Skaldjur

Man behöver ju inte lägga dem på tallriken. Den här hummern var alldeles för liten för att ens bli upplockad, men posera kunde den.

En vanlig krabbtaska fast när jag tog den här bilden var jag mest ute efter de små räkorna som dansade på krabbans skal. Innan jag hade fått fokus på dessa små hade de dansat iväg tyvärr.

Eremitkräftor hör till mina favoriter. Ett djur som bär runt på ett skal som något annat djur gjort.

Trollhummern är vacker med sitt röda skal med klarblå detaljer.

Den här är jag osäker på men det kan vara en spindelkrabba.

En simkrabba med vackert skal.

Det här är antagligen en mycket liten simkrabba, men jag kan ha fel.

Avslutar med en vacker eremitkräfta som håller på och undersöker ett tomt skal. Den kanske ska byta bostad, vem vet?

Hej så länge,

Lena

Fredagsmys med rester

Förra helgen gjorde vi vår sista dykhelg på året och då brukar vi alltid äta hummer. Just detta år var humrarna väldigt stora. Enda sättet att äta dem var att dela dem.

De var oerhört goda men man kan inte få i sej hur mycket som helst....alltså blir det rester. Vi påtalade för hela sällskapet att om någon inte förmådde äta hela sin hummer så kunde vi ta hand om resterna och stoppa i frysen ( för vidare transport i kylväska till Knivsta).

Vi fick två jättestora klor, en stjärt och ett halvt huvud som blev en superb fredagsmacka. Rester av hummer smakar också gott !

 Hälsningar Lena

Fiskar

Under helgens dyk mötte vi inte vara bläckfiskar utan också en del fiskar. Här kommer ett axplock. Först en smörbult. Det finns många olika sorter och det kan möjligen vara en svartmunnad smörbult.

Det här är i alla fall en leopardfläckig smörbult. Man hittar dem ofta så här, i skrevor.

Kantnålen inbjuder till lek med kort skärpedjup.

Den här långsmala fisken är släkt med sjöhästar.

Den här besynnerliga lilla fisken är en skäggsimpa. De simmar mycket ogärna och man ser dem oftast ligga helt stilla eller "kravla" fram på botten.

Om ni undrade varför den var så suddig mitt i ansiktet på förra bilden är det för att den har en ganska lång nos. Rätt charmig eller hur?

Här bor två tejstefiskar i en skreva och jag försöket länge rikta en smal stråle blixtljus in i skrevan. Det blev inte riktigt som jag ville och fiskarna tröttnade helt på mej.

Avslutar med en liten knot. Den rör sej över botten med fenstrålarna som ser ut som krokar. Den här är bara några centimeter lång och vi såg den på nattdyket i Gullmarn. En fisk som jag nog bara sett i norska vatten förut.

Hej så länge,

Lena

Dyk 1000 och möte med de små bläckfiskarna

Dykare skriver loggbok och i fredags loggade jag dyk nr 1000. Det var inte speciellt på något sätt och vi hittade inte något spektakulärt vid Släggö i Lysekil. Det var inte förrän på kvällen och dyk 1002 som vi hade turen att hitta tioarmad bläckfisk. De är små och lever den mesta tiden för djupt men på senhösten kan man hitta dem om man ger sig ut och dyker i mörkret i t ex Gullmarn.

De gnistrar i olika färger i skenet av lampor och blixtar. När de tycker dykaren blir för jobbig med sin kamera gräver de ner sej i sand/lerbotten. Den här var ungefär 5-6 cm lång och bestämde sej för att gömma sej. 

Ganska snabbt syns bara ögonen och den använder t o m två armar för att dra sandkorn över sej och bli nästan helt osynlig. Vi simmade vidare och lät den vara ifred i sanden. Finns det en borde det finnas fler.

Det fanns flera. Bara några minuter senare hittade vi en ny individ. Det är samma art som ovan men den har ändrat färg. Det gick blixtsnabbt och vi fick se många prov på det. Ena stunden kunde de vara ljusa med metalliskt gröna och blå fläckar.

I nästa ögonblick var de mörkröda med orangefärgade fläckar och en del glänsande gröna prickar.  De har tre olika celltyper i huden som reflekterar flera olika färger vardera samt kan ge metallglans i silver, guld, blått eller grönt. Genom att kombinera de olika celltyperna och ändra formen på en av dem kan de byta färg på ett spektakulärt sätt. 

De små bläckfiskarna simmade lojt längs botten och vispade tyvärr upp en del grums i vattnet. Här kan man se de åtta armarna och två extra tentakler som är hopringlade "i mitten".  

