Utsättningssymptom...

Nu har det gått sex veckor sedan jag började trappa ned min medicin mot ångest. Planen var att jag under en månads tid skulle gå från tre stycken tabletter (60 mg) Fluoxetin till två tabletter (40 mg).

 Först minskade jag med ½ tablett i två veckors tid och sedan tog jag bort ytterligare ½ tablett. Eftersom Fluoxetin finns kvar i blodet en ganska lång tid efter att man tagit en dos, märkte jag inte någon nämnvärd skillnad den första tiden. I början tyckte jag till och med att jag kände mig piggare och hade mer ork och inspiration. Första veckan var jag väldigt kreativ och fick mer gjort än på mycket länge.

När jag hade tagit bort ytterligare ½ tablett (d.v.s. 1 tablett sammanlagt) kände jag däremot ofta en monumental trötthet och fick "sova middag" 2-3 gånger om dagen. Det gick helt enkelt inte att hålla sig vaken. Den tröttheten kommer och går även än idag. Jag fick också en fruktansvärd smärta i båda brösten, något som för mig var ett helt okänt utsättningssymptom. Jag vet än idag inte vad den smärtan berodde på. Om det var ett utsättningssymptom eller inte? Tack och lov har jag inte ont längre.

En morgon hade jag groteska utslag i hela ansiktet som hettade och brände som eld. Även dessa förmodade jag var någon form av utsättningssymptom, men inte heller detta kunde jag hitta information om på nätet. Utslagen såg nästan ut som de jag fick när jag började med medicinen för snart tre år sedan och de försvann tack och lov på bara ett par dagar.

Tyvärr har jag stundtals även känt mig ledsen/låg och deprimerad, vilket är fullt normalt och förhoppningsvis övergående. Kanske var det så att jag var för glad och positiv tidigare, men jag gillade den effekten av medicinen. Den fick mig att känna mig som den person jag var innan jag drabbades av ångest.

Andra positiva (?) effekter av minskad dos är att jag börjat få sexlusten tillbaka och (just nu i alla fall) så har jag något minskad aptit, vilket är bra för min oönskade viktökning. Jag hoppas att det på sikt kan leda till att jag går ned i vikt.

Jag vet inte om min husläkare har planerat att jag så småningom skall sänka dosen ytterligare eller om jag skall ligga kvar på 40 mg. Jag har en tid inbokad hos honom i slutet av April, så då får jag se vad han säger. Mycket beror nog på mig, hur jag mår och hur pass många utsättningssymptom jag har. Det är även väldigt viktigt att inte minska dosen för snabbt, så det får helt enkelt ta den tid det behöver. Kanske kommer jag bli tvungen att äta medicin mot ångest livet ut?!?

Det viktigaste av allt är ändå att jag inte fått ökad ångest i och med att jag sänkt dosen, det är jag väldigt tacksam över och hoppas av hela mitt hjärta att det skall fortsätta så.

Kram Milla

Mardrömmar och vanföreställningar...

Då har det snart gått fyra veckor sedan jag började minska min medicin mot ångest och knappt en vecka sedan jag kommit ned till planerad ny dos.

Som vanligt har jag stundtals känt mig "sjuk av trötthet" och varit tvungen att gå och lägga mig ett par timmar mitt på dagen. Men jag har även stundtals känt mig "klarare i knoppen" och varit mer kreativ och företagsam än tidigare.

Jag har inte känt någon ökad ångest, däremot har jag fått helt horribla mardrömmar där jag ibland vaknar av att jag sparkar eller skriker rakt ut. Jag har även haft "en uns" av vanföreställning, vilket tydligen är vanligt innan kroppen hunnit vänja sig vid den nya dosen.

Man förstår verkligen vad stark och effektfull denna medicin är när man upplever biverkningarna, men även när man inser att den gett mig ett helt nytt ångestfritt liv.

Kram Milla

Hoppas Kim slipper mardrömmar i alla fall...Foto: Camilla Thieme  Modell: Kim Thieme

Vad kommer att hända nu?

Så var det dags att sänka dosen medicin ytterligare 10 mg. Jag har faktiskt ingen aning om hur det kommer att gå och handen på hjärtat är jag faktiskt lite nervös. När man har levt i HELVETET i så många år som jag gjorde och sedan tagit sig därifrån vill man verkligen inte hamna där en gång till.

Kram Milla

Foto: Camilla Thieme  OBS! Mobilkamera (Samsung Galaxy S4)

Detta är STORT...

