Ett minne från Kåken

Blev påmind om min radikala och allmänt förvirrade ungdom i morse. Den tid i livet då jag gick klädd i fula kläder, var långhårig, trodde på världsrevolutionen, rökte filterlösa cigaretter, saknade humor och var allmänt uppkäftig.

Jag stötte nämligen helt oförhappandes på denna bild på nätet. Den föreställer orkestern "Kurres med Mia", ett pop/dansband från det sena 60-talets Härnösand. Vem som tog bilden vet jag tyvärr inte. Se den därför som ett "citat".

Hur som helst - på den tiden var vi en liten "revolutionär" grupp som var fast beslutna att reformera dåtidens kriminalvård, KRUM (riksförbundet för kriminalvårdens humanisering) hette riksorganisationen som vår lilla lokalgrupp tillhörde. Målet för vår verksamhet var centralanstalten i Härnösand. Inte så att vi avsåg att spränga anstalten i luften även om vi ibland umgicks med tanken. Den stod där som en samhällets skamfläck i största allmänhet tyckte vi.

Vi försökte hur som helst att göra tillvaron så anständig som möjligt för de intagna. Rätt eller fel så ordnade vi studiecirklar, permissionsstöd osv för de intagna. Men vi fixade också underhållning. På anstalten var de intagna tydligt svältfödda, både på underhållning och kvinnlig fägring och det är där "Kurres med Mia" kommer in i sammanhanget..
Vi engagerade helt enkelt orkestern för en spelning en söndagkväll på anstalten. När Mia så intog scenen i kortkort kjol uppstod snabbt vad som närmast kan liknas vid ett upplopp och konserten avbröts efter bara ett par låtar. Anstaltsledningen förbjöd därefter liknande underhållning.
Någon månad senare engagerade vi därför en av dåtidens stora - vissångaren Torstein Bergman, som sjöng visor av Dan Andersson och lite amerikansk blues. Lugnt och stilla skulle det vara och stämningen blev också en helt annan i samlingssalen och jag minns att Torstein knappt fick en applåd efter sin föreställning. Men anstaltsledningen var nöjd och ordningen återställd.
Långt senare blev Härnösandsanstalten flyktingförläggning. Vad det blev av "Kurres med Mia" har jag ingen aning om....

Till sist en bild, också från en kriminalvårdsanstalt, som jag jag tog i Riga för många år sedan på ungdomsavdelningen i ett av Rigas fängelser. I jämförelse med förhållandena där levde de intagna på Härnösandsanstalten nog i en ren lyxtillvaro.

Minns i somras

Tisdag 2018-10-30

Hösten, regnet och mörkret är definitivt här.
Kroppen förbereder sig för att gå i ide, huden drar ihop sig.
Annat var det i somras.

Hotellrum - på turne´

Har precis kommit hem efter en tredagarsturne´i Småland där jag visat bilder och berättat om "I väntan på besked - flyktingar berättar" - boken som jag gjorde förra året tillsammans med författaren Doris Dahlin. Kalmar. Vetlanda och Hultsfred fick besök den här gången.

Det är mycket givande och roligt att vara ute och berätta och visa bilder. Men det är bara en dryg timme om dagen som man "jobbar". Resten är transporttid, äta kebabtallrik av skiftande kvalitet och att vara på hotellrum. Hösten på den småländska landsbygden är mycket vacker, trafiken visserligen gles, men att bo på hotell känns ibland som att bo i en bild av Lars Thunbjörk. Så visset och trist var det i Kalmar. Min blygsamhet förbjuder mig att nämna hotellet vid namn.

Sista föreläsningen var I Hultsfred igår kväll och när jag checkade in och såg ut från hotellrummets enda fönster möttes jag av den här utsikten:

Nu är jag inte den som klagar i onödan. Och jag hade lite tur. Fick i iallafall sällskap på rummet av Monica Z....

Måndag morgon 15 oktober

Hemma igen efter en helg på landet.
Går igenom bilderna i kameran men väcks bryskt av ett meddelande på Facebook att en känd högerbloggare blockat mig.

Inte mig emot, inget att bry sig om och ingen tystnad jag kommer att sakna.

Framförallt inte i jämförelse med den mättade tystnaden utefter vägen i Prästhus by på Hemsön i Ångermanland igår morse då jag kröp ner i sängen igen, stängde av morgonradion bara för att inte störa solens första strålar genom sovrummets gardin.

Den tystnaden vill jag inte leva utan.

Med ny iFåån i tunnelbanan

Jag är på väg i tunnelbanan i rusningstrafik. Alla, bokstavligt alla, är som vanligt nedgrävda i sina mobiler.
Så även jag i min nya iFåån.
Noterar nånstans vid Slussen och i nåt sorts newsletter att Apple i dagarna har betalat in de 13 miljarder euro som man hade i restskatt till Irländska staten.
13 miljarder euro är ca 130 miljarder kronor grovt räknat... mer än dubbelt så mycket som svenskt rättsväsende inklusive polisen kostar årligen. Svindlande summor som ändå bleknar med tanke på att att den lilla luren sålt mer än en miljard enheter sedan den lanserades för nio år sedan.
Det motsvarar lite drygt 300 000 sålda telefoner per dag. Som om Malmös befolkning varje dag skulle köpa en ny telefon från Apple i nio år....
Tanken svindlar till innan jag tar bilden och som vanligt kliver av vid Hornstull.