Det är vårt första möte med dessa små juveler och det tog väldigt lång tid innan vi fick chansen. Nu vet jag precis hur jag vill fota dem nästa gång...Hoppas det inte krävs tusen dyk till för det bara.

Här vispas det bra i sanden och dessa små korn ger upphov till "backscatter" när man fotograferar med blixt. Som att den vet hur mycket svårare det blir att få till en bild. Många av bilderna är ganska mörka och det går förstås att använda blixt så det ser ut som på dagen, men jag vill gärna ha kvar lite av den ombonade mörkerdykskänslan. Släcker man alla lampor kan man uppleva mareld som en liten bonus.

Efter 76 minuter i vattnet vid en liten båthamn som heter Jordfall vadade vi upp på land. Det var fullmåne och riktigt mysigt.

Hej så länge,

Lena

Glimtar från ett bröllop

Alla är redo och väntar med spänning på att bruden ska tåga in med sin far.

Jag kunde inte avvika från min plats så bilderna blev tyvärr lite från sidan. Familjen var lite för liten för att jag skulle kunna slinka iväg och hitta en annan vinkel.  

Jag tog bara ett fåtal bilder under akten och hade ställt kameran på tystaste läge. Fotografen som gör huvudjobbet hade tyvärr en kamera som lät väldigt mycket och fick blickar från flera för det.  

Ceremonin var helt icke religiös och det var en arbetskamrat till brudgummen som vigde paret. Det räcker med en kurs på nätet för 40 dollar för att få viga brudpar i USA. Han har gjort det många gånger och gjorde ett mycket bra jobb (och torkade svetten ur pannan när alla tittade på brudparet). 

Efter akten försvann brudparet iväg för en stund i lugn och ro. Det serverades cocktails och små godbitar. Brudgummens mor (och även jag) hade fått blommor att bära på handleden. Det kändes väldigt amerikanst.

Efter ca en halvtimme ska sedan hela sällskapet göra entré och presenteras. De stod på rad i trappan och först ut är brudens föräldrar, sedan brudgummens, tärnor osv.

"Bridesmaids" och "grooms" kommer i par och en del dansar några steg.

"Best man" och "Bridesmaid of honor" har sin egen stil.

Sist in är förstås brudparet och först kommer de lite seriöst...

...sedan under mer lössläppt jubel. De presenteras förstås som Mr and Mrs.

Buffémat serverades med lite blandat plock. Det var inte svenska köttbullar men rätt OK ändå. Den klassiska amerikanska rätten "macaronicheese" fanns förstås med i en uppiffad variant. Vigselförättaren tar för sej.

Nu var det jobbigaste över verkade dessa två "grooms" tycka. Som ni ser är porslinet "enkelt" och det fanns bara gafflar...Det räcker i detta land :-) Både middag och fest var mycket avslappnad och de hade inte heller påbjudit någon specific klädkod annat än för de närmaste (där det istället var mycket noga). 

"Bridesmaid of honor" och "Best man" höll väldigt fina tal och det märktes att de verkligen känner brudparet. För övrigt var det bara brudens far som höll ett kort tal och det var så de ville ha det.  

Bruden minglar med sina vänner.

Tårtan var förstås en officiell punkt på "programmet"...

...och den uppskattades även av gästerna.

När det började dra ihop sej till brudvalsen, som inte alls blev en vals, måste bruden få släpet på klänningen uppnålat. Här får tärnorna ställa upp och i skenet av en mobiltelefon fixar de detta.

Inte riktigt en vals men vad spelar det för roll.

Bruden dansade förstås med sin far...

...och brudgummen men sin mor.

Sedan var dansen igång och stämningen mycket god. Under just denna dans ombads par efter par lämna dansgolvet beroende på hur länge de varit gifta.  

Till slut var det bara brudgummens föräldrar kvar, dvs min syster och svåger. De har varit gifta i 32 år. Det fanns nog minst två par till som varit gifta så länge eller mer men de verkade pusta ut just då...

Det dansades mycket och trots mycket höga ISO (upp till 10 000) är jag rätt nöjd med bilderna. Jag gillar verkligen dekorationerna i taket och bjälkarna i denna salong. Det är en gammal lagerlokal som man piffat till lite lagom och hyr ut för fester och bröllop.

Till slut åkte kavajerna av och det anlände pizza som en slags amerikansk vickning. Man tog sin pizzatriangel direkt ur kartongen, inget extra krångel med dukning och sånt.   

Avslutar med en liten kul filur som alla tjejer träffade som låste in sej på damtoaletten och upptäckte att det inte gick att låsa upp lika lätt. Man måste ha rätta knycken...

Hälsningar Lena