Glimtar från Island: Strömanden och några andra fåglar vi stötte på

Det var ju inte en fågelfotoresa vi gjorde på Island, men jag hade 100-500 mm zoomen med för den kan vara användbar till annat än fåglar. Jag visste att det fanns gott om vissa fågelarter som t ex sångsvanar, ejder och snösparv. Mötet med strömanden vid Gjain gjorde dock att jag började spana mer medvetet, i synnerhet när vi stannade. Det här är en privat (ordentligt skyltat) rastplats, som bara var en grusplätt vid vägen, men OK det var rätt vackert.

Där hittade vi strömanden igen, dock bara en ensam hanne. Den är en stannfågel på Island men häckar också i nordliga delar av Nordamerika och Asien, vid strömmande vattendrag. Den ses mycket sällan i övriga Europa, med endast två fynd i Sverige på 1800-talet (enligt Wikipedia).

Den är oerhört vacker och här kunde jag lätta fotografera den med zoomen. Det gick dock inte att få till en lägre vinkel då det sluttade kraftig ner mot vattnet och var väldigt blött. 

Två arter som vi stötte på överallt var rödbena (ovan) och enkelbeckasin. Rödbenan är av underarten isländsk rödbena (Tringa totanus robusta) som häckar på Island och Färöarna. Merparten övervintrar på de brittiska öarna, men även regelbundet i Danmark, Tyskland, Nederländerna och i Skåne.

Rödbenorna kunde närmast betraktas som hyperaktiva, eller så var det mängden av dem som gav det intrycket. Ljudet av enkelbeckasinerna ljöd också på många ställen där vi stannade, och vi såg dem men jag brydde mej inte om att försöka fånga dem på bild. 

Rödbenan tiggde om att få bli fotograferad. Den här satte sej på en stolpe någon meter ifrån mej då jag egentligen fotade hästar i en hage. Den blev snart bortkörd av en annan individ som också ville sitta på just den stolpen och posera. 

Ett roligt möte var med det här vackra paret av svartnäbbad islom. Vi stod på en strand vid Myvatn på norra Island och dessa två kom simmande mot oss. Det finns gott om svartnäbbad islom i världen tex i Kanada, norra USA inklusive Alaska och på Grönland, men på Island är populationen bara ca 300 individer.

Den är mycket vacker, vilket egentligen alla lommar är, men nu hade den dessutom sin finaste kostym på sej. Det är en stor lom, ca 80 cm lång med en vingbredd på upp till 140 cm och en vikt på 4 kg.

De bildar par för livet och eftersom båda könen har samma färgsättning antog vi att det här var herr och fru. Vi stod på stranden och såg dem lugnt simma förbi oss.  

Vi Myvatn fick jag också syn på en liten flock spralliga smalnäbbade simsnäppor. Det är en art som uppvisar omvänd könsordning, där honorna är de som är mest dominanta, de är större och har färgstarkast fjäderdräkt under häckningen och överlåter ruvning och ungarna till hanen.

Jag har sett enstaka smalnäbbade simsnäppor i Sverige,  t ex i Fyrisån nära jobbet. De är mycket lätta att känna igen då de födosöker, även på långt håll. De har en speciell teknik då de på grunt vatten simmar runt i små cirklar för att skapa en vattenvirvel som tvingar upp byten till ytan. Det ser ganska roligt ut och man förstår direkt vad det är man tittar på.  

Simsnäppan är en flyttfågel som häckar i arktiska områden och jag minns att vi såg den på Svalbard. Den häckar i även norra Sverige och de få jag har sett är antagligen under flytt. Vintern tillbringar de ute till havs i stora flockar.

Avslutar med sångsvanar för det finns stora mängder av dem på Island och det är den enda arten av svan på ön. Vi såg många par vid sina bon längs vägen, givetvis på platser där det inte gick att stanna.  Dessa, plus ett 20-tal andra, hade landat i en "blå pöl" utanför Myvatn, mest för att bada såg det ut som. Det här paret ville dock inte bli störda.

De hade bara ögon för varandra.

Hej så länge, 

Lena

Den lilla ringvägen

Egentligen kallas den "Gyllene Cirkeln" men man kan lika gärna säga "Rundresa från Reykjavik" eller varför inte "Lilla ringvägen". Den börjar oftast vid en historiskt mycket intressant och imponerande plats, Tingvellir eller Þingvellir, en nationalpark av UNESCO utsett till världsarv. Vi hade en stuga i Selfoss och kunde därför vara på plats långt före bussarna från Reykjavik och det var bara ett fåtal bilar på parkeringen när vi kom. Första bilden visar vattenfallet Öxarárfoss i den stora ravinen vid Tingvellir. 