När jag efter 20 års vägran till slut började med medicin mot min ångest, var jag helt säker på att jag aldrig skulle bli så frisk att jag en dag skulle minska dosen. Men nu är jag faktiskt där...

Eftersom jag hade väldigt kraftig ångest var jag tvungen att äta en ganska hög dos medicin (3 gånger så hög som "normalt") för att bli helt fri från min ångest. Men trots diverse biverkningar så accepterade jag detta, för ingenting var värre än att leva med den ångesten som jag levt med i så många år.

När jag var hos min husläkare i november förra året föreslog han att vi skulle testa att minska dosen, men att vi skulle vänta till våren eftersom personer med ångest ofta mår sämre på höst/vinter, (speciellt om man som jag hade svår emetofobi/kräkfobi i dessa tider av vinterkräksjuka). 

En av biverkningarna från medicinen var (är) att jag gått upp 20 kg de senaste 2-3 åren, något som jag mår väldigt dåligt över och som hindrar mig från att vara 100% lycklig. Kanske är en mindre dos medicin "lösningen" eller åtminstone en hjälp på vägen att gå ned några kilo? Det är i alla fall värt ett försök.

Så sedan i fredags tar jag 10 mg mindre medicin och skall fortsätta med det i två veckor. Därefter skall jag minska ytterligare 10 mg. Så snälla Ni, håll tummarna för att detta skall gå vägen. Jag behöver verkligen all hjälp jag kan få.

Kram Milla

Istället för tre kapslar (på 20mg var), tar jag nu två kapslar & en tablett på 10mg.

Foto: Camilla Thieme OBS! Mobilkamera (Samsung Galaxy S4)

3 år sedan...

Idag är det exakt tre år sedan jag tog min allra första dos medicin mot ångest. Tänk vilken resa det har varit. Jag började resan i HELVETET, men kom ganska snart till HIMLEN!

Idag är jag helt ångestfri och mår TOPPEN! Visserligen har medicinen gett mig en hel del biverkningar, men de är tveklöst värda att leva ångestfri för.

Vissa av biverkningarna är ganska allvarliga och negativa, som till exempel att jag gått upp 15 kg, fått en mildare form av narkolepsi, tappat sexlusten och ständigt är trög/förstoppad i magen.

Andra biverkningar jag fått, som kanske inte är lika allvarliga är att jag blivit betydligt slarvigare och städar inte alls lika ofta eller noga längre, (har alltid varit extremt pedantisk) jag har slutat bädda sängen (gjorde jag alltid varje dag innan medicineringen). Jag slarvar med hygienen, (missförstå mig inte nu, jag är fortfarande "hel och ren", men jag måste anstränga mig mer för att "komma ihåg" att duscha osv.) jag glömmer ofta att stänga av spisen, nu behöver mer mat/godis för att stilla hungern/sötsuget, jag har slutat sola (jag var en riktig "solfreak" tidigare).

Små saker (som till exempel att ställa in sakerna i kylskåpet efter frukosten eller plocka ur diskmaskinen) blir till "stora" projekt. Så fort jag går in i ett rum "stökar" jag till det och sedan kan sakerna ligga framme i flera dagar (så var det verkligen inte tidigare, då fick inte ens en TV-tidning ligga framme eller en jacka hänga på en krok i hallen)!!!

Jag har även blivit annorlunda när det gäller vissa mindre betydelsefulla saker. I hela mitt liv har jag alltid sovit på en jättelåg kudde (ca 5 cm hög) men nu vill jag helt plötsligt sova på en hög kudde! Tidigare ville jag aldrig blanda spaghettin och köttfärssåsen på tallriken, men idag blandar jag mer än gärna ihop dem och tar ketchup på (något som jag heller aldrig ville förut, för då "förstörde man ju smaken").

Många av ovanstående biverkningar tycker säkert en del av Er bara är bra/sunda, till exempel att inte städa för mycket. Men för mig som alltid har varit så otroligt noggrann med allting blir detta en ständig konflikt i min hjärna. Jag vet inte hur många gånger jag frågat mig själv "vem är hon"? och syftat på mig själv.

Tack och lov har jag fortfarande känslorna kvar (många som äter antidepressiv medicin mot ångest/fobi blir tydligen väldigt "likgiltiga" och har svårt att känna glädje och sorg). Men det gör jag dagligen. Jag har dock inte varit arg på över 5 år, men det ser jag bara som en positiv sak och så var det redan innan jag började med medicin.

Kram Milla

Två bilder som jag tog, helt ovetande om att detta var min allra sista (?) Panikattack 2011-04-03

Foto: Camilla Thieme