Och Sverige vänjer sig....

Jag reste i Sydafrika under Apartheid för svenska LOs räkning i slutet av 80-talet.

Det handlade om ekonomiskt stöd till fängslade fackföreningsledare och deras advokater, i praktiken var det frågan om pengasmuggling. 

Jag mötte då fattigdomen i Soweto, kröp i gruvgångar och upplevde på huden ett av 1900-talets vidrigaste politiska förtryckarsystem.

Jag mötte också änkorna efter de många motståndare till systemet som mördats för sin enkla övertygelse om alla människors lika rättigheter. 

Det blev en resa jag varken kan eller vill glömma.

När jag idag i DN läser att Sverigedemokraternas it-chef använder apartheidsymboler i avsändardelen av sina e-mail känner jag omedelbar ilska och avsky.

Det är alltså en it-chef för ett av våra demokratiskt valda partier i riksdagen, och i vilket annat parti som helst skulle han få sparken. Men SD låter sig som bekant inte rubbas. Det kommer inte att ske. Skandal läggs till skandal i det partiet men viftas bort.

Och Sverige vänjer sig.

Bilden tog jag en morgon på en överfylld perrong på pendeltågsstationen i Soweto. Inte på den sida dit endast vita hade tillträde.

Inställning för Fuji X-trans i Lightroom

Jag plåtar numera enbart digitalt även om jag då och då kan sakna mörkrummets ångor och den mekaniska känslan hos en väl inkörd Leica eller Nikon F.

Allt har sin tid och övergången till digital bild var inte enkel. Likt en drucken åsna velade jag mellan flera digitala kameror innan jag nådde fram till min nuvarande utrustning: En Fuj X100T och en Fuji X-T1 med några fasta gluggar (18 mm, 35 mm och 60mm). Zoomar har aldrig varit min grej. Inte långa teleobjektiv heller

Kamerorna har samma sensor och eftersom jag plåtar i Raw har jag haft en hel del problem med rätt "raw-framkallning". Det är lätt att dra i spakarna kors och tvärs tills man förlorar sig.

Den här inställningen hittade jag på nätet. Den  tycker jag funkar för det mesta. Den ger en grundbild som går att arbeta vidare med, både i färg och svartvitt.

Så varsågoda all you Fuji-lovers out there;

Efter vernissagen

Puh!

Det är en del jobb med att ordna utställning...

Jag åkte upp till Konsthallen i Härnösand med en fullastad bil í onsdags. Ett 70-tal bilder, de flesta i format 50x50 cm, glasade. Men ett 20-tal i större format är monterade i lådor utan skydd för själva bilden. Känsliga saker helt enkelt.

Bakom en utställning i det här formatet ligger ett drygt års arbete och en hel del pengar. Och naturligtvis var E-4:an avstängd på två ställen på grund av en stor viltolycka och omläggning av asfalt, så det blev att köra på gropiga skogsvägar i mörkret. Men slutligen kom jag fram och tidigt torsdag morgon började hängningen i Konsthallen i gamla polishuset vid stora torget i Härnösand.

Utställningen har jag kallat "Vid himlens rand". Jag förresten... det är en gammal ungdomskompis, Doris Dahlin, som kom på namnet. Doris är författare och har skrivit texter till bilderna. Texter som inte är rena bildtexter utan som mer kompletterar bilderna med ord. I flera fall ren poesi.

Hur som helst, efter två dagars möda med hängningen och intervju i tidningen Ångermanland (lokaltidningen), blev det så äntligen vernissage och det kom förvånansvärt mycket folk, Doris läste sina texter och jag  berättade om var, när och varför jag tagit mina bilder. Tre av bilderna såldes omedelbart på vernissagen och en fjärde bytte jag mot 20 kilo lammkött av en gammal vän som har fårfarm i Stigsjö utanför Härnösand. En mycket god affär om man säger så.

Innan jag gick och la mig på lördagkvällen i torpet på Hemsön stod jag en stund och lyssnade till tystnaden och kunde nästan höra hur älgen andades där borta i skogsbrynet.

Bilden gav sig själv, för ovanlighetens skull en färgbild.

Här en länk till tidningen Ångermanland och några bilder från utställningen: http://www.allehanda.se/kultur/starka-bilder-stalls-ut-i-harnosand-fotograferandet-ar-mitt-satt-att-se

PS. Utställningen pågår till 17 oktober. DS

Utställningsdax - Vid himlens rand

Nu börjar det dra ihop sig till vernissage!

Jag ställer ut på Konsthallen i Härnösand mellan lördag 12 september t o m 17 oktober. Det har varit på gång en längre tid och något jag ofta önskat eftersom jag växte upp i den staden.

Det var där jag tidigt extrajobbade under gymnasieåren som skrivare och fotograf på numera nedlagda Nya Norrland lokalredaktion. Än kan jag minnas när jag första gången skulle ta en bild. Förhållningordern från redaktören var enkla; "Titta i sökaren och rikta blixten mot de två gubbarna och tryck av. Men du får inte röra bländaren och tid-ratten för de är inställda från fabriken!"