Från vattenfallet kan man vandra i ravinen till en plats som bl a använts för avrättning genom hängning, många domar har utdelats här enligt en informationstavla. Tingvellir är belägen mellan den Nordamerikanska och Eurasiska kontinentalplattan, vilket gör den stora ravinen geologiskt intressant. En förklaring till hur den bildats är att den är en del av den kontinentalspricka som sträcker sej genom Atlanten från syd till norr och utvidgar sej med ca 2,5 cm per år. En alternativ, och kanske mer trolig, förklaring är att Tingvellirs spricka bildats genom magma- och sprickrörelser i ett system kopplat till vulkanen Hengill.

Det är hur läckert som helst att vandra här och fritt fram att klättra upp i ravinens ena ände. Jag skrev i mitt första inlägg från Island att det tog sex dagar innan vi såg solen, men vi hade korta solglimtar på förmiddagen under vår första hela resdag på ön.  

Om man går tillbaka genom sprickan och sedan fortsätter i motsatt riktning kommer man till Lögberg. Det var här som islänningarna höll sitt första riksmöte år 930, det sk Alltinget, en lagstiftande och dömande församling. 

Här har jag klippan Lögberg bakom mej. Den hade utmärkta akustiska egenskaper och här föredrogs tingsordningen av lagsagomannen. Platsen användes också som domstol. Man kan lätt föreställa sej folket samlat på den vida ytan framför mej där man nu byggt promenadstråk. Det här är ett stort ställe och man behöver ganska gott om tid för att se hela. Vi stannade nog ett par timmar och gick ändå inte hela vägen till besökscentret. 

Nästa etapp på denna "rundresa" som vi kände att vi också ville se var Geysir. Nu uppvisar inte själva Geysir längre någon sprudlande aktivitet men Strokkur sprutar vatten i högan sky med ca 5-10 minuters mellanrum. Det finns också en del andra bubblande pölar och jag fastnade för den här blå kokande kitteln och fick ett sprut från Strokkur i bakgrunden.

Jag mindes från Margaretas inlägg att man skulle invänta Strokkurs utbrott och ta en bild precis när den är på gång. Då bildas en stor blå bubbla. Det här var inte alls så lätt som jag först trodde. Det går väldigt fort när det väl sker och efter några misslyckanden valde jag att ställa in "pre-capture" på kameran, ett läge som jag normalt bara använder vid fotografering av flygande fåglar. Det fungerade utmärkt.  

Det här är två bilder senare och efter denna blir det bara en explosion av vatten som inte fungerar så bra på bild när det är mulet. Det blåste också lite nyckfullt och om vinden plötsligt vänder mitt i detta event blir man blöt. Som ni kan se var det inte så mycket folk här och det märktes på några av de riktigt populära sevärdheterna att turistsäsongen inte riktigt kommit igång ännu. Det var därför vi valde att åka så tidigt på sommaren. Även om det inte ser ut att vara så mycket folk var det nästan fullt på parkeringen (den närmaste).

Från Geysir tar det nio minuter att köra till Gullfoss. Det är ett vattenfall som hör till den Gyllene rutten, men här kände vi oss rätt trötta på att följa strömmen och även om vi såg fallet stannade vi inte särskilt länge. Jag ville ju vidare till ett ställe som Margareta hade med i sin blogg och som jag hade högt upp på min önskelista över platser jag ville se på Island. Dit kunde inte heller busslaster med andra turister åka och det ingår sålunda inte i den "Gyllene cirkeln". 

Den lilla dalgången Gjain kan bara nås med fyrhjulsdrift och det finns nog inte plats för mer än kanske 8-10 bilar när man kommer fram. Det är en liten dalgång som är häpnadsväckande vacker, även om färgerna i naturen inte alls var lika mättade så här tidigt på säsongen, som när Margareta var där i september. Notera hur öde naturen är i ovankant. Så såg det ut när man körde in till detta ställe, gråsvart lava och lavagrus, sedan öppnade sej dalen. 

Vi klättrade ner och förundrades över grottorna som man inte ser när man står på kanten. Det spelades visst in scener till Game of Thrones här och det kan man förstå. Det känns nästan som en fantasivärld och vi är i stort sett ensamma. Som ni kan se väljer en del att inte klättra ner.

