New York, annandag jul 2015

Gå och se!

Maj 1944. 

Drygt 400.000 ungerska judar anländer i godsvagnar till nazisternas dödsläger i Auschwitz Birkenau.

Redan på perrongen sorteras människorna i "användbara" och "obrukbara". De "användbara" avlusas och håret klipps. De "obrukbara" tas åt sidan....

Två okända SS-officerare fotograferar händelserna och bilderna monteras i ett litet fotoalbum som hittas av en slump efter krigsslutet 1945. Det lilla albumet är de enda kända fotografierna inifrån dödslägret. Alla andra kända bilder - bilder av de döda och utmärglade, togs av ryska, amerikanska och engelska fotografer efter befrielsen. Det är de bilder vi vanligtvis brukar sammankoppla med Förintelsen.

Det här är något annat. Det är mördarnas egna bilder från en dag på jobbet.

Jag går runt på utställningen på Judiska Museet i Stockholm där bilderna nu visas. Utställningen pågår under hela vintern och Fotografiska m fl gallerier får ursäkta men detta är den starkaste fotografi jag sett på mycket lämge.  Inte tekniskt, inte visuellt eller formmässigt utan för att det är ett fullständigt unikt fotografiskt dokument över någonting som skedde för bara lite drygt 70 år sedan.

Jag stannar länge framför varje bild. Försöker möta blickarna från de människor som inte längre finns. De ser inte in i kameran och flera verkar närmast lättade över att ha blivit utsläppta ur godsvagnarna. Det var i maj 1944 och det verkar ha varit varma dagar.

I fonden på en översiktsbild skymtar två skorstenar från gaskamrarna....

En av bilderna verkar vara tagen under ledighet. Ett gäng soldater av hög rang skrattar och roar sig med den kvinnliga lägerpersonalen. En tillfällig paus innan det är dags att återgå till jobbet. Det är den mest obehagliga bilden av alla. Mördarnas egna bilder. Till synes oskyldiga. Jag tänker att idag är samtliga personer troligen döda. Bara bilderna finns kvar.

Gå och se utställningen. På det att vi aldrig någonsin må glömma.

Händer

Märker att jag allt mer sällan skriver i bloggen. Har haft fullt upp med andra saker...

Har plågats under de sista veckorna av en värkande rygg till följd av dotterns lägenhetsrenovering där jag burit och lyft på ett sätt jag kanske inte skulle ha gjort. Följden av detta att jag nu går omkring som en värkande ostbåge när jag försökt ta mig fram genom tillvaron.

Nåväl, igår var det så dags för ett besök hos naprapaten. Och visst blev det lite bättre.

På väg från behandlingen tänkte jag på vilka fantastiska redskap händer är. Så bestämda och samtidigt så mjuka och fredliga. När jag kom hem tog jag en bild på de händer jag älskar mest i hela världen.

Min hustrus.

Efter utställningen

I helgen plockade jag ner min utställning - "Vid himlens rand", på Konsthallen i Härnösand. Två stora rum som under halva september och oktober var fyllda med mina bilder och författarinnan Doris Dahlins poetiska texter.

Det är en märklig känsla. Så mycket jobb med urval, kopiering, tillverkning av ramar, lägga till och dra ifrån, och så är det en dag bara över. Nåväl, den bok vi tryckte tog slut, vernissagen i september var knökfull med folk och intendenten var glad och nöjd. Över tusen besökare har sett utställningen och några bilder såldes också. 

Kvar hemmavid finns nu ett halvt rum med bilder i olika storlekar staplade utmed väggarna. Plus några slarviga bilder som jag hann ta med fickkameran i blandljus innan allt snabbt plockades ner från väggarna.

Vem vet förresten, utställningen kanske dyker upp igen någon annanstans i framtiden...

./.

Ett tillfälligt boende

2015-10-20

Det brinner på tillfälliga asylboenden i Sverige. Vissa kommuner vågar inte ens tala om var man planerar att flyktingarna skall bo av rädsla för mordbrand....

Den här flickan satt i en tillfällig skolsal i ett flyktingläger i Bosnien på 90-talet när jag tog den enkla bilden. 
Hon var blyg men mötte min blick ändå. Som barn brukar göra. 
Jag har ibland funderat vart hon tog vägen och jag brukar titta på bilden för att bli påmind om min egen priviligerade situation. Inte för att få dåligt samvete utan för att den värmer mig inombords.

Nu finns en annan unge, med samma ögon, också tillfälligt boende någonstans i en svensk kommun. Ett boende som riskerar att eldhärjas när som helst.
Det är en realitet idag och den är helt outhärdlig....

Jag skriver inte det här för att diskutera flyktingsituationen eller SD eller för att få igång en debatt om svensk flyktingpolitik. Jag skriver bara för att skaka av mig ett stark känsla av obehag inför samtiden.