Min Dag...

Foto: Christofer Lind

Jag skrev igår att jag saknar känslan jag fick när jag var liten och fyllde år och blev "grattad" på morgonen i sängen av min familj.

Igår morse när jag vaknade på min 41.a födelsedag kände jag den där längtan igen. Men trots att min födelsedag kanske inte började som jag hade hoppats blev den ändå en trevlig, varm, glad och minnesvärd dag.

Det började med att en gammal barndomsvän ringde på dörren klockan elva, precis när jag var färdig med tårtan och på väg in i duschen. Hon trodde (efter ett mail som jag skrev) att jag skulle fira min födelsedag "ensam" eftersom min mamma precis opererat sig (min pappa aldrig går någonstans utan mamma ;o) och min syster och hennes familj var bortresta över dagen. Så hon ville "titta förbi" och säga grattis :o) Vi pratade en stund och så hon fick smaka min tårta innan hon tyvärr var tvungen att åka och arbeta.

Klockan två kom sedan ytterligare fem personer!!! :o) Mina svärföräldrar Maija och Mikko samt mina vänner Helena, Anders och Christofer.

Vi fikade och pratade och helt plötsligt överraskade Helena mig med finsk sång. Hon sjöng så sött för oss alla att jag blev riktigt rörd. Tack min vän!

Foto: Helena Pietik

Här samtalar Helena med min man Marko.Foto: Camilla Thieme

Senare på kvällen gick Marko, Anders och jag till O´Learys och åt middag. Det var verkligen supergott!Foto: Camilla Thieme

Till förrätt åt vi nacho chips med salsa, gräddfil och guacamole.Foto: Camilla Thieme

Till varmrätt tog jag en Club Sandwich...Foto: Camilla Thieme

Marko och Anders åt varsin hamburger tallrik.Foto: Camilla Thieme

Bildredigering samtliga bilder: Camilla Thieme

Tanken var att vi skulle äta efterrätt också, men vi blev så mätta (trots att både Anders och jag lämnade mer än hälften på våra tallrikar) att vi inte fick ned en enda matbit till.

Istället gick vi hem till oss och åt lite godis och tittade fotboll (Ni missade väl inte Champions League finalen i går kväll? ;o) Själv satt jag mest framför datorn och arbetade i Photoshop under nästan hela matchen...

På kvällen somnade jag med ett leende på läpparna efter att ha blivit så fint uppvaktad på min födelsedag! Det var nästan som att vara barn på nytt... ;o)

Kram Milla

Jag saknar...

Jag vet att jag inte är något barn längre, men jag kan inte rå för det, jag saknar det ändå...

Idag är det min födelsedag, min 41:a. Alltså ingen speciell dag att fira, men ändå kan jag inte låta bli att ligga kvar i sängen en liten extra stund när jag vaknar, för att lyssna om min man står och pysslar i köket. Men inga ljud hörs, det är alldeles knäpptyst...

När jag sedan försiktigt tassar upp sitter han som alltid på samma stol i köket och knappar på sin laptop. Jag kan inte rå för det, men jag blir faktiskt lite besviken.

När jag var liten låg jag alltid kvar i sängen på min födelsedag och väntade på att hela familjen skulle komma in och gratulera mig med både tårta och paket. Jag kunde höra hur de tisslade och tasslade på undervåningen och hur de försökte slå in paketen så tyst som möjligt. (Vilket naturligtvis inte alls gick bra, de prasslade som sjutton, till min stora glädje ;o)

Nu i vuxen ålder försöker jag själv upprätthålla den traditionen när min man fyller år (fast han uppskattar den säkert inte så mycket som jag hade önskat). Några barn har vi ju inte, så det bli min man som får det där "lilla extra" istället.

Nu skall jag gå och göra min egen frukost och sedan "baka" min egen tårta! Har jag tur är det i alla fall någon som "kommer ihåg" min dag och vill fika med mig.

Hur brukar Du fira Din födelsedag? Är Du precis som jag, som vill ha detta "traditionella firande" eller tycker Du inte att födelsedagar är något särskilt? Berätta gärna!

Kram Milla

Ps. Jag lägger inte in några fotografier i detta inlägg ännu, men tänkte komplettera med några från dagen lite senare. Så titta gärna in ikväll eller imorgon förmiddag igen :o) Välkomna! Ds.

Ännu en dröm som krossats...

Igår fick jag äntligen brevet som jag längtat efter, brevet från Haninge Kommun.

Men skulle jag våga öppna det? Tänk om det skulle ge mig det beskedet som jag befarade. Att jag inte skulle få det stipendium som jag sökt och var i så desperat behov av? Stipendiet som skulle kunna förverkliga en av mina drömmar, nämligen att göra en barnbok... Boken om Picasso :o)

Men jag var ju tvungen att se efter, för tänk om jag var en av de lyckliga vinnarna av Haninge kommuns kulturstipendium 2011! Jag visste att det var 22 stycken andra sökande, så chansen att "vinna" var kanske inte så jättestor. Men den fanns och min nyfikenhet tog överhand.