Det strömmade vatten i små forsar längs dalens botten. Mossan var tjock och otroligt grön. Man kunde också se hur växtligheten var på gång att ta fart.  

De låga björkarna hade musöron och skiftade i gröna nyanser. Jag använde en slutartid som gav viss mjukhet åt det strömmande vattnet, men jag kunde fortfarande handhålla kameran. Jag bar varken stativ eller fotoryggsäck ner hit utan hade 16-35 mm på kameran och 24-105 mm i jackfickan på min rymliga vinterjacka (som behövdes).  

Dalgångens väggar hade de mest underliga formationer som bildats när lavan stelnade. Basaltpelare som vi skulle stöta på betydligt mer av på andra ställen.

Det var svårt att slita sej från denna miljö och jag skulle väldigt gärna besöka denna plats vid olika tider på året. Jag har tittat på Margaretas bilder igen och de ser helt annorlunda ut. När vi var på väg att påbörja klättringen upp till bilen pekade plötsligt min sambo mot vattnet bakom mej och frågade " vad är det där?"

Där låg en vacker fågel som först fick mej att utbrista rödhalsad gås, men den röda färgen var ju på fel ställe. Den var dessutom för liten. Nu svor jag förstås över att telet låg kvar i bilen. Jag kunde bara inte föreställa mej att jag skulle få användning för den här nere och jag var inte så sugen på att bära hela ryggsäcken.  

Den vackra anden jobbade på mot strömmen och vi såg snart att den dessutom hade makan med sej, en något mer blygsamt färgad individ. De var rätt oskygga och kom så pass nära att jag kunde ta dessa bilder med 105 mm, men en större brännvidd hade varit önskvärt. Vi listade ut att fågeln heter strömand. Den häckar främst i de nordliga delarna av Nordamerika och Asien, men även på Island.

Hej så länge,

Lena

Ringvägen runt på Island

Island, väg nr 1, är en ringväg på ca 130 mil som går runt hela ön. När det är barmark går det utmärkt att ta sej runt på stora delar av Island med bil. Vissa platser kräver fyrhjulsdrift och högre frigång, men längs ringvägen och många andra mindre vägar fungerar vilken bil som helst. Det finns däremot inga tåg. Island har ingen järnväg. Bilderna i detta inlägg har väg 1 som gemensam nämnare och är tagna vid eller på vägen. 

Ringvägen är ganska smal och saknar helt vägren dvs det är oftast mycket svår att stanna, vilket man gärna vill då naturen överraskar hela tiden. Det finns rastplatser och längs vissa delar av östra sidan är det bitvis gott om dem. Det är oftast bara en plätt vid vägen, om man har tur finns ett bord, aldrig någon toalett och väldigt sällan en sopkorg. Vi hade oftast egen lunch för det är mycket enklare än att försöka hitta någonstans att äta.

 Det här är Islands just nu vanligaste hyrbil om man vill in på platser där vägen är av lägre standard, en vit fyrhjulsdriven Dacia. Om det är skyltat att vägen kräver 4x4 gör den det, samt viss erfarenhet bakom ratten. Någonstans längs den vägen kommer man att stöta på mycket kraftig lutning, riktigt knölig väg och/eller vatten som ska korsas.  

I detta inlägg kör vi dock vidare på ettan. Vi startade på ringvägen i Selfoss på södra Island och körde längs östkusten. Vi passerade mäktiga vattenfall, glaciärer etc men det får komma i senare inlägg. Bara att titta på naturen längs vägen var en upplevelse. Landskapet format av lava kan se väldigt olika ut och här passerade vi genom ett område där lavastenen var täckt med mossa. 

Det var eländigt svårt att hitta någonstans att stanna. Till slut blev det tvärnit på en privat väg, dessutom på "fel sida", men det var inte så mycket trafik. En annan vit Dacia följde snart vårt exempel. Vi passerade stora områden med de mjuka mossiga högarna, som inte liknade något vi sett förut.

Ganska abrupt försvann mossan och vi befann oss i ett landskap som var nästan helt svart. Det här är vid en större bro (tvåfilig dvs det gick att mötas på bron) och det gick att stanna före bron. 

Det här är ett panorama av fem bilder. Platsen var nästan apokalyptisk. Island har stora områden arktisk öken där nederbörden är låg och det finns väldig lite liv. 

Jag blev fascinerad av den här platsen. Den vidsträckta ödsligheten går inte riktigt att få fram på bild. Det är nog därför jag bjuder på tre bilder :-) Notera att bilen till höger har ljuset på. Det är lag på Island, tack och lov. 

