).

På 1900-talet började hypotesuppfinnarna verkligen att spinna loss och nu tar man till matematiken för att utröna sakernas tillstånd. Med ett katastrofalt resultat. Ekvationerna går inte ihop!

Här blandar sig en dansk, Niels Bohr, in i leken och föreslår att den odelbara visst går att dela. Den består av protoner som är omsvärmade av ett moln elektroner. För denna osynliga uppfinning får han dessutom Nobelpriset!

Partikelsvärm bakom ett frånstötande skärmgaller

Sen kommer det bara, slag i slag, nya uppfinningar som ska lösa fysikernas ekvationer. Täppa till de svarta hålen i deras världsbild. När jag gick i skolan fanns det bara vita fläckar där människans kunskap fattades något. Vetenskapsmännen har gjort dem svarta. Efter Bohr uppfinner man neutronen och neutrinon. Neutriner måste ha en motpart för få ekvationerna att gå ihop. Då uppfinner en engelsman, Paul Dirac, antipartiklarna och vips fanns positronen. Men det slutar inte här. Protoner och neutroner delas upp i upp-och nerkvarkar. Fantasin flödar. Kvarkarna finns dessutom i tre färger, röd, grön och blå. Anar jag ett samband med fotografi?  Så småningom hittar man ännu fler kvarkar. Har någon sett en charmkvark? Särkvark, myon, myoneutrin, topp- och bottenkvarkar? Tau-partiklar?

Visste du med säkerhet att vår verklighet hålls samman av fotoner och gluoner (ljus och lim, min tolkning)? Ändå går inte ekvationerna ihop! Det fattas ännu en partikel. Higgs-partikeln. Så sent som 2012 förde man denna hypotes (eller uppfinning) i bevis och alla blev lyckliga. MEN, ekvationerna stämmer ändå inte. Partikelfysikerna verkar att ha fastnat i en limesekvation. Du vet, en sån där som aldrig tar slut. Medan Nobelpristagarna på osynliga partiklar radar upp sig är det dags att titta åt andra hållet. 

Macrokosmos

Sol i zenit, Stockholm

Redan de gamla indierna hade klart för sig att jorden snurrade runt solen. Långt senare visste med säkerhet också Copernicus detta. Nu stämde inte hans heliocentriska världsbild så bra med katolska kyrkans geocentriska så han avböjde att förklara för den sittande påven den där retliga tidskillnaden i kalendern vart fjärde år. På 1920-talet upptäckte man dessutom att Vintergatan inte var den enda galaxen i universum! Vår värld krymper raskt. Edwin Hubble påvisade dessutom att det röda ljuset förskjöts något ju längre bort en galax  befann sig. Det skulle indikera att universum expanderade. Det blev mer gott om plats för alla. Men en belgare, Georges Lemâitre, uppfann då hypotesen om det omvända. Han menade att om man räknade galaxernas rörelser baklänges i tiden skulle man finna en enda punkt där allt började. Hypotesen om den stora smällen uppfanns. Och blev genast begabbad av engelsmannen Fred Boyle. Så småningom fick Lemâitre rätt och Boyle fel. Hur nu såna här osynliga uppfinningar kan vara endera. Hypoteserna haglar och berikar vår vardag med mörk materia, supersymmetriska partiklar och mörk energi. Fortfarande vet ingen vad mörk materia eller mörk energi är. Men det är en intressant uppfinning! Alltså, jag tror de här Nobelprisjägarna lurar i oss en massa bullshit. Min världsbild är betydligt intressantare. Jag kan se den, känna på den, lukta på den och höra den. T o m smaka på den. Det ni, herrar vetenskapsmän. Det är något att vara lycklig över.

Små solar med rödförkjutningar som doftar sommar.

Eders Hängivne

 

PS
Jag har länge hållit fast vid min hypotes att vetenskapsmän har en inneboende förmåga att hitta vad de letar efter. Med tiden blir alla uppfunna hypoteser sanningar och hamnar i läroböcker. När man upptäcker att något är fel skriver man nya läroböcker. Det är lite som den moderna ryska historien. Konstruerad sanning med bäst-före-datum.