Med dessa ord ringande i öronen cykeltrampade jag mot kommunhuset med en Rolleiflex och en Braun-blixt hängandes över axeln för att fotografera två lokalpolitiker. Det gick hyfsat och det var med stolthet jag klippte ur den enspaltiga bilden i tidningen dagen efter.

Jag minns också att jag köpte en rysk kamera - en Zenit 3M, för de pengar jag tjänade. Det var en allt igenom urusel kamera. Men det var ändå där det började, nånstans i mitten av 60-talet. Och så småningom växte också bilderna fram fast då hade jag sedan länge lämnat Härnösand.

Till utställningen har  också en gammal ungdomskompis - författarinnan Doris Dahlin, skrivit texter till flera av bilderna. Inte bildtexter i vanlig mening, mer som strofer och dikter som stämmer eller kontrasterar med och mot bilderna.

Vi kallar utställningen "Vid himlens rand" och bilderna spänner från 1965 ända till sommaren 2015. Det handlar till en del om resor och om vad jag sett och upplevt när kameran varit med. Men det handlar också om någon sorts inre resa, bilder som jag känner igen mig själv i, bilder som är jag. Alltifrån en melankolisk ödekåk i Norrland med igenspikade fönster till ett vackert ansikte jag mötte på vägen från Asmara till Massawa i Eritrea och bad att få fotografera.

Några bilder har jag återfunnit i sedan länge undanstuvade och halvt bortglömda negativark. Ett sådant porträtt är bilden på Anders "Brodde" Brodin som var sångare i gruppen Brända Barn från Sundsvall. En 30 år gammal bild som jag fortfarande gillar.

Christer Strömholm brukade säga att en bra fotograf presterar som bäst hundra bilder under sin livstid.

Min utställning består av sjuttio bilder....;-)

Välkommen till Konsthallen i Härnösand i september om du har vägarna förbi.

Den stora sömnen

Jag talade med en annan hundägare häromdagen i Tantolunden där jag och min älskade lapska vallhund Tjakki alltid tar våra promenader. Vi kom att tala om hundars åldrande och om det oundvikliga slutet, den dag då hundlivet tar slut. Det är en tanke jag instinktivt håller borta,  knappt vill nämna. Min älskade jycke är 10 år nu, gott och väl två tredjedelar har passerat.

Hon har varit, och är delvis fortfarande,  en mycket alert och ursprunglig hund till sin karaktär, intuitiv som de flesta vallhundar brukar vara. Vi har haft fantastiska dagar tillsammans, hon har en näsa som letar upp det mesta och hon står pall för vilket väder som helst. Hon har integritet mot främmande, låter inte vem som helst komma över tröskeln men har aldrig visat tänderna annat än mot den där kinesiska nakenhunden i kvarteret som f ö är helt hysterisk.

Nu börjar hon dock bli gammal och hon sover mycket. Jag ser och hör hur hon drömmer, det rycker i tassarna och hon gnyr till.

Jag drömmer själv ibland så intensivt att drömmarna får både namn och färg. I morse vaknade jag t ex med en kristallklar bild av den rödhårige Luke Kelly, banjospelaren i det irländska bandet The Dubliners. Han stod lutad över mitt ansikte, rödmosig och med en andedräkt av öl och whisky frågade han ”And who the fuck are you?”

Bilden var kristallklar och det var exakt så situationen också var påsken 1972 när jag hade begett mig till Irland och i Dublin fått låna nyckeln till en lägenhet där jag kunde sova första natten.

Jag, ännu inte 22 år fyllda, hade en naiv dröm om att bli fotojournalist och vad var då lämpligare än att försöka ta sig till Derry på Nordirland där det i praktiken rådde inbördeskrig. Det visade sig senare att lägenheten tillhörde Bernadette Devlin, på den tiden mycket stridbar katolsk brittisk parlamentledamot från Nordirland. Jag minns lägenheten som ruffig och jag förstod att den främst användes tillfällig övernattning av kompisar och kompisars kompisar.

 Just den här morgonen hade Luke Kelly tänk slagga några timmar i den binge där jag råkade befinna mig. Vi löste situationen, tog en kaffe tillsammans och Luke hann somna innan jag lämnade adressen och liftade vidare norrut mot Belfast och Derry.

43 år senare dyker så det bryska uppvaknande i Dublin  upp i en kristallklar dröm. Luke Kelly avled f ö  i en hjärntumör 1984. Men jag lever fortfarande och min hund likaså.

Men jag ser hur hon drömmer. Vad minns hon? Vad hon varit med om under sitt tio-åriga liv?

Kanske minns hon inte sina drömmar alls.

Men hon verkar ha det bra där under köksbordet.

Vilande inför den oundvikliga stora sömnen.