Vi lämnar ökenområdet och fortsätter norrut på östkusten. Här lyckades vi stanna vid ett "äventyrsföretag". Vi började närma oss glaciärer och då kan man sälja extra kryddade upplevelser. Eftersom vi har upplevt glaciärer på mycket nära håll på andra ställen kände vi inte något behov av att paddla kajak eller klättra på is denna gång. Några bilder av naturen från parkeringen fick de dock bjuda på.

Europas största glaciär täcker ca 8% av Islands area och vi stannade givetvis. Jag kommer att visa bilder från den glaciärdel som vi upplevde som mest givande. Det var inte på denna plats. Det här är bron över  Jökulsarlon, där vattnet strömmar ut från Vatnajökullglaciären. Ettan går över bron och vi körde av här av två anledningar. Det fanns toaletter och jag ville absolut ut på Diamantstranden (kommer senare).  

Vi fortsatte norrut och ettan viker så småningom av från kusten. Nu är vi på norra Island och vi kom upp i ett område med mer berg. Det låg snö kvar på en del ställen. Här rann det vatten precis vid vägen och det gick att stanna.

Jag bjuder därför på ett vattenfall, det 139 m höga Rjúkandafoss, som ligger precis vid väg ett. Vi behövde verkligen en bensträckare och det var en rejäl uppförsbacke till denna del av fallet. 

Nu har vi lämnat det sista områdena som lockar mest turister och det är ganska glest med trafik.

Det här är väldigt vanligt på Island, även på väg nr 1 är de flesta broar enfiliga, dvs man får vara beredd på att stanna, vänta och köra när det är ledigt. Här pågick dessutom ett vägarbete så vi blev stående i ca en halvtimme. Vi befinner oss nu i ytterligare ett ökenområde med mest lavasten och väldigt lite växtlighet.

Det är fascinerande strukturer och storslaget på sitt sätt, även om det kanske inte är så vackert. Det som känns underligt är att bara några kilometer från denna plats ligger Europas till volymen största vattenfall, Dettifoss (kommer kanske senare). 

Det här är ettan några kilometer utanför Myvatn på norra Island. Här pyser det och bubblar ordentligt. Luften är mättad av svaveldofter och färgerna har ändrats dramatiskt.

Bakom kullarna ligger Myvatn där vi stannade två nätter innan vi fortsatte vidare mot Holar. 

Vi har passerat Akureyri och kommit in i ett område med mer berg, snö och det är kallt (2-3 grader). Notera att snöpinnarna är högre än på någon annan bild. Här blir det mycket snö och vägarna stängs ofta av på vintern. Vi lämnade ettan för att köra längre norrut till Holar, där vi skulle besöka universitetet och dess hästar, det kommer garanterat i en annan blogg. 

Därefter var det bara att köra ner till Reykjavik som återstod för oss, ca fyra timmar från Holar. Jag är övertygad om att västra sidan med dess fjordar har fina ställen, men det ingick inte i denna resa. De sista fyra timmarna på ettan dominerades av regn, kraftigt och ihållande. Därför är det här sista bilden från ringvägen på Island för denna gång.

Hej så länge,

Lena

PS. Från första januari 2026 införde Island en ny vägskatt på ca 60 öre/km. Vi bokade vår bil i september 2025 och blev rätt överrumplade när de började prata om denna extra avgift när vi hämtade ut bilen, som ju hade obegränsad körsträcka. Den gäller dock för alla bilister, inte bara turister.

Glimtar från Island

Är nu åter hemma efter åtta dagars rundresa på Island, en ö där vädret kan vara mycket överraskande. Ibland låg molnen väldigt lågt, strax ovanför fotknölarna faktiskt. Det tog sex dagar innan vi såg solen. Den strålade dock när vi lämnade Reykjavik och reste hem. Vi slapp i alla fall överraskande snöfall och mulet väder är ju för det mesta att föredra när man vill fotografera. Regnbågar i vattenfall kunde vi dock glömma, men det har ju så många andra förevigat på bild så det gör inget. 

Det pyser och bubblar ur marken på Island och man kan njuta av en varm dusch längs vägen om man vill. Island har också Europas största öken, vilket egentligen är en arktiskt öken, ett landområde som inte liknar något annat vi färdats igenom. I anslutning till detta område finns dessutom Europas till volymen största vattenfall.  

