Glimtar från Island: Svarta stränder

På Island är stränderna svarta av lavasand och en del har förstås blivit väldigt kända. Margareta undrade hur Reynisfjara såg ut numera och här kommer några bilder. Det finns läckra basaltformationer vid stranden och en grotta som bidrar till dess popularitet. Stranden är dock förrädisk och det finns varningsskyltar vid parkeringen. Som ni ser var det lugnt väder när vi var där och vågorna var inte speciellt stora...

Plötsligt kommer dock en våg som når väldigt långt upp. Jag blev inte överrumplad denna gång och hinner backa undan. Stranden blir snabbt väldigt brant och suget från dessa "sneaker waves" har dragit ut människor i havet och resulterat i flera dödsolyckor. Senast 2025 omkom en 9-årig flicka som drogs ut av en våg.  

Det här ser ju rätt lugnt ut och om man backar en bit framträder mer formationer en bit ut i havet. Det är imponerande att stå där och man blir lätt lite förtrollad av platsen, tills det kommer en våg som kryper så otroligt högt upp på den svarta sanden att man inte riktigt kan tro det. Jag står bara där och tittar tills vattnet helt osannolikt når mina fötter. Trots kängor med höga skaft skvätter vattnet upp på benen och det rinner in över kanten i den ena kängan. Min sambo klarar sej bättre för han har snörat åt sina kängor hela vägen och de har något högre skaft än mina. Så fungerar en "sneaker wave"...  

Mer eller mindre blöt tar jag även en närmare till på väggen närmast stranden och förundras över strukturerna. Det finns också en grotta dit vågorna kan nå när det blåser mer än det gjorde denna dag. Det känns ändå helt osannolikt när jag står där och ser hur långt från vattnet den ligger.

Om man vänder sej åt andra hållet på stranden ser man också en serie fina formationer. Man kan köra ner även dit men vi valde att fortsätta. Här gillade jag att det gick några personer på stranden, vilket jag annars försökte undvika.

Sanden är verkligen svart och man förväntar sej kanske att man ska bli smutsig om man tar i den. Det blir man inte, i alla fall inte mer än om man tar i ljus sand.

Det här är en annan svart strand som vi passerade längs väg 1 som jag minns att Margareta också visade. Vi behövde sträcka på benen, men det regnade så det blev ingen längre strandpromenad. 

Den mest kända svarta stranden är nog ändå Diamantstranden, eller Breiðamerkursandur, där is från glaciärlagunen Jökulsárlón spolas upp och skapar en surrealistisk scen med glittrande is på den vulkaniska sanden. Vädret var lite nyckfullt när vi kom dit för trots tjocka moln tittade solen fram några korta stunder. Den här stranden har inte samma lutning eller vågor och betraktas som betydligt säkrare än Reynisfjara.  

Här kan man lugnt vandra med kameran och leta efter vackra bitar glaciäris. Sanden var förvånansvärt varm och det ångade från den av det kalla vattnet. Man förstår att platsen blivit populär och den stod högt upp på min önskelista över ställen som jag ville se. 

Här måste man ju experimentera med slutartiden, isen och vattnet mot den svart sanden. Det blev många bilder. Jag brukar inte låta vattnet bli så här "utsmetat" men jag fastnade ändå för denna bild då jag skulle välja ut några till bloggen. 

Det blev fina effekter både när vågen kom in på stranden och när den drogs tillbaka ut. Här var det också mycket lättare att förutse hur långt upp den skulle komma och vattnet nådde bara mina fötter vid ett par tillfällen, då jag inte brydde mej om att ta ett steg tillbaka. 

Ibland var det dock lite extra fart på en våg och det hände ju att den utvalda isbiten sveptes med eller i alla fall rörde sej, vilket hände här. Men jag gillar den här bilden ändå.  

Ni kanske undrar om det inte var mer folk på stranden och det var det förstås, men de gick inte så långt. De flesta stannade vid de största isflaken, men där var det mer sten på stranden och isen var inte lika vacker. Vill man ha finkornig sand och vara för sej själv med de glasklara isbitarna var det bara att gå längre bort längs den svarta stranden.  

Hej så länge,

Lena

Glimtar från Island: Blommor

Strax efter midsommar kan det väl vara på sin plats att titta lite närmare på blommor även från Island. Det var ju fortfarande tidigt på säsongen för blomster när vi var där, men det hade börjat komma små försynta sorter t ex denna purpurbräcka. Den hittade jag när vi klättrade upp från dalen i Gjain och behövde hämta andan.

Små tuvor av arktisk timjan hade börjat blomma här och där i lavalandskapet. Jag kan tänka mej att det är betydligt mer av detta nu. En blygsam och lågväxande liten art som kändes mycket passande i miljön.

De små vita fjällsipporna lyste i det mörka gruset när vi promenerade mot vår första glaciär. Det duggregnade och luften var i stort sett mättad med vatten. Fjällsippan heter "holtasoley" på isländska och blev framröstad till nationalblomma 2004. 

