Legenden

Jag fikade med Tårtan-gänget igår.

Anders Engman var där. Vi snackade om den bok han aldrig gjort, men borde. 

Anders började som springpojke på Aftonbladet i gamla Klara, fortsatte på Kamerabild, reste till Vietnam under brinnande krig med Barbro Alving och till dåvarande Rhodesia med författaren Lars Forsell. Historiska reportage.

Han som inte bara samlade på Leica-kameror. Han använde dom också. Med råge. Gamla Speed Graphic likaså. 

Anders var f ö en av få fotografer som lyckades ta sig förbi den tyska polisens avspärrningar i München 1972 för att ta bilder strax efter terroristattentatet mot Israels OS-trupp. 

Han var också bildredaktör på DN och Aftonbladet. Frilans mellan varven.

En legend och ödmjuk berättare.

Och fortfarande - vid 82 års ålder har han blicken, skarp som få.

Närvaron var allt

Jag minns vårt sista samtal.

Jag i Stockholm  och han i Madrid där han var bosatt sedan flera år och där han hade gift sig och fått en son. Jag märkte under samtalet att han hade tappat flera svenska ord. Lite förstod jag hur allvarlig hans sjukdom var. Vi skämtade som förr och skrattade åt gemensamma minnen.

Två veckor senare var han död.

Ulf Davidson var min allra bästa vän under några stormiga år i början av 70-talet. Vi gick båda på Christer Strömholms Fotoskola uppe på Klippgatan på Söder i Stockholm där vi fann varandra direkt och tillsammans drog vi fram som en orkan genom tillvaron. Ulf gick alltid först i alla demonstrationer, skar upp däcken på SÄPO-bilarna, brände amerikanska flaggan på Sergels torg och alltid den som gick sist hem från festerna. På gott och ont.

Det var på många sätt vettlösa år. Ackompanjerade av Neil Young, Bob Dylans senaste och Stones Exile on main street.  Vi kunde diskutera Robert Franks bilder hur länge som helst och vi såg om filmen Gökboet säkert fem gånger.  Vi flyttade också tillsammans till Göteborg, startade en fotogrupp med stora vänsterpolitiska ambitioner som naturligtvis gick i stöpet efter ett år.

Men livet gick vidare och vi blev äldre. Jag hamnade så småningom på SVT i Sundsvall och Ulf blev Bosse Holmströms fotograf i Madrid. Dom hade ett stringer-avtal med SVT under flera år med mellanöstern som bevakningsområde.

Jag minns dom gånger vi träffades då han var på tillfälligt besök i Stockholm. Han brukade berätta om de sena kvällarna i baren på Hotel Commodore i Beirut och inbördeskrigets vardag i Libanon. Ulf var en fantastisk filmfotograf och fortfarande kan jag minnas hans TV-bilder från massakrerna i de palestinska flyktinglägren Sabra och Shatila.

- Men hur står du ut, är du aldrig rädd?

- För att stå ut men stanken av döda kroppar brukar jag ha en palestinasjal indränkt med parfym över munnen och näsan… rädslan kommer efteråt… sen jag gjort jobbet…

Svaret var så typiskt Ulf. Rädslan fick komma sen. Närvaron var allt.

Nu är det många år sedan Ulf Davidson avled i en tragisk sjukdom med alltför snabbt förlopp. Jag tänker på honom ibland. Han blev inte gammal, men någonstans i SVT:s arkiv finns ett av de bästa reportage som Bosse Holmström och Ulf Davidson gjorde under sin tid i Beirut. Det heter  ”Gud gråter i Beirut” och såldes över halva världen.

I en kartong i källaren har jag hans efterlämnade negativ. Jag fick dem av hans familj.

En dag ska jag plöja igenom pärmarna.

Jag tror det finns en del av värde där. Från den tid han befolkade sina rum.

Och Sverige vänjer sig....

Jag reste i Sydafrika under Apartheid för svenska LOs räkning i slutet av 80-talet.

Det handlade om ekonomiskt stöd till fängslade fackföreningsledare och deras advokater, i praktiken var det frågan om pengasmuggling. 