Island är också det näst mest "hästrika" landet i världen (efter Mongoliet), med ca 25 hästar per 100 invånare. Det finns bara islandshästar, inga andra raser är tillåtna. Det kommer garanterat mer bilder på islandshästar, samt en och annan bild av platser vi besökte eller detaljer som råkade hamna på minneskortet t ex när uppförsbacken blev för brant. Det blir dock inte en rundresa från dag ett till åtta, det har Margareta visat oss för mindre är ett år sedan och vi följde till mångt och mycket i hennes spår. Mina inlägg blir snarare i form av glimtar från denna speciella ö och när det passar är de samlade kring ett tema.  

Hej så länge,

Lena

On Location Photo Walk: Kapellskär

Jag nappade på erbjudandet att gå på fotopromenad med Wild Nature fotoresor och FS. Första promenaden gick genom Ridderholms naturreservat i Kapellskär, vilket är ca en och en halv timme hemifrån. Jag hade inte varit där tidigare och tyckte att en promenad med guide kunde vara ett lämpligt sätt att lära sej ett nytt ställe. Det var Frida Hermansson som ledde turen och det var minst 20 personer som gick med. Vi kom inte längre än innanför stängslet innan folk spreds i naturen. 

Det gick sakta och på vissa ställen vek sej benen som en reflex på många av fotograferna. Här en äng helt översållad med smörblommor. Det fanns en otrolig massa arter som blommade vackert längs vår promenadväg. Insåg också att det var rätt gott om fågel vid vattnet, men jag hade medvetet valt att inte bära på ett tele för att jag skulle ge andra motiv en chans. Det skulle handla om landskap enligt instruktionen så jag släpade på ett stativ och hade mer lämpliga objektiv än 100-500 mm.

Det var sol och en del moln, ganska fint och växlande. Ville man inte ha sol var det bara att vänta en stund. 

Vi passerade över en våtmark på en spång och kom till en gräsplätt med vackra, lila blommor som fick åtskilliga personer att bums inta lågt markläge. 

De hade blommat ett tag men det fanns fortfarande fina exemplar kvar av majvivan. Den har minskat kraftigt i Uppland men även i södra delarna av landet och de flesta lokaler finns numera på Öland och Gotland. Jag minns inte när jag såg en majviva senast  och bara att få se den gav kvällens promenad en extra kick. 

Vi stannade extra länge vid spången och majvivorna för att fika. Fridas fina hund Doris blev extra uppmärksam på vad alla gjorde när folk började prassla med påsar och ta fram godsaker. Annars tyckte hon nog mest att vi gick för långsamt.  

Det ingår i arrangemanget att ett kameramärke visar upp och lånar ut prylar till den som är intresserad. Denna gång var det Nikon och till slut nådde även de fram till spången. De fick nog slita bra genom terrängen med skrindan som var full med både kameror och objektiv. På spången var det visserligen slätt men jag tror att bredden på ekipaget gjorde det lite väl spännande. 

 Till slut nådde vi den punkt som var slutdestination för promenaden. Nu stod solen lågt och ljuset var mycket fint. Det blommade otroliga mängder gullvivor, ramslöken hade precis börjat slå ut och enstaka vitsippor fanns fortfarande kvar.  

Blommorna var oemotståndliga och det uppstod en stund då jag kände mej lite löjligt glad mitt i det gula med den kraftiga doften av ramslök i näsan. Vilket guldställe ! 

Vi hade nu nått ut till havet och om jag vände gullvivorna ryggen såg det ut så här. Jag använde för en gångs skull stativet (jag hade ju burit på det hela vägen). Det är inte riktigt min grej att vara ute på fotopromenad med så många andra människor, men man får ta det för vad det är. Det blev i alla fall ett lyckat arrangemang och vi hade nog väldig tur med vädret, för det har varit mycket växlande i regionen denna vecka. Det hade också kommit en rejäl regnskur hemma, som vi undgick ute vid kusten. 

Klockan närmade sej nio på kvällen och jag insåg ungefär hur sent det skulle bli innan jag var hemma. Men det var det värt. Jag tackade Frida och promenerade tillbaka till bilen, vilket var längre än jag trodde.   

Tog en sista bild över småbåtshamnen i närheten av där vi parkerat. Här fanns det mängder med skäggdoppingar som hade sina bon och låg på ägg, dessutom tofsvipor, gäss och en hel del annat kvitter. Det här stället kommer jag att besöka igen och det hade nog inte blivit av om jag inte följt med på denna tur. 

Hälsningar Lena