Det här är en annan liten lågmäld planta som jag inte vet vad det är. Den spirade mellan de mörka stenarna och jag kunde inte motstå de luddiga bladen som kunde hålla sådana mängder med vattendroppar. Den kanske bli större och frodigare under sommaren, det har jag inte någon koll på.

De blommor jag hittills visat är ganska små och lågmälda, vilket passar bra in i den karga naturen som också har en enorm massa arter av lavar och mossor. Det finns dock andra arter av blommor som vi är väl bekanta med. Maskrosorna såg ut att stortrivas och vi såg stora bestånd, även smörblommor och förgätmigej finns på ön. 

Sedan 1945 har de också den här växten, ni känner kanske igen den fast dessa inte börjat blomma ännu.

Här har vi ett exemplar som precis börjat uppvisa sin praktfulla blomställning. 

För att motverka jorderosion och förbättra den lilla jord som fanns, eftersom lupiner binder kväve, beslutade man att ta in dem från Alaska (eller Kanada) 1945. Lupinerna växer i vilken jordmån som helst och sprider sej mycket effektivt, 2018 täckte de 0,4% av Islands yta. 

Alla gröna tuvor ni ser på denna bild är lupiner. Föreställ er hur det här ser ut tre veckor senare när alla blommar. Turistnäringen frossar förstås i de magiska vyer som blommande lupiner ger, med berg och glaciäris i bakgrunden. Här är det dock mer uppenbart (än vi kanske tycker i Sverige) att lupinen är en art som börjar ställa till problem, då den tar över och konkurrerar ut annan växtlighet. Lupinerna är dessutom giftiga och inte något som får eller hästar kan äta, de djur som betar överallt på Island och ingår i det naturliga landskapet. 

Mossa som täcker lavasten och skapar ett landskap som inte finns någon annan stans. Här blir det mer och mer lupiner för varje år. Det ser lite blygsamt ut på denna bild men hur tror ni det ser ut om 10 år?

Hej så länge, 

Lena

Så var det över för denna gång

Midsommarafton och vädret var helt perfekt. Precis lagom för att sitta ute och äta den obligatoriska sillen till lunch, givetvis med färskpotatis, ägghalvor med rom och matjes med gräddfil. En liten nubbe blev det också, ibland smakar det verkligen gott.

Vid tretiden var det dags att resa midsommarstången och hela området verkade ha gått man ur huse för att klä den stora skapelsen. 

Hoppas den här mannen har tagit alla sina TBE sprutor...

När stången kläddes var det underhållning med sommarvisor till dragspel och gitarr, kan det bli mer svenskt!

Det krävdes tre ringar för att alla som ville dansa skulle få plats. Samma sånger som vid julgransplundringen, det får inte bli för komplicerat. Vi äter ju samma mat dessutom, fast det serveras jordgubbar istället för ris ala malta.

Senare på kvällen anslöt fler familjemedlemmar och då är det grillat som gäller på midsommarafton, även om det regnar brukar det ju gå att få till på något sätt. 

Nu var kvällen lika fin som tidigare på dagen. Vi kunde sitta ute och njuta i det där speciella sommarljuset då solen aldrig tycks vilja gå ner.

Grillade marshmallow är visserligen en amerikansk grej, men det kom till Sverige i mitten av 1900-talet och hör ju till när man grillar för alla som gillar riktigt söta saker.

Det behövs inte mycket glöd för att smälta några fluffiga bollar som består av majsstärkelse, socker och gelatin. 

Goda enligt fyra generationer denna kväll, då kan det ju inte vara fel.

Vi avrundade givetvis med jordgubbar, vaniljglass och hembakad kaka. Myggen var knappt märkbara fast det var nästan helt vindstilla. En midsommarafton kan knappast bli bättre. Nu blir dagarna kortare igen...

Hälsningar Lena

Glad midsommar!

Önskar Er alla som tittar in i min blogg en härlig midsommar !

Hälsningar Lena

Glimtar från Island: Vattenfall

Det finns många spektakulära vattenfall på Island. Jag har redan visat två och här kommer några till. Seljalandsfoss ligger bredvid ringvägen på södra Island och är ett av de mer kända vattenfallen. Jag hade inte det på min lista men vi såg det från vägen och svängde av där. Oförberedda som vi var hade vi inte heltäckande regnkläder på oss, men som vädret var hade vi i alla fall jackor som klarade regn och vattentäta kängor. Man kan nämligen på bakom fallet, vilket min sambo gjorde men jag avstod. Jag var ändå så nära att jag blev blöt, men inte dyngsur.

Det här vattenfallet är nog ännu mer känt, Skogafoss, också på södra Island. Här var det regnkläder på och dessutom var det mycket bra med kängor som tålde att vada ut i vattnet med. Vi såg alla de som hade regnkläder på sej men valt lågskor, de fick hålla sej längs kanterna eller bli blöta.

Här ser man ofta en regnbåge när solen skiner, men det gjorde den inte. Det här var dock rätt imponerade ändå och det gick att ta bilder här både med och utan andra besökare. 

