I valet och kvalet...

I går när min man och jag skulle fira vår tredje bröllopsdag åkte vi till ett av mina favoritställen, nämligen Kolmårdens Djurpark :o)

Först hade jag (som alltid) bestämt mig för att lämna kameran hemma och bara njuta av dagen och djuren. Sedan började jag tveka, kanske kunde jag åtminstone ta med mig kompaktkameran... 

Jag var i valet och kvalet, men som vanligt segrade kameran och denna gång var det systemkameran som fick följa med i ryggsäcken :o) Tack och lov ställde min man upp och bar kameraryggsäcken, för jag fick ont i både axlar och nacke innan vi ens kommit ned i garaget ;o) Vi kom iväg en hel timme för sent, men vad gör det... Man vill ju inte stressa på sin bröllopsdag!

Väl framme var det nästan tomt på parkeringsplatsen!!! Det är en enorm skillnad att åka till Kolmårdens Djurpark under lågsäsong istället för under högsäsong. Om Ni har tillfälle att åka under vår och höst, rekommenderar jag det varmt. Det är en helt annorlunda känsla att vara där när det nästan är folktomt, inga köer i vare sig affärer, kiosker eller restauranger. Bara att gå fram och handla :o) Personalen är avstressade, extra trevliga och på gott humör. Dessutom är det lagom varmt, kan det vara bättre? :o) 

Kan man vara annat än glad när man skall träffa djuren på Kolmården? ;o)Foto: Marko Thieme

Jag hade hört att de byggt ett nytt "Safari" i parken och ville naturligtvis se vad detta var. Jag hade dock ingen aning om att de hade tagit bort bil safarin och ersatt denna med en linbanssafari...

 Foto: Camilla Thieme

Under högsäsong brukar det vara jättelånga, ringlande köer till linbanan, men denna dag var det så gott som tomt.Foto: Camilla Thieme

Vi kunde gå direkt fram till de nya, fina och "djurdesignade" vagnarna ...

Foto: Camilla Thieme

Jag har inte vågat åka linbanan på Kolmården på flera år (på grund av min ångest) men nu när min man frågade på skoj om vi skulle åka, svarade jag till min egen stora förvåning, javisst! När jag satt mig i vagnen och vi kommit iväg insåg jag plötsligt vad jag hade gett mig in på och paniken började komma...Foto: Marko Thieme

Rädslan försvann tack och lov efter ett par minuter. Sedan njöt jag av hela resan och ville knappt kliva av. Jag frågade till och med min man om vi skulle ta ett varv till ;o) Men han ville inte, han var väl rädd, hihi.Foto: Marko Thieme

Min man sade flera gånger att han var alldeles chockad över att jag hade gått med på att åka linbana. Han har nog lika svårt som mig att fatta den positiva effekt som min medicin har (och fortsätter) att ge mig :o)Foto: Camilla Thieme

Till lunch vågade jag för en gångs skull testa något annat än en pizzaslice eller hamburgare. Så samtidigt som vi blickade ut över Bråviken avnjöt jag en lasagne med het tomatsås, sallad, smör, bröd och sallad.Foto: Camilla Thieme

"Inne hos tigrarna" såg min man en slända som desperat kämpade för att ta sig ut genom en fönsterruta. Jag kunde självklart inte bara stå och se på, så jag tog den lilla sländan försiktigt i mina händer och bar ut den :o) Den var så glad och så tacksam  över att ha återfått friheten att den vägrade att släppa taget om mig. I över tio minuter satt den på min (och min mans) hand och bredvid oss i gräset. Jag passade på att ta ett kort på den med ena handen när den satt i den andra ;o) Visst är han fin min nye vän!Foto: Camilla Thieme

Det var tydligen fler som hade "fastnat hos tigrarna"... ;o)Foto: Camilla Thieme

Även elefanterna hade "problem med väggarna" och fastnade, hahaha...Foto: Camilla Thieme

Här sitter vi och väntar på att delfinshowen skall börja. Jag brukar alltid bli så rörd och enormt känslosam, men för första gången på många, många år grät jag inte en enda droppe under föreställningen. Måste vara mina lyckopillers "fel". ;o)Foto: Camilla Thieme

När djurparken hade stängt avslutade vi som vanligt dagen på Tropicarium.

Foto: Camilla Thieme

En av mina personliga favoriter på Tropicarium :o)

Foto: Camilla Thieme

En rolig "pajsare" jag hittade i en av montrarna...

Foto: Camilla Thieme

Den här lilla rackaren hade jag gärna tagit med mig hem :o)

Foto: Camilla Thieme

Vi kunde dock inte gå och lägga oss utan pizza, så när vi kom hem gjorde jag en Sara Lee Pizza med stark tomatsås, skinka, ost, lök, paprika, mozzarella, curry, nachochips och bearnaisesås som vi åt samtidigt som vi tittade på "Fångarna på fortet". Mums!

Brukar Ni "fira" (hitta på något speciellt) på Er bröllopsdag? Berätta gärna!

Kram Milla

Kan jag minnas SÅ FEL...