Postat 2014-11-01 17:22 | Läst 6809 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Vida vyer med vidvinkel

Om storviltsjakt med ärtbössa

Liksom några andra fotografer var jag i Säter i helgen. Som en stadsråtta bland alla duktiga naturfotografer kände jag mig ändå hemma. Vi har ju samma intresse, liksom. Efter den första gastkramande heta dagen följde jag med ett gäng för att skåda utsikten på Bispberget. Det var relativt lättgått för mina vingliga ben men jag fick ändå koncentrera mig så mycket  på att hålla mig på rätt köl att vägens skönhet inskränkte sig till att lokalisera platser att sätta fötterna på. Till slut fick jag dock samma härliga upplevelse av naturen som mina vänner.

Här var vi. Jag brukar fota skyltar för att minnas var jag varit.

Naturfotografer med sina vapen för långskott.

Vidvinkel är bra. Ett skott. Klart.

De andra stannade kvar en god stund för att täcka in alla aspekter på landskapet. De måtte ha ett himla jobb när de kommer hem för att pussla ihop till mitt enda skott. Jag retas förstås bara. Jag tycker det är lika roligt som de andra att vara där och uppleva storslagenheten. Jag kan bara inte fånga mina känslor för naturen i en bild.

Medan jag väntade tog jag lite närmare bilder.

Maximilian är en förträfflig modell. Naturligare kan ingen vara.

Det fanns spår av mänsklig närvaro.

Träden är mig kärast.

Och så gjorde jag en macro bara för att komma ihåg hur jag använder tulipanläget på kameran.

Det lilla landskapet.

Jag tror jag täckte in mer än de andra. Eller gjorde i alla fall en annan version av Bispbergsklacken.

Tidigare under dagen samtalade vi om våra respektive motivområdens likheter. Gatufoto vs naturfoto. Vi kunde konstatera att vi i princip beter oss på samma sätt för att få våra bilder. Vi rekognoscerar platser, kollar ljuset vid olika tider på dagen, komponerar bilder från ett otal positioner på varje plats för att få de rätta vinklarna och sen väntar vi ut villebråden, människor eller djur, som ska passa in i miljön. Jag hade ingen aning om att vi arbetade så likartat =)

  

Eders hängivne med fåtal millimetrar

Postat 2013-07-29 18:25 | Läst 10433 ggr. | Permalink | Kommentarer (9) | Kommentera

Vad ska man tro?

Om en gammal kameras prestationer

Jag har nyligen börjat lägga upp bilder på Tumblr i syfte att visa mina bilder för en större publik, den internationella. Man får inga kommentarer, jag har bara gillahjärtat och omblogg (delning), men det räcker. Jag mäter responsen i hjärtan och ombloggningar. En del bilder får fin respons medan andra knappt märks. Den mest osannolika bilden här nedan har i skrivande stund 66 hjärtan.

Caféet på St Görans ögonklinik en lördag

Den är tagen med en gammal FED 1 från 1940. Objektivet har ingen antireflexbehandling och är välputsat. Jag köpte den på Tradera av en man som i sin tur köpt den av en sovjetisk sjöman i Oskarshamn i början av sjuttiotalet. Vad den här kameran har sett vet jag inte men den verkar ha varit flitigt använd. Den är svår att ladda och svår att fota med men så liten att den lätt slinker ner i fickan då objektivet är den inskjutbara sorten som fanns förr.

Ja, vad ska man tro? Idag tar man perfekta bilder med vilken digitalkamera som helst och sen photoshoppar man sig till en liknande resultat för att resultatet från digitalkameran inte duger! Eller så använder man appar i samma syfte.

Vore det inte bättre att gå tillbaka till en gammal originalutrustning för att få sina operfekta bilder? Vad sägs om lite bildmanipulation direkt i hårdvaran?

Eders Hängivne

PS
Jag tolkar det som så, att det är bilden som är det viktiga. Inte vilken utrustning man använde. Det enda viktiga är att man har roligt när man gör dem. Bilderna. Jag tror de blir bättre då. 

Postat 2013-07-19 12:41 | Läst 11646 ggr. | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera
1 2 3 ... 4 Nästa