Min sambo ville att jag skulle ta en bild av honom här, riktigt nära fallet. Jag hade 16-35 mm på kameran och kunde få in hela fallet, men som ni ser ville de fallande vattenmassorna mer än bara vara en pampig bakgrund. Förutom heltäckande regnkläder är det bra att ha med en gammal linnehandduk, en som inte luddar och går att torka av kameran (och glasögon) med. En liten putsduk räcker inte vid Isländska vattenfall.

Vid Skogafoss kan man också ta trapporna upp och titta på fallet från en annan vinkel. Det gav rejäl puls på väg upp, men upplevelsen av fallet från toppen gav inte oss så mycket mer. I alla fall inte i det mulna väder vi hade. Utsikten var förstås fin, men det var mest gröna betesmarker och får.  

Nästa vattenfall ligger på norra Island. Här står jag vi fallet och tittar tillbaka mot parkeringen som är de små ljusa prickarna ungefär mitt i bilden. Det fanns en snitslad promenadväg som bara var måttligt ojämn och gick både lite uppför och nerför. Från parkeringen kunde man inte se fallet mer än som en vattendimma mot det mörka lavalandskapet. Det kändes konstigt att det ens fanns ett vattenfall här.

Fallet heter Dettifoss och är Europas till volymen största vattenfall. Vi är på västra sidan om fallet där det finns en plattform med räcken precis vid kanten. På andra sidan ravinen kan man skönja en ljus fläck vid kanten. Det är den östra utkiksplatsen, där det inte finns några räcken (och inga toaletter). Vägen dit var dock stängd, oklart varför, men man kanske inte vill ha besökare där längre. 

Jag stod längst ut på plattformen och sträckte mej ut men mer än så här fick jag inte med av det imponerande vattenmassorna. Här fick jag också torka kameran ett par gånger. 

Det svartvita mönstret vid kanten av ravinen är smältande snö. Här var det ganska kallt, men promenaden värmde. Det finns också ett fall till som man kan passa på att gå till om man har pigga ben. Vi var lite sena när vi var där och valde bort det. Konstigt nog var parkeringen gratis. Det normala var annars att man betalade ca 1000 isländska kronor (ca 80 Skr) för en personbil med 1-4 personer vid varje sevärdhet. 

Det sista fallet som jag vill visa är från en plats några minuters bilresa från Kirkjubæjarklaustur, en liten ort på sydöstra Island, drygt tre och en halv timmes bilresa från Reykjavik. Som ni kan se till höger börjar den här upplevelsen som en vandring i rejäl uppförsbacke. Vi gjorde denna tur samma dag som vi klättrade upp till Skogafoss och det kändes lite motigt i början, men totalupplevelsen var fantastiskt! 

Platsen heter Fjaðrárgljúfur och hamnar högt upp på listan över platser som jag varmt vill rekommendera för någon som funderar på att åka till Island. Här har vi stannat för att pusta ut och njuta av utsikten, trots att vi bara hunnit en kort bit upp längs ravinen. Första bilden tog jag nere vid bron. Till höger kan man se att det tidigare varit tillåtet att gå längre ut på den smala stigen. Nu var det avstängt för "floravård" men kanske också en ren säkerhetsåtgärd.

Det här stället var magiskt, men om man har svårt att hantera höjder kanske det passar mindre bra. På bilden ovan kan man se några personer som står betydligt högre upp än vi gör. När pulsen lugnat sej något och andningen återhämtat sej fortsatte vi uppåt. 

Det blev en hel del bilder här och det var svårt att välja vilka jag skulle visa. Det var dock inga problem med att få folktomma vyer då det bara fanns en gångväg som man fick gå på. 

Här är en annan plats där man tidigare fått gå längre ut på en mindre stig. Där hade jag gärna gått ut men min sambo föredrog att hålla sej på betryggande avstånd och utnyttjade inte ens kanten av den markerade gångvägen. Jag lutade mej ut så mycket jag kunde.

Här fanns en varningsskylt att kanten "kunde vara mjuk" och man skulle vara försiktig med att gå för nära. Jag gick inte riktig så nära som det ser ut, bilden är något beskuren i nederkant (men bara lite). 

Nu kan ni se ett mindre och delar av ett större vattenfall, vi är alltså nästan uppe vid den högsta punkten. Notera gåsen som ligger på den lilla avsatsen. Vi såg gäss högt uppe på klippkanter och hyllor vid flera tillfällen. Det såg konstigt ut men även en gås kanske gillar att ligga stilla och njuta av utsikten ibland. 

Här är slutligen vattenfallet som vi kom fram till. Eller rättare sagt jag, för denna bild är tagen från en byggd plattform (med skyddsräcken) där man står på ett galler och där vägrade min sambo att gå ut. 

Jag tar med även denna bild för här kan man tydligt se att man tidigare har fått gå ut till vänster. Där var det smalt och jag hade kanske tvekat... 

Hej så länge,

Lena