Jag mötte då fattigdomen i Soweto, kröp i gruvgångar och upplevde på huden ett av 1900-talets vidrigaste politiska förtryckarsystem.

Jag mötte också änkorna efter de många motståndare till systemet som mördats för sin enkla övertygelse om alla människors lika rättigheter. 

Det blev en resa jag varken kan eller vill glömma.

När jag idag i DN läser att Sverigedemokraternas it-chef använder apartheidsymboler i avsändardelen av sina e-mail känner jag omedelbar ilska och avsky.

Det är alltså en it-chef för ett av våra demokratiskt valda partier i riksdagen, och i vilket annat parti som helst skulle han få sparken. Men SD låter sig som bekant inte rubbas. Det kommer inte att ske. Skandal läggs till skandal i det partiet men viftas bort.

Och Sverige vänjer sig.

Bilden tog jag en morgon på en överfylld perrong på pendeltågsstationen i Soweto. Inte på den sida dit endast vita hade tillträde.

Inställning för Fuji X-trans i Lightroom

Jag plåtar numera enbart digitalt även om jag då och då kan sakna mörkrummets ångor och den mekaniska känslan hos en väl inkörd Leica eller Nikon F.

Allt har sin tid och övergången till digital bild var inte enkel. Likt en drucken åsna velade jag mellan flera digitala kameror innan jag nådde fram till min nuvarande utrustning: En Fuj X100T och en Fuji X-T1 med några fasta gluggar (18 mm, 35 mm och 60mm). Zoomar har aldrig varit min grej. Inte långa teleobjektiv heller

Kamerorna har samma sensor och eftersom jag plåtar i Raw har jag haft en hel del problem med rätt "raw-framkallning". Det är lätt att dra i spakarna kors och tvärs tills man förlorar sig.

Den här inställningen hittade jag på nätet. Den  tycker jag funkar för det mesta. Den ger en grundbild som går att arbeta vidare med, både i färg och svartvitt.

Så varsågoda all you Fuji-lovers out there;

Efter vernissagen

Puh!

Det är en del jobb med att ordna utställning...

Jag åkte upp till Konsthallen i Härnösand med en fullastad bil í onsdags. Ett 70-tal bilder, de flesta i format 50x50 cm, glasade. Men ett 20-tal i större format är monterade i lådor utan skydd för själva bilden. Känsliga saker helt enkelt.

Bakom en utställning i det här formatet ligger ett drygt års arbete och en hel del pengar. Och naturligtvis var E-4:an avstängd på två ställen på grund av en stor viltolycka och omläggning av asfalt, så det blev att köra på gropiga skogsvägar i mörkret. Men slutligen kom jag fram och tidigt torsdag morgon började hängningen i Konsthallen i gamla polishuset vid stora torget i Härnösand.

Utställningen har jag kallat "Vid himlens rand". Jag förresten... det är en gammal ungdomskompis, Doris Dahlin, som kom på namnet. Doris är författare och har skrivit texter till bilderna. Texter som inte är rena bildtexter utan som mer kompletterar bilderna med ord. I flera fall ren poesi.

Hur som helst, efter två dagars möda med hängningen och intervju i tidningen Ångermanland (lokaltidningen), blev det så äntligen vernissage och det kom förvånansvärt mycket folk, Doris läste sina texter och jag  berättade om var, när och varför jag tagit mina bilder. Tre av bilderna såldes omedelbart på vernissagen och en fjärde bytte jag mot 20 kilo lammkött av en gammal vän som har fårfarm i Stigsjö utanför Härnösand. En mycket god affär om man säger så.

Innan jag gick och la mig på lördagkvällen i torpet på Hemsön stod jag en stund och lyssnade till tystnaden och kunde nästan höra hur älgen andades där borta i skogsbrynet.

Bilden gav sig själv, för ovanlighetens skull en färgbild.

Här en länk till tidningen Ångermanland och några bilder från utställningen: http://www.allehanda.se/kultur/starka-bilder-stalls-ut-i-harnosand-fotograferandet-ar-mitt-satt-att-se

PS. Utställningen pågår till 17 oktober. DS