Jag tog mod till mig, öppnade kuvertet och skummade snabbt igenom brevet. Så stannade mina ögon på tre stycken namn, de lyckliga vinnarna! Men till min stora besvikelse var inte mitt namn med... Jag läste namnen om och om igen, men de stod bara samma tre namn varje gång jag läste. Då gick det sakta upp för mig, jag hade inte fått stipendiet, det skulle inte bli någon bok...

Jag hoppas av hela mitt hjärta att de som vann verkligen uppskattar sin vinst och att de var i lika stort behov av pengarna som jag var (och är). Antagligen är det så och jag vill uppriktigt gratulera dem till vinsten.

Själv vet jag inte hur det blir med min bok om Picasso, det känns som luften gick ur mig och allt arbete har "varit i onödan". Visst har jag haft roligt, både när jag fotograferat men även när jag tillverkat rekvisita. Men jag kommer ju aldrig att ha råd att publicera boken, det var ju det som var själva drömmen :o)

Jag skall dock försöka göra en bok till mig själv, så att allt arbete inte var helt förgäves.

Jag vill även tacka alla Er som har trott på mig och stöttat mig till att försöka göra en bok. Utan Er hade jag inte ens vågat testa, ännu mindre själv börja tro att jag kanske skulle ha kunnat förverkliga min dröm att göra en barnbok.

Tack även Helena och Anders för Era gulliga referenser som Ni skrev till min ansökan! Ni är guld värda!

Kram Milla

Ps. Jag har ju en tendens att "komma tillbaka" efter de flesta motgångar, så jag kommer säkert inte att ge upp min dröm efter detta tunga besked. Jag kämpar vidare, någon gång skall jag ge ut en bok, så är det bara! :o) Ds.

Foto: Camilla Thieme

Bättre att vara positiv och se framåt, än negativ och se bakåt...

Efter sex månader kom jag så äntligen upp i 15 ml Fontex, det vill säga full dos av min medicin mot ångest. I morse tog jag min allra första "fulla dos" och sedan kan det ta ytterligare fyra till sex veckor innan den ger maximal effekt.

Jag har ju berättat i tidigare blogginlägg att jag redan nu känt en markant förbättring och jag hoppas av hela mitt hjärta att det kommer att hålla i sig - hela livet ut ;o)

Igår till exempel åkte jag både bil och bilfärja helt utan ångest. Visserligen tillsammans med min man Marko och vår vän Anders, men ändå. Jag är superglad och nöjd över att det gick så bra. Och vad mycket mer jag såg av resan!!! :o) Det var som om en helt ny värld öppnade sig! Ungefär samma känsla som när jag skaffade glasögon/linser för sjutton år sedan ;o)

Vi åkte ut till Rindö, för Marko skulle fotografera kryssningsfartyg där. Under nästan hela bilresan satt jag bara och njöt när jag tittade ut genom fönsterrutan. Allt var så vackert och såg så fridfull ut. Jag kan försäkra Er om att det är en betydligt bättre känsla att sitta i en bil och njuta av utsikten, än att sitta och tro att man skall spy så gott som hela tiden...

Jag blev även lite vemodig och tung i mitt hjärta när jag tänkte på alla år som jag kanske lidit helt i onödan... Om jag bara hade varit redo att våga ta medicin tidigare. Jag har nästan "slarvat bort" halva mitt liv, genom att leva instängd tjugo år på grund av min ångest.

Men jag måste fortsätta att vara positiv och försöka se fram emot det jag kommer att få uppleva, istället för att se bakåt och vara bitter över allt som jag gått miste om...

Kram Milla

Vi åt Anders goda pastasallad vid havet :o) Det var supergott, men gissa om vi frös... Solen hade nästan gått i moln och det blåste jättemycket! (Syns kanske inte så bra på den här bilden ;o) Direkt efter detta foto togs lindade jag in mig i en filt och en handduk ;o) Sedan satt Anders och jag i bilen och "tinade upp" medans Marko fotograferade sina båtar :o) 

Foto: Marko Thieme

Självklart kom solen fram och det slutade nästan att blåsa när vi ätit färdigt, så typiskt. Men huvudsaken var att Marko fick bra väder när han skulle fotografer sina älskade båtar :o) Här en bild på Kryssningsfartyget "Vision Of The Seas".

Foto: Marko Thieme

Själv hittade jag denna lilla goding när jag satt i bilen och värmde mig ;o) Någon som vet vad det är för ett suspekt kryp? (OBS! Den var endast ca 4mm).

Foto: Camilla Thieme

Ett STORT steg...

Tänk att jag vågade till slut! Efter 27 år!

Den 9/5-11 gjorde jag något som jag aldrig tidigare vågat göra... Jag lät min fågel vara lös inomhus fast fönsterna stod öppna!!!

Jag låg själv och solade på köksgolvet och tänkte att Kickan säkert också ville njuta av värmen och solen. Så jag tog mod till mig och ställde honom bredvid mig på golvet utan bur och utan flightsuit.

Jag vet inte varför jag helt plötsligt tog detta steg, efter så många år, men jag kände så starkt inom mig att han inte skulle flyga ifrån mig. Kärleken mellan oss är för stark :o) Min underbara lilla pippi.

Klicka på bilden för att se filmen:

Film: Camilla Thieme

OBS! Konica Minolta Dimage 600

Har Du en fågel som får "flyga fritt ute"? Berätta gärna!

Kram Milla