Hemmafru...
När jag var liten och någon frågade mig "vad jag ville bli när jag blev stor" svarade jag alltid "jag skall bli hemmafru"...

I snart 20 år har jag varit hemma (på grund av sjukdom), men inte förrän i februari i år blev jag "hemmafru". Det vill säga min man och jag delar inte längre på alla räkningar, utan han tar hand om det mesta.
Det har alltid varit jag som tagit hand om hemmet, med allt vad det innebär. Men tidigare delade vi som sagt även på alla räkningar (förutom maten och bilen som min man stod för, eftersom jag gjorde allt i hushållet).
Lånet på lägenheten delar vi dock fortfarande på. På så sätt kan vi känna att vi äger lika mycket av vår bostad och "har lika stor rätt till den båda två".
Pengarna jag får från Försäkringskassan (179 kr/dag) samt de eventuella små fotojobben jag gör, skall jag spara så vi kan betala av på lånet. Målet är att bli skuldfria "så fort som möjligt". Vem vill inte det?

Sedan finns det naturligtvis saker som jag "måste" betala själv, trots att jag inte har arbete. Därför är det viktigt att jag har någon slags inkomst. Självklart hoppas jag att foto skall vara den inkomstkällan.

Jag hoppas (och tror) att jag är en "exemplarisk hemmafru". Jag har alltid varit pedant och det är så gott som jämt "kliniskt rent" hemma hos oss. Jag dammar, dammsuger, skurar golv, tvättar, bäddar, diskar, vattnar, lagar mat, sköter om djuren, med mera med mera. Något som jag verkligen uppskattar är att vi skaffade diskmaskin för sex år sedan! Tvättmaskin har vi också, så nu slipper jag tvätta i tvättstuga (fast det saknar jag faktiskt ibland)...

I torsdags blev det burritos till middag, något som både min man och jag gillar. Servetter i glasen är aldrig fel, det ser så trevligt ut, tycker jag.

/Milla
Ha en fin helg! Kram Lena