Jag har alltid trott att jag har stenkoll på hur gammal min älskade Nymfparakit Kickan är, men nu känner jag mig faktiskt väldigt osäker...

Pratade med min syster (som köpte en Nymfparakit innan mig), mina föräldrar och en gammal barndomsvän (som köpte en Nymfparakit samtidigt som mig) och alla fyra tror de att jag haft Kickan hos mig sedan några år tidigare än jag själv tror. Om det stämmer så skulle det innebära att Kickan blir minst 30 år 2012!

Så fort jag får tid skall jag gå ut i förrådet och leta rätt på gamla fotografier samt dagböcker från när jag var barn och se om jag kan få tag i det exakta datumet (som jag hela tiden själv trott att jag alltid  haft) när jag köpte min älskade fågel.

Inte kan jag väl ha fel när det, för mig gäller en sådan viktig detalj... Eller? Tänk ändå om Kickan kunde prata, då kunde han själv berätta hur gammal han är.

Någon som vet hur många "människoår" ett "fågelår" är? Berätta gärna! 

Kram Milla

Foto: Camilla Thieme

Jag är ingen bantare...

Jag lovade i mitt förra inlägg att jag skulle avslöja "hemligheten" bakom min viktnedgång inför mitt bröllop för snart tre år sedan, så här kommer den nu ;o)

Jag har aldrig varit en person som bantat (har gjort det endast en gång för en herrans massa år sedan). Jag tror inte att det är bra att banta eller rättare sagt jag vet att det inte är bra att banta! Det ända rätta är att äta lagom mycket och varierat samt att röra på sig. Det finns tyvärr inga genvägar. I alla fall inte om man vill ha ett långvarigt resultat. Att gå ned i vikt skall ta tid för då är det större chans att man kan behålla vikten.

När jag skulle gifta mig skrev jag en ansökan till tv-programmet "Du är vad Du äter" och jag kom faktiskt till en intervju. Men sedan blev det tyvärr inget av det. Jag beslöt då dock att ta saken i egna händer och lyckades hör och häpna nå mitt mål!

Jag gjorde inga drastiska förändringar i kosten, men ändrade flera små saker. Dessutom började jag att röra på mig mera, framförallt att promenera. Jag gick ungefär fyra, fem timmar i veckan och tränade två gånger i veckan på gym.

Här är två bilder (från innan mitt bröllop 2008) som fick mig att inse hur rund jag faktiskt hade blivit... Idag är jag tack och lov inte lika rund ;o)

Foto: Ola Thieme och Jocke Beland

Jag hade lovat mig själv att aldrig väga mer är 60 kg, när jag närmade mig 70 kg var det dags att ta tag i mitt löfte till mig själv. Detta är vad jag ändrade på:

- Åt mindre portioner

- Åt mer frukt och grönsaker

- Åt inte efter kl.19.00 (endast fukt och ev. lite yoghurt)

- Åt oftare och på ungefär samma tider 

-Drack minst 1½ liter vatten per dag

- Skippade juice och vitt/mjukt bröd till frukost

- Åt havregrynsgröt till frukost

- Minskade på pasta, ris, kokt potatis, pommes frites med mera

- Undvek feta såser (använde till exempel krossade tomater i köttfärssåsen istället för kelda/grädde)

- Åt mer kyckling, lax och tonfisk

- Åt snabbmat, snacks och godis endast en gång i veckan

 - Drack endast lightläsk

Motionerade 4-5 gånger per vecka (promenader, gym, innebandy, golf).

Har Du något gott recept på en bra och nyttig måltid? Berätta gärna!

Kram Milla

Båda fötterna på jorden...

Det gäller att hitta balansen och ha båda fötterna (eller foten ;o) på jorden...

Kram Milla

Foto: Camilla Thieme

900 suddiga bilder...

Igår gjorde min man och jag en liten dagsutflykt till Parken Zoo i Eskilstuna. Solen sken på en klarblå himmel och det var 26 grader varmt i luften, med andra ord en helt underbar dag! Inte minst för fotografering. Alla förutsättningar fanns att lyckas, trots det kom jag hem med nästan 900 st. helt värdelösa och framför allt suddiga bilder...

Jag vet inte hur länge sedan det var jag fotograferade med mitt teleobjektiv. Nu för tiden sitter mitt makroobjektiv uteslutande på kamerahuset. Någon annan "glugg" existerar nästan inte ;o)

Jag är således oftast van att fotografera blommor och småkryp, det vill säga motiv som står relativt still ;o) Så jag glömde helt bort att ändra "Autofokusmetoden" till AI SERVO... Därav det suddiga resultatet. Sedan blir jag nog alldeles för ivrig när jag skall fotografera djur. Jag vill SÅ MYCKET!

Ett par hyfsade bilder fick jag dock till, lovar att visa dem i ett senare inlägg ;o)

Känner Du igen Dig? Brukar Du också komma hem med en hel drös suddiga och "värdelösa" bilder efter en fotodag? Eller blir Du alltid/oftast nöjd med resultatet? Och viktigast av allt, kan Du alla inställningar i din kamera? Berätta gärna!

Kram Milla

Hm, hur fungerar den här kameran egentligen... ;o)Foto: Marko Thieme